Legend - Zidane
Så nära det perfekta slutet.
Under sommaren 2005 tar Zinedine Zidane ett sista avstamp för att kunna återvända som världens bästa fotbollspelare eller i alla fall göra Real Madrid till ett vinnande lag igen.
Revolutionen började så smått under våren när Figo petades av nye tränaren Luxemburgo. Vi var många fans som hoppades på att stora saker skulle ske med truppen under sommaren och att laget äntligen skulle få balans igen. Visst, en liten mini-revolution genomfördes då mantrat ”Zidanes o Pavones” äntligen skrotades. Men värvningarna lät dröja på sig, det var spekulationer vecka in och vecka ut men utan att något hände. Pablo García värvades visserligen från Osasuna och det enda positiva jag såg med det var att ledningen äntligen förstått vikten av att ha en bred trupp. I augusti värvades sedermera både Robinho och Baptista som kändes rätt om man ser till vad de befann sig i sin karriär men sett ur taktiskt synvinkel går båda värvningarna att diskutera. Ingen av spelarna har någon utpräglad position utan gillar båda att fiska mellan mittfält och anfall fast på två helt olika vis. Men just på dessa kvadratmeter vill även Zidane, Raúl och Guti regera. Men Luxemburgo hade ett nytt Brasilien–inspirerat spelsystem där alla fyra mittfältarna skulle ligga centralt, kanterna skulle helt upptas av ytterbackarna, Roberto Carlos 32, och Michel Salgado 30. Under transferfönstret sista timmar gjorde Real Madrid också klart med Sergio Ramos, en talangfull högerback som i Woodgates skadefrånvaro, Helguera, Pavon och Mejias bergochdalbaneliknande spel fick kliva in som centralgestalt i den vita backlinjen som 19-åring. Walter Samuel hade gått samma väg som Figo (Inter) tidigare under sommaren och fick aldrig en ärlig chans att visa upp sig på Bernabeu.
Ännu en sommar hade passerat utan att Real Madrid värvat en defensiv mittfältare av klass och eftersom man sålt sin mest meriterade mittback var man mer eller mindre på samma ruta som inför säsongen 2003/2004. Dessutom hade alla offensiva spelare som under tidigare räddat laget med individuella prestationer gått tillbaka något och nu fanns problemen både defensivt och offensivt. Att Madrid gjorde sig av med både Solári och Figo, de enda yttermittfältarna med spanska mått mätt och inte ersatte någon av dem kändes också underligt. Men det blev man snabbt varse, Luxemburgo var allergisk mot yttermittfältare och valde att tränga ihop mittfältet och utrota alla möjligheter att bredda spelet. Antingen formerades mittfältet enligt diamantmodellen där Zidane antingen tog plats längst fram eller till vänster sedan det visat sig att Baptista mycket riktigt inte trivdes till vänster. Det andra alternativet var att spela med två bakom och två framför på mittfältet.
Trots att frågorna var betydligt fler än svaren väcktes en som vanligt ganska stark optimism runt kring Real Madrid och Zidane presterade fotboll nära sitt max under försäsongen och med en Zidane i storform skulle det spela mindre roll vilket system Luxemburgo valde. Samtidigt fanns hopp om att Raúl skulle spela som den riktiga Raúl och att Ronaldo skulle bli mer motiverad med sina nya landsmän på plats.
När säsongen var förhoppningarna stora på Madrid men skador på framförallt Zidane och Ronaldo men även flera andra viktiga spelare gjorde att laget ständigt förändrades och någon kontinuitet gick aldrig att skapa. Att Zidane verkligen ville visa vad han gick för en sista gång gick aldrig att ta miste på och under de perioder han var skadefri spelade han ofta på sitt alldeles egna sätt. Säsongen var märklig på många sätt och det gick aldrig riktigt att komma underfund om hur bra Madrid var, det fanns alltid något orosmoment som störde laget och när man blev totalt utspelade på Bernabeu mot Barcelona var ligan mer eller mindre avgjord.
I cupen blev det respass i semifinalen efter två otroliga matcher mot Zaragoza. I den första hade David Milíto & co lekstuga när Zaragoza vann med 6-1. Ett omöjligt resultat kunde man tro. Men returmatchen var rent magiskt, en otrolig uppvisningsfotboll av Real Madrid resulterade i en 4-0 vinst och ett ynka mål fattades.
