Montréal Canadiens bästa och sämsta trader

För några veckor sedan när Ekeliw i Aftonbladets NHL-podd listade de bästa traderna i NHL nämnde han inga alls där Habs var inblandade, vilket är lite missvisande för det var ingen tillfällighet att Habs legendariske GM Sam Pollock kallades ”Trader Sam”.

Syftet till traderna i NHL kan ha väldigt många olika orsaker:

Omedelbar förstärkning av laget p.g.a. skada eller kommande slutspel.
Försöka få något i utbyte för en spelare som inte kommer spela för laget nästa säsong.
Försök till att lösa problem med laguppställning för de kommande säsongerna.
Långsiktigt tänkande som kanske inte ger ett positivt resultat förrän efter fem år eller mer.
Försök till att undvika olika slags problem med lagbygget, lönetaket är ett modernt fenomen men tidigare skickade lag samma spelare fram och tillbaka mellan sig för att ett av lagen inte skulle kunna tappa spelaren till en annan konkurrent i en draft mellan lagen innan säsongen startade samtidigt som det andra laget fick antingen en spelare, ett draftval eller kontanter för besväret.
Trader där det oftast bättre laget ville att motparten i traden skulle få en boost så att det avancerade i tabellen och på så sätt få pusselbitarna (draftvalen) att falla så som det bättre laget önskade.

Det sistnämnda alternativet har NHL försökt förhindra genom olika regler som gör att NHL kan neka en trade om de tycker den är för ensidig eller avancerad. Kontanter har NHL också stoppat helt och dessutom har man ändrat reglerna för så kallade future considerations och numera finns det även gränser för ”conditional draftpicks” (de senare ställde ju till det när NHL försökte räkna ut hur de skulle kunna hålla draften som vanligt i år).

Hur man ska bedöma trader som innehåller draftval är knepigt, antingen får man avvakta och se vilka spelare som väljs och hur de utvecklas innan man utser vinnare eller förlorare i traden (sker aldrig nuförtiden när Twitter och kommentarer redan minuten efter traden offentliggjorts vrålar ut hur usel eller genialisk en trade är). Det andra alternativet som också är svårt är att försöka väga draftvalen som de är och är då draftvalen inte under samma säsong så är det ändå besvärligare att se vem som vann traden.

Ytterligare en dimension som numera minskat rejält men där framförallt Original Six-lagen med Montréal i spetsen hade en fördel var hur lagens organisationer såg ut. När expansionslagen kom fanns det redan sex lag som hade mer eller mindre stenkoll på spelare i NHL och farmarlagen plus alla talanger på väg upp. Det underläget är nästan helt borta idag istället är lagens ekonomiska muskler något som har en ganska rejäl betydelse när det gäller antal scouter och hur väl betalda och omhändertagna de är av de olika lagen.

Om jag ska börja i den tråkiga änden med Habs tio sämsta trader så gissar jag att de flesta av er har två trader ni tänker på.

Rick Green och Ryan Walter från Washington Capitals för Brian Engblom, Craig Laughlin, Doug Jarvis och Rod Langway.

Även om både Green och Walter var viktiga för Habs när de vann Stanley Cup 1986 så var det den här traden som hjälpte Washington att bli ett etablerat lag i NHL. Det finns de som spekulerar i om det faktiskt var så att Habs fick frågan av NHL om de kunde hjälpa Caps som såg ut att bli ett nytt fiasko a la California Golden Seals.

Terry Gray från Boston Bruins för Gary Bergman.

En av få trader där Pollock inte verkar ha haft riktig koll på spelarna i traden. Det dröjde några år men Bergman var under större delen av 1960-talet en av NHL:s bästa backar och 1972 då Bobby Orr inte kunde delta i Summit Series mot Sovjetunionen var Bergman given i laget även om många blev överraskade av att han blev uttagen, han var en av bara sju kanadensare som spelade samtliga 8 matcher för Canada.

Scott Gomez, Tom Pyatt och Michael Busto från NY Rangers för Ryan McDonagh, Chris Higgins, Doug Janik och Pavel Valentenko.

