Kommentar till: "Yttermittfältare - ett ojämnt släkte"
Några kommentarer till Joakim Brobergs fina krönika. Som Betico har man ett speciellt förhållande till yttermittfältare.
Den senaste eran i Betishistorien inleddes då en viss Manuel Lopera köpte total ägande och styranderätt över klubben Real Betis. Han ser inte bara till att skulderna som Betis dragits med i en oändlighet saneras utan han pumpar också in enorma pengar för köpet av den då unga brassen Denilson.
Här någonstans börjar mina första ordentliga minnen rörande Betis. Möjligen att om man gräver riktigt djupt så kommer man ihåg Finidi och Alfonso i grönvitt men det är väldigt svaga minnen nu. Min poäng är hur som helst att väldigt mycket av mitt fotbollstyckande och kunnande de senaste 10 åren går paralellt med Betis. Och har man följt Betis så länge(/kort tid) så har yttermittfältare en väldigt spciell plats i ens hjärta.
Denilson besitter helt extrema tekniska färdigheter och är dessutom riktigt snabb. Han är en typ av yttermittfältare som är väldigt offensiv och nog passar bäst i ett 4-3-3 eller 4-2-3-1 system. Denilson känns lika mycket som anfallare som mittfältare. Denilsons första tid i Betis var ingen bra tid för någon Betico men efter återtåget till primeran hade vi två av hela ligans mest intressanta yttermittfältare, förutom Denilson även Joaquin.
Skillnaden på de båda spelarna är stor. Joaquin spelade med en rakhet i spelet som visade sig mycket mer vägvinnande än Denilsons ovilja att släppa ifrån sig bollen innan minst en spelare dribblats upp på läktaren. Båda spelarna var/är ypperliga exempel på att Joakim Borbergs linje är helt korrekt. I Denilsons fall är ojämnhet bara förnamnet, eller knappt det. Maken till underbar spelare under korta perioder får man leta efter (vilket gjort att hans spel i Betis, som på det hela taget får anses som en flopp, ofta gör sig påmind med nostalgisk glädje, bla. på Betis forum) men när motivationen var slut och inspirationen försvunnit efter en tackling av någon back så var han överlägset sämst på plan. Man kan tycka att Denilson egentligen aldrig borde börjat med vanlig fotboll utan kanske blivit nån bolljonglerare på cirkus.
Joakim nämner Figo som en av vår tids riktigt stora yttermittfältare och jag håller helt klart med. Egentligen skiljer sig inte Figos spel särskilt mycket från Denilsons. Figo har lite samma spelstil som brassen men han skiljer på när ett bra läge uppstår och när det är läge att släppa bollen. Båda två utmanar sin motståndare i princip så fort de får bollen. Figo är lite rakare och använder en enkel överstegare och sen tillämpas typ i 90% av fallen peta-spring-taktiken. På det sättet finns klara likheter även med Joaquin. Denilson väntar gärna in sin motståndare om han väl kommit förbi en gång och vill slå en tunnel, för att visa att han kan. Som sagt, Denilson hör inte riktigt hemma inom den allt hårdare fotbollen men det glädjer mig mycket att han lyckades i Bordeaux och jag tycker ingen skugga skall falla över honom eftersom han i sina ljusa stunder har få övermän som underhållare på en fotbollsplan.
Jag har de senaste åren funderat på om det verkligen finns plats för yttrar i den moderna fotbollen. Ofta prioriteras yttrar bort och blir en plats där, precis som Joakim påpekar, vem som helst kan placeras bara för att dom inte får plats i anfallet eller på innermittfältet. Eller se på ett lag som Chelsea. Vet inte om man hade tänkt sig att spela med 4 innermittfältare på planen och tro att det skulle funka. Som fotbollen ser ut idag sitter inte innermittfältarna på den största delen kreativitet utan ofta är det en släpande anfallare eller just yttrarna. Ballack och Lampard i all ära men några yttrar är dom inte. Real Madrid gjorde ju också en sån där idiotgrej då man släppte Solari och Figo till Inter. Milan spelar ofta också utan utpräglade yttermittfältare. Det känns som tränare är så rädda om innermittfältet att man helt glömmer att en plan är 60 meter bred.
Vad beror detta på då? Jag tror faktiskt det är en utpräglad feghet bland tränare. Man vågar inte släppa ut spelare på kanterna. En kantspelares defensiva ansvar kan rimligt bara vara att hålla en kant. Ett relativt ofarligt område, det enda som händer där ute är möjligen att ytterbacken följer med fram. Denna feghet bland tränare ser jag som det största hotet mot bra och underhållande fotboll. För motståndare är det egentligen inga större problem att försvara sig mot en massa innermittfältare och centrala anfallare. Det är bara krympa ytorna i mitten och hela anfallsspelet för motståndaren är egentligen neutraliserat. Det är extremt sällan det blir bra fotboll om spelar med för många innermittfältare. Jag tycker iofs att tre stycken (som Betis spelar med ) kan vara för mycket också. Det vill till att den mest offensiva är mer anfallare än mittfältare.
Den minskade efterfrågan på yttrar gör att återväxten verkar bli lidande. Spanjorer och Portugiser spelar ofta med väldigt offensiva yttrar. Väldigt många lag i respektive liga ställer upp med nåt liknande 4-3-3 så återväxten hos dessa två länder verkar god. Däremot ser det inte lika ljust ut hos de något mer taktiska britterna och italienarna.
Tillbaks till huvudfrågan. Broberg menar att yttermittfältarna är de viktigaste kuggarna i spelet på den sista tredjedelen av plan (som jag uppfattar det i alla fall). Ytterbackar och innermittfältare bygger spelet och lämnar sedan över till yttermittfältare som får stå för löpningar och med kvickhet leverera anfallare. Just det att yttern har bollen en så begräsad och extremt utsatt tid (har sällan särskilt mycket ytor eller tid att tänka utan måste agera på instikt) tror jag är det som gör att yttrarna känns så ojämna. Är man i en dålig period tappar man fokus och instinkten finns inte där. Man tappar egentligen allt som man borde vara bra på. Dalarna känns därför extremt djupa medan topparna blir på motsvarande sätt väldigt höga. En yttermittfältare i form kan på egen hand vinna en match åt ett lag som ingen annan typ av spelare kan. Lysande exempel var Joaquin i Betis, Ronaldo i ManU och Figo i både Real och Barca. Men jag håller också med det Joakim skriver om att ju mer komplett en yttern är ju mindre blir dalarna i formen. En komplett spelare förstår sina begränsningar och spelar enklare då formen inte kännsnärvarande.
Avslutningsvis
- får Real Madrid och Chelsea fart på sitt ytterspel (indirekt: vågar Capello och Mourinho satsa sina kort på kantspel) så är man inom kort de två bästa lagen i världen!
-Ska Joaquin ändå bara sitta på bänken i Valencia kan dom sälja tillbax han till oss. Han är mer än välkommen!
- Ja, C Ronaldo är världens bästa ytter just nu
- Den personliga favoriten är förutom Joaquin, Bastian Schweinsteiger. Vilken kant med Lahm strax bakom.
- Värst är helt utan konkurens Jesús Navas
Tack för en bra krönika Joakim Broberg!
MUSHO BETIS!!!
