Hermanns Krönika
Det här kändes väldigt, väldigt, väldigt bra. En seger som var både rättvis och förtjänt. Ett svenskt lag som äntligen löste upp de mentala knutarna i anfallsspelet utan att huvudlöst tappa försvarsspelet.
Läs även
Matchrapport
Omdömen & betyg
Eftersnack med Lucic
Mellberg efter matchen
För trots bra försvarsspel och mittfältspel så var det anfallsspelet som var bäst igår. Och det finns många som kan tillskriva sig den förbättringen, men några mer än andra så klart. Jag har gnällt mycket på att Henke spelat för sig själv i landslaget och inte utövat något uppoffrande lagarbete som underlättat för medspelarna utan bara legat längst fram och fiskat på egen hand. Sedan har han sumpat chanserna till råga på allt. Det krävs mindre för att spelare ska börja kallas både det ena och det andra av mig framför teven. Men igår visade Henke upp en löpvilja, en frenesi, en moral som gjorde livet och fotbollen så mycket enklare för både Marcus Allbäck och det övriga Svenska laget.
Och då förlåter man t.o.m. missar som det givna nickläget i första halvlek, fast inte helt. Ska Sverige nå tillbaka till 92-94 års höjder så måste Henke sätta sådana chanser. Konkurrensen högst där uppe är så vass att minsta lilla ”gåva” till motståndarna är fatal. Och som ”gåvor” räknas givna missade lägen, inte bara försvarsmisstag. Roland Nilsson och Patrik Anderson hängdes ut efter förlusten mot Belgien förra sommaren t.ex. men Kennet Anderssons missar av helt givna lägen pratades lite tystare om…
Men det i särklass roligaste med gårdagen var löpviljan och inställningen. Man såg det absolut inte från början, men någonstans mellan minut 20 och 25 ”bestämde” sig det Svenska laget helt enkelt för att vinna. Jag är inte dummare än så att jag vet laget och ledarna pratat och ”bestämt” sig för att vinna flera veckor innan, men det är skillnad på att prata och göra. Och gud så jag älskar att se den typen av inställning. När man ser att ens lag bara ska vinna. Pulsen sjunker, svettningarna avmattas, ett stort och lugnt välbehag går som dyningar genom hela kroppen.
Lars-Tommy då? Ja personligen bestämde jag mig för ungefär sex veckor sedan att sluta gnälla och tänka positivt. Gnället hjälper ändå inte. Vi har de förbundskaptener vi har på gott och ont. Dem gör ju faktiskt så gott dem kan och när den ena efter den andra skäller på landslagsuttagningar så har jag gjort en rannsakning av det Svenska spelarmaterialet. Jag har då kommit fram till att om jag tagit ut en landslagstrupp, hade den varit väldigt snarlik deras. För det är så lätt att hänga med i ”felsökarsvängen” , att bara gnälla, gnälla, gnälla utan att komma med konstruktiva motförslag och inse det faktiska läget. Det är ju inte så att Lars-Tommy likt Brasiliens förbundskapten Leao utelämnat Roberto Carlos, Cafu och Rivaldo med hänvisning till att de inte platsar.
Värmde upp med Irland-Portugal på SkySports igår. En jämn och ganska välspelad match med en hel del chanser. Fast målen gjorde så klart Figo och Roy Keane. Jag kan aldrig sluta att förundras över det faktum att det ALLTID är de stora spelarna som stiger fram när det gäller. Visst det är därför dom kallas stora och har furstligt betalt, men jag blir lika fascinerad varje gång det händer.
Oj, oj, oj vad Finland var nära att slå Tyskland igår. Tyskarna hade faktiskt en hel del flyt eller så är det jag som är lite naiv och undervärderar Tysklands ”eviga” styrka att alltid komma igen och prestera ett resultat hur dåligt spelet än varit.
Avslutade kvällen med Peru-Ecuador. Om ÖIS:arna var gnälliga efter derbyt, så är det faktiskt ingenting mot vad Perus fotbollsintresserade del av befolkningen är idag. Peru hade en 10-15 chanser i andra halvlek att avgöra matchen, man var en man mer, men ingenting vill in i målet. Så på en rensning på "stopptid" så kommer Delgado från Ecuador fri och gör 2-1 för dem... Ecuador kommer att gå till VM för man har precis allt det flyt man behöver, var så säkra.
Annars var gårdagen befriad från skrällar och det verkar mer och mer som Polen och Ryssland kommer att komma tillbaka till fotbollens finrum igen. Det ända uppseendeväckande överhuvudtaget kulle vara Italien då som verkligen håller på att bevisa att silvret i EM inte var någon tillfällighet. Uppträder väldigt stabilt och har blivit en riktig vinstmaskin.
Till sist så att ingen glömmer. VM-finalen nästa år spelas mellan Argentina-Frankrike!
hermann.dill@svenskafans.com