Bob Gaineys sämsta trade som Habs GM och i en tid utan lönetak skulle den antagligen inte varit aktuell för den här listan för det är Gomez dyra kontrakt som gör att den här traden hela tiden nämns bland Habs fans men vad tappade Habs egentligen? En riktigt bra defensiv back och en hyfsad forward som båda hade blivit valda i draftens förstarunda men varken McDonagh eller Higgins är/blev några storstjärnor och det ska man inte glömma bort att det var Gomez vid den här tidpunkten.

Sylvain Turgeon från New Jersey Devils för Claude Lemieux

Helt enkelt en riktigt dålig trade, lillebror Turgeon gjorde bara drygt 30 poäng på knappt 80 matcher förn Habs medan Lemieux vann Stanley Cup 3 gånger till samtidigt som han retade gallfeber på spelare, fans och media.

Gump Worsley, Len Ronson, Leon Rochefort och Dabe Balon från NY Rangers för Jacques Plante, Don Marshall och Phil Goyette.

Ytterligare en dålig trade (troligen Trader Sams sämsta hockeytrade), Pollock och Toe Blake klarade inte av bohemen Plante längre utan skeppade iväg honom till Rangers men Plante var långt ifrån slut även om han la av under två säsonger under 1960-talet innan han återvände för att hjälpa St. Louis och kanske framförallt för att bli mentor till Bernie Parent i Toronto.

Denis Savard från Chicago Black Hawks för Chris Chelios och ett draftval.

Ännu en riktigt usel trade, där Savard redan var på klar nedgång medan Chelios skulle spela i nästan 20 säsonger till och att Habs dessutom var laget som fick slänga in ett draftval gör det ändå sämre. Helt klart en av Rejean Houles sämre trader men det kommer fler.

Lou Fontinato från NY Rangers för Doug Harvey.

En politisk trade, Harvey blev den siste av de som kämpade för att starta ett spelarfack som bestraffades med en trade. Harvey visade direkt att han fortfarande var en av NHL:s bästa backar då han under sin första säsong i Rangers (som spelande coach) vann sin sjunde och sista Norris. Harvey hängde med som spelare och coach i farmarligorna tills att St. Louis coach Scotty Bowman ringde och undrade vad som fanns i farmarlaget som kunde hjälpa laget under slutspelet 1968. Harvey sa sitt eget namn först och spelade 8 matcher när Blues tog sig till Stanley Cup-finalen. Traden blev dessutom ändå sämre när ”Leapin Lou” Fontinato 1963 missade en tackling och for med huvudet före in i sargen, han låg förlamad på sjukhuset i en månad och hans NHL-karriär var givetvis över.

Frank Eddolls från Toronto Maple Leafs för Ted Kennedy.

En av de sista sakerna Frank Selke gjorde innan han lämnade Toronto för att ta över Habs var att se till att Maple Leafslegenden Ted ”Teeder” Kennedy hamnade i just Toronto.

Mark Recchi och 1 draftval från Philadelphia Flyers för John LeClair, Eric Desjardins och Gilbert Dionne.

Serge Savard gjorde ganska många små trader, den här den största och den absolut sämsta under hans tid som GM. Även om Recchi var bra i Habs räcker det att se vilket ikon LeClair blev i Flyers och lägger man sedan till Desjardins. Oy vey!

Martin Rucinsky, Andrei Kovalenko och Jocelyn Thibault från Colorado Avalanche för Patrick Roy och Mike Keane.

Rejean Houle tvingades nästan direkt när han tagit över som GM att ta hand om situationen med Mario Tremblay och Patrick Roy. Att han skulle trada Roy var givet men att han skulle bli så fullständigt bortkollrad av Avs GM Pierre Lacroix kunde ingen ana. Han borde verkligen ha vetat bättre än att trada med någon som jobbat för Quebec Nordiques.

