Gästkrönika: Bara döda fiskar simmar med strömmen
Säsongskortsinnehavaren Jaime Borras beskriver i en gästkrönika sina tankar om Don Loperas avgång och klubbens framtid
En vindpust blåser för tillfället genom klubben Real Betis, eller kanske snarare en storm. Här i dagarna så tog den störste presidenten av dem alla ett sorgligt farväl till klubben han styrt sedan 13 år tillbaka i tiden. De flesta drog en kort sorgetår men samtidigt en lättnadens suck.
Han är en inte en man som brukar följa trender, och då fotbollen för några år sedan transformerades från att bringa in småpotatis till att för många bli en mångmiljonbussiness, så gjorde han inte som alla andra klubbar som snabbt omstrukturerade sina organisationer för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt, utan gick snarare sin egen väg.
Om du går in i en sportaffär i Spanien, vilken som helst, och går in bland hyllorna där fotbollströjorna finns, så kommer du att göra en uppseendeväckande upptäckt. Bland hyllorna runtom i affären så kan man räkna de olika klubblagens matchtröjor. 1, 2, 3 … 19 stycken matchtröjor, alla förutom Real Betis emblem kan man hitta bland hyllorna. Konstigt säger du? Inte, utan snarare en av herr Loperas lite mer mörkare sidor, oförmågan att göra Betis ekonomiskt framgångsrikt.
Missuppfatta nu inte det här brevet mina kära vänner, herr Lopera är inte någon person som skulle försöka göra något dåligt gentemot klubben, tvärtom så älskar han klubben mer än någon annan. En kärlek vars starkhet och äkthet är närmast oändlig, som tyvärr har fått vissa konsekvenser.
Ni som säkert har följt Real Betis ett tag förstår nog exakt vad jag talar om, herr Lopera är en väldigt gammeldags person som sedan 14 år tillbaka styrt klubben med en järnhand, något som i längden har blivit ett hinder för klubbens utveckling. Jag vet det, och tro det eller ej så är Real Betis ett av Spaniens populäraste lag, och har en så enorm potential som både på gott och ont inte har utnyttjats av Lopera.
Den så ändlösa kärleken till klubben som har varit obesvarad sägs vara anledningen till att han till slut slutar som president för sin älskade klubb. Att det dröjde så länge var på grund utav rädsla, en rädsla av att hans kära klubb skulle gå åt fel håll.
Det är sannerligen en sorgens dag i Real Betis historia mina vänner, men samtidigt så är det viktigt för oss att torka våra tårar och blicka framåt. Oavsett alla bråk och oenigheter så är jag säker, vi kommer aldrig igen att få en president som vi kan hålla så kärt som vår egna Lopera.
Något som jag också är säker på, är att det nya Betis som kommer utformas av den nya presidenten för klubben, kommer att vara slagkraftigare både på och utanför planen än tidigare generationers Betis har varit, och skörda nya marker. Och oavsett om vi i framtiden inte alltid kommer att kunna känna igen vårat kära Betis, så kommer i alla fall jag fortfarande hålla det lika varmt i hjärtat.
Jaime Borras, Sevilla
Översatt av: C.Kroon
