Ligapremiär: Känslor, förväntningar och sånt.
Veklingar och simulanter, morsgrisar och landkrabbor, åt sidan! Premiär är här, och den här gången finns det inte en jävel som står i vägen. The fucking circus is back in town!
Att försöka förklara det som förssigår i våra kroppar under de nervdallrande, adrenalinpumpande, artärsprängande, de på alla sätt njurbångnande dagarna innan Ligapremiär är en uppgift värdig en mästare, i det avseendet att endast den bäste kan göra ett godkänt jobb, varvid undertecknad inte ens kommer att försöka, då Ligapremiär, och den helvetiskt underbara väntan på den, är mångt större en alla retoriska ambitioner jag kan tänkas ha. Med endorfiner och serotoniner skvalpandes däruppe i hjärnan är det stört omöjligt att ens veta var man ska börja. De orden man har till sitt förfogande gör inte Ligapremiär rättvisa. Faktum är att den enda som verkligen lyckades fånga den känslan som så otroligt många av oss delar, men ingen av oss kan definiera, är den odödlige James Joyce. Mästaren James Joyce. I sin delikat oläsliga bok Finnegans Wake sammanfattade han sina känslor inför den stundande Ligapremiären med följande enormt pricksäkra prosa.
"Nigh him wigworms and nigh him tittlies and nigh him cheekadeekchimple.."
Så sant James, så sant.
Ligapremiär är annars ett elakt väsen. Dels förstås då det ju rör sig om en fotbollsmatch, med Depor, och detta medför ju som bekant hårslitningar och avgrundsvrål, egentligen oavsett hur det går, och detta är ju faktiskt något vi sluppit under dessa sommarmånader. Men nu är det över oss, och den som påstår att en ångesthindenburg inte redan nu dockar i våra skallar är antingen en lögnare eller en Real Madrid-supporter.
Som om inte detta vore nog har LFP även i år förlagt första omgången, jag talar om Ligapremiär, aptitretande nog inklämd precis innan ett av dessa av Lucifer uppdiktade landskampsuppehåll, varvid vi efter det astronomiska megaparty som ju är Ligapremiär får hänge oss åt nageltuggande i två ytterligare veckor, vilket alla medvetna om de mänskliga rättigheterna kan attestera är helt uppåt väggarna.
En ytterligare aspekt av Ligapremiär är att vi aldrig kan komma överens vad det innebär. Å ena sidan är det ett startskott, en bankett där champagneflaskor krossas och sidenband knipsas och vi med ladugårdsbreda leenden gratulerar varandra till att livet äntligen är som det ska vara. Ligapremiär är en fest, baksmällan får komma senare, närmare bestämt de kommande 37 omgångarna.
Detta är ju också dilemmat, hur gärna man än vill låta bli att tänka på Ligapremiär som det som sätter tonen för resten av säsongen, så är det totalt omöjligt att låta bli. Den första låten, det första twangriffet på en rockkonsert, den som på många sätt bestämmer hur resten av konserten ska bli. Blir det Gimme Shelter eller Pretty Beat Up?
För trots ett slaviskt bläddrande i träningsmatcher och gärdsgårdsexperiment, trots att vi varit nere i kalsongerna på våra spelare med förstoringsglas och passare i högsta hugg, vet vi ju inte ett förbannat skvatt om var Depor egentligen står. Vi tror att vi tror en hel massa, men vi vet att vi vet att vi inte har en aning. En förlust i Ligapremiär kan innebära riktiga hälsoproblem, då känslan av att alla förhoppningar man byggt upp under sommaren raseras redan i första matchen, och då har man ändå 37 till att genomlida. Dessutom är kallt ute.
Å andra sidan skickar en seger i Ligapremiär oss upp på underbara vitblå moln, och vid omslutandet av vårt känslostyrda sinne, gör oss helt övertygade om att vi är bäst, och att det roliga bara kommer att fortsätta. Och fortsätta. Vinner man första matchen ligger man på 100% segrar, man ligger på perfektion, och vad kan man förvänta sig av ett perfekt lag annat än mer perfektion?
Motståndet i kvällens å så fantastiskt underbara match heter Almeria, och redan här fylls våra huvuden med fler griller än i Färjestads omklädningsrum. Almeria. Klubben kom på tredje plats i förra årets upplaga av the division formerly known as Segunda. Man var alltså det sista laget att kravla upp i högsta serien, vilket ju borde göra dem till det sämsta laget i hela Ligan, vilka vi alltså spelar mot på hemmaplan, vilket ju borde göra det till säsongens lättaste match, vilket med logiken hos abstinensplågade Deporfanatiker gör att vi blir rätt och slätt livrädda för vad som nu händer om vi inte skulle vinna ikväll. Att misslyckas med att vinna årets lättaste match borde ju inte generera särskilt stora möjligheter att vinna de övriga 37, som ju alltså är svårare.
Det är i situationer som dessa man kan finna hopp i det faktum att man vet väldigt lite.