Det enda som återstod var nu Champions League där många fortfarande trodde på marängerna då inte många lag utöver Barcelona och Chelsea hade övertygat spelmässigt, framförallt inte Madrids motståndare i åttondelen – Arsenal. Laget sladdade betänkligt i ligan och hade ett försvarsspel som t.o.m. Lagerbäck skulle kunna såga. Madrid hade samtidigt börja komma igång ordentligt och många trodde att Arsenal som alla andra engelska lag skulle få ytterst svårt mot Real. Men icke så Nicke, ett otroligt taggat Arsenal gjorde mer eller mindre vad man ville med långsamma och sega Madrid-spelare på Bernabeu kunde vinna efter mål av Henry. Returmötet blev inte mycket bättre, Los Blancos var visserligen mycket nära att spräcka Lehmans omdiskuterade nolla men ska man vara ärlig så hade The Gunners betydligt fler lägen. Zidane var en besvikelse i mötena med Arsenal men det var också tillsammans med skadorna de enda plumparna i protokollet sett till hela säsongen.
Matcherna var många där man fortfarande förundrades över hur bra fransmannen fortfarande var. Från ett otal matcher gick det att klippa ihop 10 minuter långa videos med sekvenser från Zidanes spel som kunnat användas i vilken instruktionsfilm som helst. Mottagningarna, vändningarna, genomskärarna, krossbollarna, skarvande, finterna och drivet med bollen var allt i en klass för sig och med en helt skadefri Zizou vet man aldrig var säsongen slutat. Geniet stod för hela nio mål, däribland ett oförglömligt hattrick mot Sevilla och ett mål i sin sista match på Bernabeu.
För som alla vet så gick Zidane ut under våren och meddelade att säsongen skulle bli den sista i karriären och att efter VM var det färdigspelat. Övertalningsförsöken var många men beslutet var taget och många var vi som inte kunde förstå att det snart var slut, vi skulle aldrig mer få se Zinedine Zidane spela fotboll. Det enda som Real Madrid hade att spela för i avslutningen av la Liga var att slippa kvala till Champions League och utöver det handlade egentligen allt om Zidanes avsked. En tårögd Zidane mottog under sin sista match på Bernabeu ofantliga ovationer och alla ville ta farväl av den störste. Matchen mot Villareal blev en match helt i Zizous smak, full fart framåt från båda lagen, 3-3 och dessutom ett mål från nummer 5. Sista matchen i den vita tröjan spelar Zidane en vecka senare mot Sevilla, matchen förloras med 4-3 och Zidane står som resten av laget för en blek insats trots ännu ett mål av Zizou. I detta läge kändes det avlägset att denna man skulle vara den klarast lysande stjärnan en månad senare. För efter avslutningen med Real Madrid samlade kung Zidane ihop sig för en sista strid med det franska landslaget.
Det franska landslaget som med ett nödrop kvalificerat sig till VM. Laget låg mycket illa till inför avslutningen i kvalet men en sommarnatt ändrade allt. En uppenbarelse i sömnen gjorde nämligen att Zidane gjorde comeback i Les Bleus och förde laget till VM. Han fick samtidigt med sig både Makélélé och Thuram och Frankrikes gyllene generation skulle spela en sista turnering tillsammans.
Matcherna inför VM präglades av lågt tempo och ideliga diskussioner kring förbundskapten Domenechs spelsystem. Den eviga frågan var om han skulle spela med en eller två anfallare, alltså Trezeguet eller inte Trezeguet. Men i själva verket handlade frågan om hur man skulle få ut det bästa av kaptenen Zinedine Zidane. I ett rakt 4-4-2 kan inte balansen upprätthållas med Zizou som en av två centrala mittfältare, med Zidane till vänster tappar man helt den kanten och med 4-2-3-1 tvingas man spela Henry som ensam forward vilket han inte gillar. Domenech bestämde sig, mycket tack vare stjärnskottet Ribery att välja alternativ tre och spela Zidane i en klassisk nummer tio roll bakom Henry. En fråga som också diskuterades innan mästerskapet var det faktum att Zidane aldrig spelat fram Henry till ett mål i den franska tröjan. Somliga trodde att Zidanes närvaro gjorde Henry sämre och att det fanns en intern schism mellan de båda stjärnorna vilket dock båda förnekar bestämt. Henry gav dock detta uttalande under säsongen:
- ”Zidane har en sådan aura att jag knappt vågar hälsa på honom”
Dock vet alla vi som följt Frankrikes matcher under mästerskap och andra matcher att möjligheter knappast har saknats för att Henry skulle ha spräckt den där passningsnollan i Zidanes protokoll.
