Inför Barcelona - Deportivo
Så, vi åker med påhittat hopp till Katalonien. Vi åker fullt medvetna om att chansen till poäng är i felmarginalen till obefintlig medan chansen till förnedring är nästan löjligt stor. Depor är för tillfället så kassa som egentligen någon sett, någon gång, och man ska alltså spela match i den av gegga till bredden fyllda kastrullen Camp Nou, där det svindyra och förstås jättevackra FC Barcelona vanligtvis spelar.
Vi är fruktansvärt usla just nu. I stort sett hela veckan har spenderats i ilfart på flykt undan matchen mot Osasuna och den närmast apokalyptiska tabellbild den målade upp. Vi spelade något så vanvettigt dåligt hela matchen, så dåligt att när Super-Seba kvitterade i slutet så hade var känslan av att vi lik förbannat skulle förlora överhängande, och när man då lik förbannat faktiskt förlorar så blir den desperata cynismen omedelbar och oundviklig. Så vi flyr. Vi har flytt i en vecka och vi måste stanna, precis som alla andra som flytt till slut stannat, och naturligtvis så tvingar naturen i sin sarkastiska elakhet oss att stanna på Camp Nou, med överbetalda, flinande och naturligtvis jävulskt talangfulla mediaälsklingar emot oss. Och detta på TV, dessutom, som ju gillar överbetalda, flinande och naturligtvis jävulskt talangfulla mediaälsklingar.
Så hur är det då, egentligen? Har vi någon chans, alls, till något, över huvud taget? Klart vi har! Jag vet inte riktigt varför, eller hur vi ska uppnå något alls över huvud taget. Däremot vet jag att vi kommer att ha elva spelare på plan, precis som dem, att matchen inte kommer att pågå i evighet och att betydligt märkligare saker än tre poäng på Camp Nou händer, nästan jämt. Dessutom skulle bara en dåre ägna ett ögonblick åt att oroa sig över något som ser kört ut redan på förhand.
Tränare Lotina har under veckan fått höra en stor plural skränande om hans avgång, och gör också flera uppseendeväckande förändringar i den så kallade startelvan.
Dudu Aouate, underbar målis, och en av få som kan lastas för ingenting alls under den hittills frustrerande säsongen, blir petad, av totalt okänd anledning. In istället med straffkungen och Valenciafixaren Gustavo Munúa, Uruguayanen som så länge fört en tillvaro långt ute i periferin. Ett desperat skimmer ligger naturligtvis över denna förändring, men lyckligtvis betyder ju inte det att det inte är rätt.
Backlinjen börjar kännas igen vid det här laget. Manuel Pablo, den enda som fortfarande vittnar om att vi faktiskt var jävla bäst för inte alls så länge sedan, är självskriven på högerbacken med kaptensbindeln tufft snodd runt bicepsen. Bredvid honom hittar vi Coloccini, som fortfarande inte blivit den supermittbacken som så många trott att han är, tillsammans med härliga härliga Adrián Lopez, som alla med två förmakar måste älska. Måste. Kreationen toppas av Filipe, som utan att någon har en aning hur det gick till har utvecklats till en underbart spektakulär och faktiskt fullt funktionerligt vänsterback. Det tackar vi för.
På mittfältet blir det än mer tydligt att Lotina faktiskt har något i kavajärmen. De Guzman, ytterligare en med noll skuld till något alls, även om det var ett stort misstag att klippa bort afrot, gör imorgon sällskap med Antonio Tomás. Sergio, spelaren som Lotina blixtsnabbt utsåg till självklar nyckelspelare och mittfältsledare har alltså blivit petad, pixad, bortsopad, fimpad, sparkad, reverserad, rockaderad, subtraherad från startelvan. Halle-fucking-lujah säger jag, samtidigt som jag kliar mig våldsamt i huvut undrandes vem fan Antonio Tomás är, egentligen.
Vi vet att han en gång sågs som Racings största talang, i paritet med Munitis till och med. Vi vet också att han kom till laget i kölvattnet av den bisarra affär som tog nyss nämnde Munitis från startelvan. Vi vet att han ansetts för dålig av tre tränare i rad, bland annat av Lotina själv, men att han nu ska spela skiten av Barcelona. Inte mig emot.
Den främre delen av mittfältet får också dansa till nya melodier. Den hårt kritiserade Joan Verdú och den inte ett dugg kritiserade Andrés Guardado är med båda två, ny blir istället Cristian, som alltså får en ny chans att bräda sina gamla polare.
Längst fram får Xisco rikta sina välsvarvade armbågar mot allt vad inälvor Barcaförsvaret har att tillgå, en uppgift så viktig som någon.
Så vi möter alltså FC Barcelona. Klubben, som förutom att vara en klubb, är lite mer, lite extra, att bara vara en klubb är inte tillräckligt för Barcelona, tycks det som, de ska prompt vara ännu mer, något de också förefaller vara väldigt glada att tala om för folk, och allra helst folk som inte är ett skvatt mer än en klubb.
Som skarpsynta och uthålliga läsare kanske begripit så tycker jag inte särskilt mycket om Barcelona. Det finns något maniskt över allt vad klubben gör, de är som den nye i klassen som tappar byxorna första dagen (bildligt eller bokstavligt får ni välja själva) och sedan slår knut på sig själv i sin iver att bevisa för oss andra att han är något mer än den bortkomne typen utan byxor. Alla måste älska dem, allt måste vridas åt Barca-håll, och gud förbjude att någon alls inte gör det.
Imorgon ska de i vilket fall mönstra följande elva; Victor Valdez står tillsammans med sitt tuggummi i mål, svindyre Zambrotta, Puyol, Puyols hår, Lilian Thuram och svindyre Abidal spelar i backlinjen. På mittfältet hittar vi Xavi, Marquez och Iniesta, medan ”REM” (som faktiskt är ännu mer irriterande än bandet) bildar anfallslinje. Piece of cake, bring em on!
Matchen startar 21:00, och visas på TV4+
