Trotjänarna # 7
Jag fick uppdraget att skriva en artikel om Deportivos trotjänare. Den spelare som år efter år alltid finns där, alltid ger allt. Spelaren som borstar tänderna med blåvit tandkräm, som nynnar tonerna till deportivohymnen i sömnen, som i närbilder på ansiktet får pupillerna ersatta med klubbmärket. Hjälten. Ikonen. Genast började jag minnas alla dessa underbara spelare som under min livstid präglat mitt supporterskap och sett till att förråden av blåvita blodkroppar i mina artärer alltid hålls välfyllda. Mauro Silva. Fran. Donato. Naybet. De monumentala legendarerna dök plötsligt upp mitt framför mig, dunkade varsamt min rygg och gav mig tacksamma blickar och uppmuntrande leenden. Min mun började vattnas och min litterära ådra som jag fortfarande inbillar mig att jag innehar började svälla och pumpa frenetiskt. Sedan slår det mig.
Den spelare som jag ska skriva om står inte framför mig. Han är inte ett av de namn som jag funderar på att tatuera på någon helig plats. Han är inte uppfostrad av Depor och lär definitivt inte låta tömma sin aska på playa del Riazor. När jag hör namnet Manuel Pablo tänker jag inte deporlegendar. Jag tänker ständiga överlappningar, jag tänker flint - jag börjar t.o.m. dreglande reminiscera om ligaguld år 2000.
Efter att ha låtit denna smått chockerande epifani sätta sig inser jag ändå att Manuel Pablo är en trotjänare. Han har i mer än åtta år troget tjänat klubben genom triumferna i början av det rådande milleniet, genom de två säsongerna av askgrå mittenlagsgegga, fram till det hoppfulla men ändå frustrerande nuet. Han har som Deporkrigare genomlidit petningar, landslagsspel, totalt oförglömliga matcher och ett av de otäckaste benbrotten jag någonsin sett. Allt detta utan att någonsin yppat ett uns av det tröttsamma gnäll som dagens fotbollspelare verkar lära sig strax efter pottan och strax före hårdragningar. Detta har dessutom gjort att han idag tjänstgör som Deportivos lagkapten, ett bevis så gott som något att klubben ligger honom delikat varmt om hjärtat.
Sen är det förstås håret. Vissa spelare (och faktiskt riktiga människor också) genomlever hela sina karriärer utan att förlora ett uns av sin sex appeal. Naturlig atletisk skönhet tillsammans med containrar med diverse skönhetsprodukter gör att de kan spela tjugo år utan att deras uppsyn förändras särskilt mycket, vilket i sin tur ger supportrar en känsla av att han fortfarande just anlänt. Detta gäller, som jag antar att ni redan räknat ut, inte Manuel Pablo.
När han 1998 anlände till klubben hade han ett inte alltför tätbevuxet men ändå högst presentabelt hårsvall. För varje år som sedan gick bildades - och utvidgades - en prydlig cirkel precis över hjässan, samtidigt som hans ögon, näsa och mun förefall halka lägre och lägre ner i ansiktet. För två år sedan kunde han, om rätt balsam tillämpades, odla en försvarlig kalufs i nacken. Idag ser på sin höjd två ynkliga tofsar ovanför öronen, två små öronbryn, så att säga.
Detta har väl egentligen ytterst lite med någonting alls att göra, men det ger en ganska förbluffande illustration över vad som hänt i karlns liv under sina år i världens bästa klubb. Han har gett klubben sitt hår - inte fan kan man begära så mycket mer.
Ska man redogöra för Manuel Pablos liv som Deportivospelare är det, tyvärr, oundvikligt att inte dela upp historien i två delar. Precis som i hans namn finns det ett tydligt mellanrum i hans fotbollskarriär. Jag pratar förstås om vad som hände i derbyt den 30:e september 2001, då Celtamittfältaren Giovanella brakade in med en vårdslös tackling som, tyvärr bokstavligt, klippte Manuel Pablos ben. De efterföljande bilderna är, åtminstone för berörda supportrar, TV-historia. Giovanella som i ren och skär förtvivlan börjar storgråta, samtidigt som Manuel Pablo med oförstående och desperat blick tittar på det smalben som fram till dess alltid varit rakt och fint. Benbrottet höll honom borta från fotbollsplanen i ett år, och han har inte varit samma spelare sedan dess.
Manuel Pablo föddes 1976 i Grán Canaria. Som 21-åring tog han en plats i Las Palmas A-lag och - trots att laget då hankade fram i Segundan - visade prov på stor talang som den nya tidens offensiva ytterback. Deportivo hade visat intresse för klubbens Argentinske målspottare Turu Flores, och var väldigt angelägna om en affär. Las Palmas begärde dock mer pengar än vad Depor ville betala, något som slutade med att även Manuel Pablo inkluderades i övergången - mer eller mindre som en bonus.
Det tog dock inte lång tid innan den atletiske högerbacken visade vem som var den egentliga storvärvningen. Under sin debutsäsong i den blåvita tröjan lyckades han utmanövrera Armando, den spelare som dittills varit figursydd för positionen. Sommaren 1999 såldes Armando, och det stod nu helt klart vem klubben - och framför allt en viss Javier Irureta - ansåg som sin ordinarie högerback.
Den efterföljande säsongen blev, på alla sätt och vis, den mest minnesvärda. Fotbollen i stort gick igenom en smärre revolution där ytterbackar helt plötsligt skulle delta i offensiven, dribbla, slå inlägg och t.o.m. göra mål.