Hur som helst så var det en starkt ifrågasatt Zidane som kom till spel i den första matchen mot Schweiz. En match som kan summeras som en av turnerings allra tråkigaste. Frankrike spelade precis sådär långsamt och fantasilöst som man kan göra ibland. Det skapades inte många målchanser på något håll och matchen slutade 0-0. Zidane var dock lagets i särklass mest aktive spelare, det märktes att Zidane ville visa vägen. Han var inblandad i allt som kan kallas anfallsspel och tog sitt ansvar som lagkapten. Zizou fick också beröm efter matchen från flera håll och skulden över det långsamma spelet låg knappast på hans axlar. Match nummer två mot Sydkorea blev överlag en liknande tillställning, dock med en aning sämre Zidane. Frankrike tog ledningen och kontrollerade händelserna fram till dess att koreanerna kvitterar i sitt första riktiga anfall i slutet på den andra halvleken. Frankrike gör allt för att få till ett segermål men frustrationen är tydlig vilket renderar ett gult kort för Zidane vilket medför avstängning i avgörande matchen mot Togo. Zizou blir utbytt med några minuter kvar av matchen. En otroligt besviken Zidane vandrar ut ur arenan med tunga steg, kastar iväg svettbandet som suttit runt handleden och ser definitivt ut som en förlorare. Frankrike är dittills turneringen stora negativa överraskning och prestationen är en rejäl deja vu från 02 och 04. Zidanes insats hittills är godkänd och absolut inte så dålig som många bedömare vill få det till i efterhand.
Däremot underpresterar Frankrike som lag och där är Zidane delaktig. Laget spelade helt utan tempo och kreativitet, men om man ska attackera enskilda spelare för misslyckandet i de inledande matcherna står Zidane väldigt långt ner på en sån lista. Hade spelarna runt omkring honom rört sig och velat ha boll hade det garanterat sett bättre ut – att jag har rätt och Zidanes kritiker fel bevisar sig senare. När Frankrike står för en aningen bättre insats mot Togo som besegras med 2-0 utan Zidanes hjälp höjs röster om att nationalidolen bör bänkas mot Spanien i åttondelsfinalen. Men laget har gått stärkt ur de dåliga insatserna och i åttondelen mot Spanien får vi se ett helt nytt Frankrike. Spanien hade tillsammans med Argentina imponerat mest i gruppspelet och var favoriter inför mötet med storebror Frankrike.
Zidane var tillbaka i laget i en match som skulle kunna bli hans sista i karriären, så lät det för övrig inför varje match i slutspelet. Trots att Spanien tog ledningen i den första halvleken var det ett mycket bättre Frankrike man fick se. Alla spelarna hade höjt sig flera snäpp och i takt med att defensiven fungerade för fransmännen kom offensiven av sig själv anförd av Zidane. Efter Riberys kvittering tryckte Frankrike tillbaka spanjorerna i andra halvlek. Zidane slog frisparken som Vieira nickade in och bjöd på mycket fin fotboll under resten av matchen. Spanien gjorde allt för att inte upprepa sin VM-historia men Zizou ville annat. Zidane avgjorde matchen på egen hand efter en kontring då han snurrar bort Puyol och lägger bollen i fel hörn för Casillas, 3-1. Glädjen efter matchen gick inte att ta miste på, Frankrike var tillbaka. Zidane och Henry kramades och allt var frid och fröjd.
I kvartsfinalen väntade VM-favoriten Brasilien som inte levt upp till de krav som ställts på laget inför turneringen. Lagen som varit de två bästa i världen sedan VM-finalen 1998 skulle göra upp i en sista kamp. Matchen var full av intressanta möten och på allvar snackades det om en match i matchen mellan Zidane och Ronaldinho. Under säsongen hade Ronaldinho överglänst Zidane i El Clasíco och det fanns inte många som ens gav den gamle mästaren en chans på förhand trots Frankrikes match mot Spanien. Det blev aldrig någon match.
