Styrelsemöte i Depor - förändringar att vänta?
Efter att Lendoiro och övriga styrelsemedlemmar mötte representanter för klubbens aktieägare (socios) står det nu klart att knakar ordentligt i de fogar som i hundra år hållit ihop vår älskade klubb...
Mötet:
Den 29:e december hölls den årliga konferensen där styrelsen - d.v.s. Lendoiro med entourage - ställdes till svars av klubbens Socios. Mötet hölls i Deportivos högkvarter i plaza de Pontevedra, en lokal som dock är alldeles för liten för att hålla Depors 1053 aktieägare, och många av dem fick istället följa spektaklet (tyvärr det bästa ordet för att beskriva tillställningen) via TV-apparater från en lokal nattklubb. Redan här stod det klart att kvällens möte skulle bli en jobbig erfarenhet för de styrande.
Mötet blev en timme försenat p.g.a. av kaoset med inträdet, och rapporter om utslängda journalister, förolämpningar åt presidenter av totalt rosenrasande medlemmar och en enormt förvirrad säkerhetsapparat kablades ut i pressen omgående.
När mötet väl började blev inte klimatet mycket bättre. Lendoiro har under sina år i klubben kunnat operera relativt obehindrat, detta p.g.a. av de helt fantastiska resultaten klubben ju faktiskt haft under den konservative 61-åringen. Detta har dock förändrats nu då klubben genomgår en av sina värsta perioder någonsin med uselt spel, ännu sämre resultat och en bokföring som skulle framkalla skrattmonsuner i kafferummet för redaktionen på Dagens Industri.
Förutom detta har det dessutom alltid funnits politiska motsättningar inom klubben. Deportivo - och framför allt deras supportrar - har traditionellt kört på vänster sida om den politiska motortrafikleden, staden har också under lång tid styrts av en klart vänstervriden borgmästare, den kanske mest inflytelserika lokaltidningen - La Voz de Galicia - är stark motståndare till Lendoiro och flera av de mäktigaste supporterklubbarna, däribland Riazor Blues, är öppet Separatistsocialistiska. Lendoiro å sin sida är mer konservativ än malkulor och är välkänd för hans bittra fejd med stadens förre borgmästare Francisco Vazquez som han, efter en sällsamt smutsig valrörelse där Vasquéz intog stadshuset medan Lendoiro istället lämnade politiken för att överta en viss fotbollsklubb, inte hade ett enda möte med under dennes tid som borgmästare.
Allt detta togs upp till ytan under mötet, och polemiken var av det beskaste slaget mellan de båda parterna. De allra flesta frågorna rörde klubbens ekonomi, som de senaste åren blivit allt sämre. Flera tvivelaktiga poster i bokföringen ifrågasattes, dock utan raka svar från ledningen. Till slut blev dock budgeten för säsongen godkänd av medlemmarna, 71.1 miljoner Euro är vad styrelsen får hantera.
Det största som hände under mötet, något som kan få enorma konsekvenser i framtiden och totalt ändra förutsättningarna för klubben, var Lendoiros annonsering att klubbens ägandepolicy ska ändras. Depor är en av de mest demokratiska klubbarna i fotbollseuropa. Systemet går ut på att klubben ägs av dess medlemmar som får köpa aktieposter, dessa får dock aldrig bli mer än 1%, något som hos många har gjort klubben till ett smärre föredöme i fotbollsvärlden, men också förhindrat investerare med svällande plånböcker att engagera sig (för mer läsning om Depor och dess finanser är kan jag varmt rekommendera bifogad artikel).
Lendoiro preciserade dock inte hur systemet kommer att förändras; om siffran ett kommer att bytas ut mot siffran tre, sju eller om den kommer att försvinna helt, vilket gör det svårt att spekulera om konsekvenserna för förändringen. Det är dock uppenbart att huvudsyftet för förändringen är att locka utsocknes investerare till klubben, något som med rådande finansiella förutsättningar mer och mer framstår som en nödvändighet.
Följder:
Innan man ens hunnit ventilera Plazan efter mötet satte media igång med spekulationer, tolkningar och andra sensationslystna uttalanden: Samtliga stora tidningar både i Galicien och i resten av Spanien verkar vara överens om att Lendoiro i och med den förändrade ägandepolicyn annonserade sin egen avgång. Att Lendoiro, som under hela sin sejour i klubben åtnjutit en nästan total makt över hela bandbredden (demokratisk diktatur?), skulle acceptera att gå ärenden åt en majoritetsägande med vinstintresse anses föga sannolikt. Dessutom står flera av de potentiella storinvesterare som faktiskt finns - däribland ägarna för Zara, ett Galiciskt storföretag som är H&M’s största konkurrent på världsmarknaden - på Lendoiros löjligt långa lista över ovänner, vilket ju skulle skapa otaliga friktioner i ett samarbete.
