Tack för allt Vincent
Så kom då dagen till slut. Det har spekulerats till och från under mer eller mindre hela hans karriär, men nu är det alltså definitivt - Vincent Lecavalier tillhör inte längre Tampa Bay Lightning...
Ungefär ganska precis sedan 1998 har Tampa Bay Lightning varit det lag som legat mig varmast om hjärtat. Det var en lite svår kärlek i början, vad skulle den vara bra för egentligen? Ett minst sagt ganska dåligt lag, ingen lång härlig NHL-historik att falla tillbaka på, ganska fula tröjor... men vad gör det? Dom hade ju Vincent Lecavalier. #8 - som han spelade i på den tiden - gjorde stort intryck. Visst var han då långt ifrån en färdig NHL-spelare på högsta nivå, men han stack ut på isen och underhöll. Speeden, skottet, finterna. Det blev faktorer som gjorde att jag skulle knyta min lojalitet åt Lightning, precis som han gjorde.
15 år senare har jag döpt min son till Vincent, envisas alltid med att spela i nummer 4, tillbringat många sömnlösa nätter framför TV:n, jublat över hans Stanley Cup-seger, glatts åt skytteligatiteln, haft det enorma nöjet att se honom live på plats i Nordamerika sju gånger, imponerats av att han kastar handskarna för att stå upp för laget, försvarat varför man ska lägga så mycket pengar på en spelare som inte längre gör flest poäng... och oroats över att det ska ta slut.
Och nu har den dagen då kommit alltså. Slutet. Känslan är... ja, vad är den egentligen? Jag hade faktiskt aldrig trott att man skulle köpa ut honom från hans kontrakt. Så jag borde inte vara beredd. Samtidigt så inser man att för lagets skull kanske det är det bästa. Att det nu dröjer en vecka (minst) innan det kommer något besked om var hans framtid finns gör att man hinner massera tankarna lite till. Han kan väl bara åka på semester i ett år och sen komma tillbaka? Frisk, utvilad och skadefri. Och leda laget till en ny Stanley Cup? Men nej, det kommer inte att hända.
Även om mina band till Lightning knöts av Lecavalier, är de nu inte beroende av honom för att vara kvar. Det är lite som att uppfostra ett barn, man gör det för att de ska klara sig på egen hand. Och efter 15 år med Lecavalier är jag nu redo att klara mig utan honom...
Tack för allt Vincent. Jag kommer aldrig att glömma dig.