Värda ett omnämnande är de här traderna:

2 draftval för Doug Risebrough och 1 draftval
Kevin Haller för Petr Svoboda
Dainus Zubrus + 2 draftval för Mark Recchi
Garry Peters och Ted Taylor för Red Berenson
Leo Gravelle för Bert Olmstead
Dollard St. Laurent för kontanter och future considerations (bestraffning för att St. Laurent var den i Habs näst Doug Harvey som mest stred för rätten att bilda det som idag är NHLPA)
Doug Robinson, Dale Hoganson, Noel Price och Denis DeJordy + 1 draftval (Pierre Mondou) för Rogatien Vachon och 1 draftval. (Habs hade redan Phil Myre och Ken Dryden plus talangerna Wayne Thomas och Michel Plasse i farmarlaget men det var alldeles för dåligt betalt för den blivande HHoF-målvakten.)
Lionel Conacher, Leroy Goldsworthy och Roger Jenkins för Marty Burke, Howie Morenz och Lorne Chabot. En trade som under depressionen gjordes enbart för att spara pengar och rädda kvar Habs i Montréal.
Don Cherry för kontanter (nämner traden enbart för att det är så smärtsamt att veta att Cherry faktiskt tillhörde Habs organisation under en säsong).

Då går vi till en roligare lista nämligen den över Habs bästa trader men trader av Habs nuvarande GM Marc Bergevin är på en egen lista:

Bobby Smith från Minnesota North Stars för Keith Acton, Mark Napier och ett draftval.

En dyr trade som gav utdelning med en Stanley Cup triumf 1986.

Josh Gorges och 1 draftval (Max Pacioretty) från San Jose Sharks för Craig Rivet och 1 draftval.

Bob Gaineys näst bästa trade som Habs GM.

Russ Courtnall från Toronto Maple Leafs för John Kordic och 1 draftval.

Courtnal gjorde 195 poäng på 4 säsonger för Habs för priset av en goon.

Sheldon Souray, Josh De Wolf och 1 draftval från New Jersey Devils för Vladimir Malakhov.

Souray spelade 6 säsonger i Habs och gjorde 160 poäng på 324 matcher medan Malakhov bara spelade 17 matcher för Devils innan han gick till NY Rangers som FA.

Ray Fortin, Gord Labossiere och 1 draftval från LA Kings för Ralph Backstrom.

En trade som ser ut som en riktigt usel trade (Backstrom gjorde 128 poäng för Kings medan Labossiere valde att gå till WHA där han blev en hyfsad stjärna) men med Backstrom i laget passerade Kings California Golden Seals i tabellen vilket var precis vad Sam Pollock önskade.

Ett draftval i tredje rundan 1984 från Winnipeg Jets för Robert Picard.

En trade som inte ser speciellt intressant ut eller hur men om man vet att Habs valde en viss Patrick Roy med draftvalet man fick från Winnipeg åker den direkt in på den här listan.

Alex Kovalev från NY Rangers för Jozef Balej och 1 draftval.

Troligen den mest talangfulle utespelaren Habs haft under hela 2000-talet för en spelare som spelade sammanlagt 18 matcher i NHL och ett floppat draftval. Traden hade inte varit Bob Gaineys bästa som Habs GM om han inte fått Rangers att välja Balej istället för Tomas Plekanec som var den spelare Rangers helst ville ha.

Frank Mahovlich från Detroit Red Wings för Mickey Redmond, Guy Charron och Bill Collins.

En egentligen ganska dyr affär (Redmond hade två säsonger i rad med över 50 mål för Detroit och både Collins och Charron var riktigt bra NHL-spelare) men Habs hade aldrig vunnit Stanley Cup 1971 utan Mahovlich (satte nytt Stanley Cup-rekord med sina 27 poäng på 20 slutspelsmatcher) och han var även riktigt bra när Habs vann igen 1973 (23 poäng på 17 matcher). Enligt myten ska Sam Pollock ha sagt följande till Detroits GM Ned Harkness när denne frågande om Habs var intresserade av ”The Big M”. ”Is the Pope Catholic?”

Francis Lacombe och California Golden Seals förstaval 1971 mot Habs förstaval 1970 och Ernie Hicke.

Ett lysande exempel på hur Pollock manipulerade samtidens General Managers, Golden Seals fick chansen att välja Chris Oddleifsson som spåddes bli en riktigt bra spelare och dessutom fick laget Ernie Hicke som var för dålig för att spela i Habs två första kedjor men omedelbart hamnade i Golden Seals förstakedja där han gjorde 22 mål och 47 poäng (näst bäst i Golden Seals). Pollock fick sedan hjärtat i halsgropen när Golden Seals inte såg ut att hamna sist i NHL 1970 och genomförde då Backstrom-traden (se ovan) som innebar att Kings passerade Golden Seals och Habs fick välja först av alla lag i draften 1971 och då valde Pollock givetvis Guy Lafleur.