Lendoiro själv var också den förste som tog orden om försäljning av klubben i sin mun, när han under mötet sa ”Kanske måste vi sälja klubben, det skulle inte vara så illa”.
Kommentar:
Jag har flera gånger försökt mig på att skriva krönikor om vår vördade president, en sammanfattning av mannen och vad han egentligen gjort med vår klubb. Varje gång har jag funnit mig själv intrasslad i alla de trådar som går ut från honom, och insett precis hur tvetydligt inställd till honom jag faktiskt är. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om honom. Hans barnsliga fejder med lokala politiker och affärsmän är inte bara enormt löjliga, men har också i flera fall förhindrat utveckling i klubben. Hans sätt att behandla de människor som hos oss fans är i det närmaste gudaktiga och som förtjänar respekt kastar också det en skugga som är stor nog att (nästan) täcka presidentens imponerande kroppshydda. Att jag dessutom faktiskt har problem med mannens politiska hållning - som han också i viss mån implementerat i klubben - gör att min personliga bild av honom fått ett antal osmickrande attribut.
Det går dock inte att komma ifrån det han faktiskt gjort med klubben. Det Deportivo som funnits under min Depormedvetna livstid har varit Lendoiros Deportivo, och Lendoiros Deportivo, vill jag påstå, saknar motstycke i Spansk fotbollshistoria. Det är helt enkelt osannolikt att en klubb utan större internationell status (även om vi gör vårt bästa för att förändra detta), från en stad med drygt 200 000 invånare från en av de fattigaste och mest anonyma provinserna i Spanien i mer än ett decennium har kunnat sätta sig upp mot Ligans pinsamt mäktiga storklubbar. Detta är, till stor del, en förtjänst av Augusto César Lendoiro. Han tog upp klubben från periferin i Segundan, via cupsegrar och bländande spel, till en ligatitel (som i mina ögon var värld allt det vi nu går igenom och mer därtill), statiga topplaceringar i ligan och fantastiska resultat i Champions Leauge.
Är det ens möjligt att det finns någon annan som ens kan åstadkomma ens en bråkdel av detta? I dagens fotboll är det enda som egentligen betyder något pengar. Man måste helt enkelt ha en strikt affärsmässig styrelse för att ha en chans att överleva i fotbollsklimatet. Ett bevis på detta så gott som något är vår egen kära klubb. Som en direkt följd av de enorma framgångar vi haft har vi nu större problem än någonsin. Detta är fakta, helt vansinniga fakta. Har man fem år på raken gått till semifinal i Champions League och besegrat nästan samtliga Europas storlag - med ett spel som definitivt motsvarar den allmänna definitionen på vackert och underhållande - på TV-apparater i hela världen borde man helt enkelt inte sitta med skulder på en miljard kronor, man borde inte hålla till i botten av tabellen, man borde inte vara nära nog totalt ignorerade av Svensk media.
Jag brukar vanligtvis bortse från detta. Jag skiter egentligen i vad som försiggår i diverse styrelserum i fotbollsvärlden. Jag ger fullkomligt fan i om Chelsea över en natt köpt sig framgång medan Arsenal gjort det med långsiktiga smarta affärsplaner. Jag hejar på ett fotbollslag, inte på ett finanslag.
I tider som dessa måste dock undantag göras. Det är uppenbart att klubben mer än något annat (ja, till och med en anfallare) behöver pengar, mycket pengar. Mycket pengar finns dock, flera prominenta personer med prasslande madrasser är hängivet intresserade av Deportivo, och måste vi offra mannen som legat bakom alla underbara minnen är det en nödvändighet. Tyvärr.
Även klubbens ägandesystem, som under alla år varit en källa till enorm stolthet hos mig och ett sylvasst vapen i diverse diskussioner med ivriga företrädare för andra lag, behöver förändras. En majoritetsägare är i dessa tider är en nödvändighet om man, som Depor, inte har samma enorma kändisskap som bara historisk resultatmässig överlägsenhet frambringar. Tyvärr.
