Inför Betis – Rayo Vallecano
Dags att lägga den smått pinsamma insatsen mot Auxerre bakom sig.
I torsdags spelade vi för avancemang i UEFA-cupen, hade 1-0 att gå på från den första matchen vilket många av oss såg som ett bra utgångsläge. Det borde ha varit ett bra utgångsläge om vi inte bestämt oss för att inte spela fotboll samma dag som vi åkte till den lilla franska orten Auxerre. Nu fick jag i och för sig bara se det något torftiga sammandrag som visades på Eurosport men rapporterna från spansk media bekräftar bara det som jag fick se på min egen TV. Ett par halvchanser var vad man lyckades skapa under nittio minuter, visst spelade man på bortaplan, men ändå. Kanske visar det att man behöver en speciell rutin när man spelar i de europeiska cuperna, vi har sett det förut men man förvånas ändå över att ett lag som kan spela ut storlag som Barcelona och Deportivo inte lyckas när man spelar internationellt. Auxerre kan inte jämföras med något av storlagen i La Liga men ändå kan man förgöra Betis som lever glada dagar på hemmaplan. Prats tog på sig det första målet och jag tyckte när jag såg det att kanske borde han ha tagit det. Men då jag tidigare lovat att inte klanka ned på hans insatser efter den elaka jämförelsen med blågults Hedman så låter jag denna ickeräddning gå för denna gång. Det var inte där vi förlorade matchen, när man skapar så lite offensivt framåt kan man inte gå långt, inte ens i en så svag cup som UEFA. Sedan skall jag inte förta Mexes insats i Auxerres backlinje som var fenomenal, så ung men skoningslös i sitt försvarsspel. Han påminner något om Nesta i sin spelstil en stilig försvarsspelare inte den typiske buffliga mittbacken vi är vana vid i Nordeuropa. Återigen verkar Auxerres talangverksamhet bära frukt.
Alfonso sade i en intervju i AS att nästa säsong kommer man förhoppningsvis spela i Champions League, den lilla rutin man förskansat sig i årets europaspel måste laget förvalta väl om man skall överleva bland de riktigt stora. Men det är tänkandet hos Alfonso som jag beundrar, dagen efter man blivit utslagen ur lillebrorscupen fokuserar han direkt på nästa uppgift. Det är en plats bland de fyra första i ligan som gäller för att ha möjligheten att stångas med den verkliga europaeliten. Alltså måste vi slå Rayo imorgon, det finns ingen poäng i att tänka på vad som varit, att gräva ned sig i en sjaskig förlust i ett land där man inte ens dansar sevillanas.
***
Så när detta nu är överstökat skall även jag fokusera på veckans viktigaste match, den mot Rayo Vallecano. Lagen hade helt klart olika utgångsläge inför säsongen. Fernando Vásquez första prioritet är att hålla laget kvar i den högsta divisionen medan Fernández förväntas placera sitt lag bland de fyra första. Betis måste vinna medan Rayo bör vara nöjda med att knipa en poäng vilket kommer göra det svårt för Betis att spela sin effektiva kontringsfotboll. Både Denilson och Assuncao skadade sig i matchen mot Auxerre men inte så allvarligt att söndagens match skall ligga i farozonen.
Vásquez talade innan matchen om de unga talanger han själv var med om att ta upp i a-truppen. Joaquín, Varela, Capi och Rivas är alla spelare som plockades upp under Vásquez ganska korta sejour i Betis, säsongen 2000-2001 i La Segunda, och han pratar om dem med stor respekt. Men även om respekten finns där så kan man märka att han inte ser någon av dem som de stjärnor de kan komma att bli, Joaquín har hyllats i spansk media under en längre tid men inte levererat i den utsträckningen som man vill kräva från honom. Men skyll det på ungdomen, vi skall inte ha alltför bråttom. I tillägg så är Joaquín avstängd så Vásquez har en mindre talang att oroa sig för
Troliga laguppställningar:
Betis: Prats, Fernández, Juanito, Rivas, Varela, Asuncao, Ito, Denilson, Capi,Fernando , Alfonso.
Rayo Vallecano: Etxeberría, Mario, Mainz, De Quintana, Graff, Julio Alvarez, Azkoitia, Onopko, Michel, Bolic, Bolo.