Alex Campbell och rättigheterna till universitetsmålvakten Ken Dryden från Boston Bruins för Paul Reid och Guy Allen.

Ingen av de tre övriga i traden nådde NHL medan Dryden vann Calder 1 gång, Conn Smythe 1 gång, Vezina 5 gånger och Stanley Cup 6 gånger under sin 8 säsonger långa karriär med Habs. Boston hade 1964 Eddie Johnston som förstemålvakt och verkligt lovande målvaktstalanger med Gerry Cheevers och Bernie Parent i spetsen men även Habs hade det väl beställt på målvaktssidan även om de var äldre (Charlie Hodge och Gump Worsley) plus att Rogatien Vachon och Tony Esposito fanns i organisationen på väg upp. Pollock hade kanske en del tur att Dryden blev så pass bra men han och scouterna visste att Habs definitivt inte behövde Allen och Reid och han visste hur viktigt det var att ha en tuff konkurrens på målvaktssidan.

Värda ett omnämnande är de här traderna:

Stephane Quintal för 1 draftval
JJ Daigneault för Scott Sandelin
1 draftval (Guy Carbonneau) för Jimmy Roberts
Pete Mahovlich och Bart Crashley för Garry Monahan och Doug Piper
Pierre Larouche och future considerations för Peter Lee and Pete Mahovlich
Toe Blake, Ben Miller och rättigheterna till Ken Grivel för Lorne Chabot
2 draftval (Shayne Corson + Stephane Richer) för Rick Wamsley och 3 draftval
3 draftval (däribland Petr Svoboda) för Pierre Larouche och 2 draftval
2 draftval (Peter Popovic + John LeClair) för 2 draftval (Robert Nordmark + Wade Bartley. En trade som egentligen såg väldigt jämn ut innan draften (1987+1988) där Habs val utklassade de som St. Louis gjorde.

Bland traderna som Habs nuvarande GM Marc Bergevin har genomfört finns några som på sikt kan ta sig ganska långt upp på listan över Habs bästa trader genom tiderna eller vad säger ni om:

Jeff Petry för 2 draftval
Phillip Danault + 1 draftval (Alexander Romanov) för Tomas Fleischmann och Dale Weise
Joel Armia, Steve Mason + 2 draftval för Simon Bourque
Tomas Tatar, Nick Suzuki + 1 draftval för Max Pacioretty

Eftersom jag nämnt Trader Sam Pollock en hel del i den här artikeln kan ni om ni vill läsa vilka som är hans 10 bästa trader som egentligen alla förtjänat att vara med här (artikeln är från 2007 men Pollock lämnade Habs och NHL 1978 så den är ändå aktuell även om jag kanske inte skulle ha dem i samma ordning):
http://www.habsworld.net/2007/08/trader-sams-greatest-trades/

Det finns dessutom två trader av Bergevin där utgången ännu inte är avgjord när det gäller att utse vinnare eller förlorare, jag tänker givetvis på Shea Weber-PK Subban respektive Max Domi-Alex Galchenyuk. I dagsläget känns det som Habs har ett klart övertag i Domi traden och att det börjar väga över mer och mer till Habs när det gäller Weber traden men det kan fortfarande hända mycket.

Ska jag se över hela NHL så är jag övertygad om att ingen trade har haft så stor betydelse som den mellan Boston Bruins och Chicago Black Hawks 1967 då Bruins fick Phil Esposito, Fred Stanfield och Ken Hodge medan Chicago fick Pit Martin, Gilles Marotte och Jack Norris. Bobby Orr var redan på gång till Boston men utan Esposito och de övriga (Esposito gjorde 459 mål och 1012 poäng, Hodge gjorde 289 mål och 674 poäng och Stanfield gjorde 135 mål och 409 poäng för Bruins) hade The Big Bad Bruins troligen inte vunnit två Stanley Cup under 1970-talets början.