Manuel Pablo var född till att bli just en sådan ytterback. Hans tekniska skolning gjorde hans ständiga löpningar upp och nerför högerkanten sevärda och enormt effektiva. I sista matchen, där Depor bara behövde besegra Espanyol för att knipa klubbens första ligaguld någonsin, kom den nu 24-årige Manuel Pablos största stund i karriären.
Depor ledde med 1-0 och fortsatte anfalla i takt med att guldsmaken blev allt starkare. Djalminha fick rättvänd bollen i ett anfall och vrickade iväg bollen till den ständigt framstormande högerbacken. Manuel Pablo kutade ner mot hörnflaggan, fintade ett inlägg samtidigt som han skar in i banan, perfekt passning in till Roy Makaay och 2-0 till Deportivo. Även om matchen fortfarande befann sig i första halvlek var det få som inte just i det ögonblicket insåg att guldet äntligen var hemma. Målet var, åtminstone rent praktiskt, Manuel Pablos, något som förstås för alltid gav honom en VIP-lounge i hjärtat på varje Deportivista.
Säsongen som följde cementerade Manuel Pablo sin plats som en av världens bästa ytterbackar. Han imponerande i nära nog varje match med underbara överlappningar, passningskombinationer med radarkompisen Victor Sanchez och precisa inlägg som inte sällan resulterade i mål Deportivo. Den snabbe och tuffe teknikern väckte uppmärksamhet på flera håll. Manuel Pablo gjorde debut i Spanska landslaget och blev snart landets försteman på positionen. När Real Madrid med anledning av sitt stundande 100-års jubileum ville sätta ihop en ”perfekt elva”, med superspelare på varje position var Manuel Pablo öronmärkt för högerbackspositionen. Även andra mastodontklubbar runt om på kontinenten var intresserade av Kanarierns tjänster, men president Lendoiro - som vid perioden var på sitt allra stöddigaste humör - skakade bara på huvudet och konstaterade att ”Manuel Pablo är inte till salu”.
Det som sedan hände har redan beskrivits. Manuel Pablo tvingades till nästan ett helt års konvalescens, och när han välkom tillbaka var det uppenbart att något hade förändrats. Hans offervilliga och ibland kamikaze-artade spelstil lyste med sin frånvaro. Mindre fart, mindre kraft, mindre Manuel Pablo. Konsekvensen blev att han i långa perioder petades. När säsongen bordlades hade han bara spelat tio ligamatcher, och då konkurrenterna Hector och Scaloni båda imponerat såg framtiden mörk ut.
Året efter, vi är nu framme vid år 2003, inleddes med honom på bänken, men efter några inhopp där gnistan i spelet faktiskt såg ut att återkomma. Han spelade nio raka matcher det året, och hans rusher mot hörnflaggan rev ner vrål efter vrål från en nostalgiskpublik på Riazor. Höjdpunkten under säsongen blev, precis som för alla andra renlärda människor, vändningen mot Milan. Manuel Pablo var en av planens bästa i 4-0-segern, och när säsongen var över var vi alla full av optimism om att världens bästa högerback återigen var på väg att bli - världens bästa högerback.
Den följande säsongen var MP helt ordinarie. Solid defensiv och ständiga överlappningar präglade hans spel, och på det personliga planet var det den bästa säsongen sedan skadan.
Året därpå kom Caparrós, och med honom nytänkandet. Föryngring var parollen från dag ett, något som andades problem för den nu 29-åriga Manuel Pablo. Trots det behöll han sin startplats under större delen av säsongen och gjorde det fullt godkänt, även om blixtoffensiven från både honom och resten av laget ofta lyste med sin frånvaro.
I år genomlever MP sin värsta säsong på länge. Trots att han valdes till ny kapten i början av säsongen har han fortfarande inte startat en ligamatch. Caparrós bytte ut stora delar av truppen och inhandlade, bl.a. Antonio Barragán, 19, och Alvaro Arbeloa 23. Dessa har turats om att spela högerback, och gjort det bra. Det, tillsammans med de uppenbara åldersproblemen, gör att Manuel Pablos blåvita framtid är högst osäker.
Oavsett om han väljer att tjäna klubben så gott han kan i de år det nu kan återstå av hans karriär eller om han vill pröva den så kallade lyckan någon annan stans kommer han alltid ha en speciell plats i Deportivohistorien. Efter åtta år i laget, 180 ligamatcher - samtliga som högerback och ett frisörsalongsgolv fullt av fallna hårstrån har säkrat sitt namn i alla upptänkliga historier om Deportivo. Han har varit ordinarie i klubbens största period genom tiderna. Han kommer alltid att vara spelaren vi jämför alla andra högerbackar med, och kanske, kanske, kan man ana världens vackraste klubbemblem långt inne i de mörka, vilda ögonen.
"Anyone can be confident with a full head of hair. But a confident bald man - there's your diamond in the rough." ~ Larry David
Födelsedatum: 25 Januari, 1976
Klubbar: Las Palmas (1996-1998, Depor 1998-nu)
Längd: 176 cm
Position: Högerback.
Karriärstatistik:
År-klubb-matcher-mål
96-97 Las Palmas B(2ª) 20 1
97-98 Las Palmas (2ª) 36 0
98-99 Deportivo 14 0
99-00 Deportivo 43 0
00-01 Deportivo 51 1
01-02 Deportivo 7 0
02-03 Deportivo 11 0
03-04 Deportivo 24 0
04-05 Deportivo 30 0
05-06 Deportivo 31 0