Zidane bjöd på den bästa individuella insatsen i hela VM och spelade ut hela sitt register. Det var som att åka på en resa bakåt i tiden, som att uppleva det som man visste fanns där men som inte kommit ut på länge. Det fullkomligt sprakande om Zidane under hela matchen när han vände ut och in på såväl mittfält som försvar i det brasilianska laget. Zizou assisterade till Henrys segermål i andra halvlek och nu hade det uträknade franska laget klivit fram som en guldkandidat, till stor del beroende av Zidanes storspel. Man ska inte heller förringa försvarsinsatsen laget stod för och även där var Zizou inblandad med flera vunna närkamper och nickdueller. Världens bäste var tillbaka.
I seminfinalen mot Portugal står Frankrike för en ny kanoninsats defensivt och ger inte Portugal många chanser under matchen. Framåt fortsätter Zidane att leda laget med sina dribblingar och fantastiska passningsspel. Zidane blir även hjälte då han skjuter in straffen som skickade Frankrike till en ny VM-final. Straffen var perfekt slagen, trots att Ricardo visste var bollen skulle hamna hade han inte en chans då perfektionisten Zizou placerat in bollen vid hans vänstra stolpe. Sagan fortsatte alltså, Zidane fick avsluta sin karriär med att spela VM-final mot Italien.
Inför matchen handlade snacket lika mycket om Zidanes avsked som att det faktiskt var en VM-final som skulle spelas. Lars Lagerbäck som sitter i studion säger att ”nummer tio spelaren” mer eller mindre är utdöd inom den moderna fotbollen men att Zidane är undantaget som bekräftar regeln. Zidane har stöd från hela världen och ingen gnäller längre på att spelet går långsamt. Istället diskuteras nu hur man gör för att stoppa Zidane och experter menar att det inte spelar någon roll om man punktmarkerar Zizou då det är omöjligt att få bort honom från spelet.
Söndagen den nionde juli äntrar Zidane Olympiastadion i Berlin, redo för sin absolut sista match som professionell fotbollspelare. Han gör det som kapten i en VM-final vid 34 års ålder. Italien som haft en betydligt lättare väg till finalen ses som knapp favorit inför matchen. Italien slutspelsmotståndare hade varit Australien, Ukraina och Tyskland. Att jämföra med Spanien, Brasilien och Portugal.
Matchen ar knappt hunnit börja innan Henry blir knockad av Cannavaro och Zidane håller andan. Henry kommer dock tillbaka i spel och är inblandad i situationen som leder till att Florent Malouda rivs ner i straffområdet och domare Horazio Elizondo pekade på elvameterspunkten. Matchen är sisådär fem minuter gammal när Zidane i sitt livs sista match tar hand om bollen och gör sig beredd för att lägga straffen mot världens bästa målvakt, Buffon. Alla vet det nu, Zidane har sedan EM 1996 fram tills nu 95 % av gångerna slagit sina straffar stenhårt nere vid målvaktens högra stolpe, jag har sett han missa en gång. Ricardo visste om att straffen skulle slås där men kunde ändå inte nå Zizous straff i seminfinalen. Frågan var ju given, slår han samma straff en gång till – svaret vet vi ju alla. Zinedine Zidane slår den mest våghalsiga av straffar när det betyder som mest, han chippar bollen i ribban och in. I detta läge är Yazid odödlig. Större delen av första halvlek är det Italien som har kommandot men skapar enbart chanser vid hörnor och det var just på en hörna av Pirlo som matchens andra förgrundsgestalt, Marco Materazzi nickar in kvitteringen, 1-1. Men efter Italienarnas mål är det mer eller mindre bara ett lag på banan, Frankrike äger matchen totalt i andra halvlek och skapar flera kvalificerade målchanser och ska dessutom ha en straff mitt i den andra halvleken. Men Gianluigi Buffon står emot allt och matchen går till förlängning. Fransmännen med Zidane som dirigent fortsätter att mala sönder ett tröttkört Italien och alla väntar på ett segermål. I den första förlängningskvarten är Zizou ytterst nära att nicka in 2-1 men Buffon står för en makalös reflexräddning. Det var i stort sett den sista auktionen i Zidanes fotbollskarriär, jag säger i stort sett för han hinner med en sak till innan hans karriär tar ett abrupt slut i början på den andra förlängningskvarten.
