Espanyol – Depor 1-0
Skärselden går på fortsatt högtryck när Depor ikväll kunde plussa på sina mål- och poängkolumner med ytterligare nollor. Förlust. Igen. Drink up friends, for tomorrow we’ll be dying…
Kvällens match var annars ett stilrent monument over fotbollens hela jävlighet. Den oberäknelighet och hänsynlöshet som sporten bygger på – de egenskaper som de flesta av oss anger som anledningar till varför vi älskar sporten – var tillsammans med en kamerunsk målvakt (två ord som för övrigt skapar kaskader av bitter nostalgi över svunna tider som varade för en evighet sedan alldeles nyss) huvudpersoner när Depor ikväll kröp in under det rent jävulska nedflyttningsstrecket likt en alldeles för dedikerad limbodansare. Välkommen till matchrapporten…
Mittfältet tog sig återigen formen av en femuddig stjärna, med de av outgrundliga anledningar givna Sergio och Lafita som startmän. Framför allt den sistnämnda har varit förfärlig så här långt, och oavsett hur mycket han gillas av Lotina och maestra Ljung Fredman är hans närvaro i det här laget oförsvarlig, särskilt då både Alvarez och Cristian (två spelare som faktiskt tillhör klubben, vilket väl borde spela någon roll, tycker man) ivrigt bultar på dörren.
I den mördande konkurrensen längst fram hittade vi den likaledes efterlängtade Xisco.
Så fräste första halvlek igång, och saker såg faktiskt bra ut, åtminstone bättre än vad vi vant oss vid. Redan i den tredje minuten avlossade Verdú ett skott i bra läge, ett skott som Kameni räddade utan några som helst svårigheter. Tre minuter efter det skottet kom nästa skott, detta avlossat av Xisco i ett ännu lite bättre läge, serverat av Guardado. Skottet innebar dock ännu mindre problem för Kameni, då det gick över ribban med ansenlig marginal.
Depor fortsatte att visa upp friska takter, för tillfället anförda av en giftig vänsterkant med Guardado och Filipe, allt ihopsytt av De Guzmán som alltså ÄNTLIGEN var tillbaka. Chanserna kom, både Guardado och Lafita fick dem, men dittintills sprejades fritt runt målet. I den 40:e minuten kom sen det som borde, om nu inte fotbollen var en så förbannat elak sport, inneburit 1-0 till Depor och barbariska Walt Whitman-vrål över världens alla jävla takåsar. Ständigt framfusige Xisco snodde åt sig bollen och töltade vilt fram emot mål. När han sen ansåg sig befinna sig i läge drog han till med bredsidan, något som Kameni med en fantastisk benparad avstyrde.
Detta gällde tyvärr även Depors mittförsvar. Efter ett ballonginlägg från höger kunde en rent groteskt omarkerad Raúl Tamudo nicka in 1-0, detta med ungefär en halvminut kvar till halvtid. Finns ingen ursäkt. Ingen alls.
I andra halvlek fortsatte Depor att anfalla så gott man förmådde. Man låg långt före i statistiken för både skott och bollinnehav, men uppenbarligen hopplöst efter i statistiken för mål, vilket är den enda statistiken som någonsin räknats i den rent jävulskt taskiga sporten fotboll.
Positiva aspekter finns dock, ingen ska säga något annat. Guardado är en, mannen forstsätter att visa mängder med hjärta och hjärna, och är rent oförskämt mogen trots sin ålder. Piscu och De Guzmán inträde var även det en härlig syn, där framför allt den sistnämnda förhoppningsvis cementerade sin plats i laget.
De negativa aspekterna är för många och för plågsamma, men de kan faktiskt lätt summeras i två ord, som är mer relevanta än någonsin.