Spelet är avblåst i Italiens straffområde, spelarna joggar uppåt i planen och i denna sekvens uppstår en diskussion mellan Materazzi och Zidane som vi aldrig fått ta del av. Det vi vet att Materazzis orda sårade Zidane till den milda grad att han valde att skalla italienaren i bröstet – solklart rött kort. Skammen är total. Det återstår tio minuter av en VM-final som dessutom är din sista match och du är lagkapten för ett lag som går för ett segermål. Det är naturligtvis idioti och oförlåtligt att handla som Zidane gjorde – oavsett vad Materazi har sagt. Jag kan förstå reaktionen från Zidane som alltid spelat för sin familj och för sin heder snarare än för ära och berömmelse men jag kommer aldrig att förstå handlingen. Med Zidane på planen hade Frankrike haft betydligt större chanser att vinna matchen och sagan om Zinedine Zidane hade fått ett fantastiskt slut. Det fick den inte. Bilderna när Zidane vandrar ut ur Olympiastadion någon meter från VM-pokalen är extremt plågsamma. Matchen gick sedermera till straffsparkar där Italien vann efter straffmiss av Trezeguet. Det fanns inte en enda person som ville se Zizou sluta på detta förnedrande sätt. Saken är den att det egentligen inte spelat någon roll om Frankrike förlorat finalen med Zidane kvar på planen, alla hade då kommit ihåg Zinedine Zidane som den spelare han var och mints honom för den fantastiska VM-turneringen han gjort, inte minst i finalen där Zizou och Frankrike minst sagt förtjänade att vinna – det är alla utom folket i korruptionens förlovade land överrens om. Zidane blev efter turneringen utsedd till VM's bästa spelare. Nu är jag rädd att många människor kommer ha den sista bilden av Zidanes karriär i huvudet och därmed kommer han ha svårt att få erkännandet som tidernas bästa fotbollsspelare.
För i de allra flestas ögon var han ju just det – den bästa fotbollspelaren som någonsin beträtt en fotbollsplan. Jag vet att man inte ska jämföra spelare från olika tider men om vi lik förbannat skulle göra det så står det klart att ingen dominerat världsfotbollen på samma sätt som Zidane gjort förutom Pelé och Maradona. De båda sydamerikanska legendarerna var dessutom aktiva i helt andra epoker då fotbollen såg helt annorlunda än nu – spelet var betydligt öppnare och alla spelare hade mer tid på sig i varje moment. Det är just den aspekten som skiljer Zidane från alla andra spelare, hans förmåga att skapa sig tid. Den elegans och lugnhet som Zizou utstrålat i sitt spel är unikt. Att i den moderna fotbollen tillhöra världstoppen så oerhört länge som Zidane gjort är fullständigt magnifikt och jag tror faktiskt också väldigt svårslaget. Zinedine Zidane har sedan 1996 ständigt funnits med i snacket kring världens bästa spelare och har när tillfälle getts överglänst samtliga sina utmanare. Zidane har dessutom vunnit allt som går att vinna som fotbollspelare vilket gör honom ännu större.
Den respekt som Zidane haft bland medspelare, motspelare, tränare och fans är också unik. Det spelar ingen roll vilken medspelare du frågar, alla säger de att Zizou är den bästa de spelat med – motståndare säger att det är den bästa spelaren de mött och att deras dröm är att få spela med honom och tränare säger att det inte går att lära honom något. Han är ett fotbollsmässigt geni. En mer komplett fotbollspelare är det fråga om vi någonsin får uppleva igen.
Själv har jag redan min bästa saga förberedd när jag blir farfar eller morfar en gång i tiden. Sagan om Zidane. Sagan om när jag såg honom spela på plats på Bernabeu den tionde april 2005. Sagan om den störste.
Del 1-6 finner ni här!
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=125801
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=125949
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=126658
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=127357
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=129379
http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/artikel.asp?id=130560
