En grönvit erövrares visioner
Historien om hur Manuel Ruiz de Lopera erövrade Betis och Betisanhängarnas hjärtan. Del 1
Han dök upp ur ingenstans, när den grönvita gemenskapen behövde honom som mest. Manuel Ruiz de Lopera är en affärsman som nu sadlat om till att vara president i en fotbollsklubb, men han är även en vinnare som endast nöjer sig med det bästa.
Det handlar om en verklig grönvit erövrare vars ärelystnad har fört Real Betis till en av de högsta nivåerna i sin historia. Han har spenderat en förmögenhet, undan för undan, i sin strävan att skapa en enhet som skulle kunna vinna allt; naturligtvist genom att först noga överväga konsekvenserna.
För supportrarna är han en verklig idol, ännu mera än själva spelarna. Ingen vågar sätta sig upp mot honom och det tydligaste tecknet på detta är att alltsedan han tagit på sig rollen som ledare i klubben har det på läktaren inte viftats med en enda näsduk (pañolada) i riktning mot klubbledningen. Under åren som gått har han tagit klivet från styrelsemedlem till klubbpresident och under desamma har klubben gått från att spela i andra divisionen till att vara en aspirant om mästerskapstiteln.
Men historien slutar inte där, utan om allt går väl så har Manuel Ruiz de Lopera mycket långt gångna planer på att färdigställa en stadion som ska uppfylla de strängaste UEFA-kraven i vars turneringar han planerar att klubben ska spela i varje år.
Han har låtit bygga en ny träningsanläggning till klubben och han tänker också bilda en Betisstiftelse (Fundación del Betis), med Barcelonas motsvarighet som modell. Vidare har Lopera lyckats med göra Betis till ett lag som respekteras i maktens korridorer; en nog så viktig bedrift.
Frälsaren
Betis hade fört en tynande tillvaro under de sista åren av åttiotalet. Laget hade alltsedan den där mirakelmatchen där man räddade kontraktet våren 1988 mot Las Palmas, styrt in i en mörk tunnel. Under följande säsong försökte president Retamero förstärka laget med etablerade spelare, men Betis åkte ur ändå efter en sorglig tillställning på Tenerife. Ett debacle som man inte lyckas vända på Villamarín under returen. Trots att man går upp under säsongen 89-90 med Hugo Galera som den högst ansvarige efter avskedandet av Retamero, blir säsongen 90-91 en katastrof. Betis slutar sist och skickas åter på missionsuppdrag till skärselden i Andra Divisionen. Galera fortsätter vid spakarna vilket kulminerar med misslyckandet att gå upp 1992 mot Deportivo (La Coruña).
Trots de sportsliga förutsättningarna skapade Betis mest rubriker på grund av den allvarliga ekonomiska verklighet som klubben levde under; ett faktum som 1992 tvingade klubben att ombildas till ett aktiebolag (Sociedad Anónima Deportiva). Den 30:e juni var startdatumet och vandringen mot räddning blev mycket krokig. Livet för Betissupportrarna var krampaktigt och smärtfullt under perioden efter nybildandet. Bland supportrarna spreds ett iskallt budskap om att Real Betis möjligen skulle försvinna från den spanska ligafotbollen!
Skulderna var enorma och tvingade klubben att täcka ett underskott på 11 775 miljoner pesetas. Den dåvarande presidenten Galera lade fram en plan som skulle skaffa fram pengarna och som samtidigt skulle förhindra att någon enskild person fick aktiemajoritet. De trogna Betisskarorna motsvarade förväntningarna och köpte aktier i klubben till ett värde av 300 miljoner pesetas. Samtidigt hade en samling framstående Betisanhängare, till vilka bl.a. hörde den före detta presidenten och fienden till Galera, Martínez Retamero, Alvarez Colunga, Miguel Espina, Juan Salas Tornero, Juan Salas Tirado och många andra, beslutat sig för att gå samman och rädda klubben ur den allvarliga situationen. Trots dessa, var det under dessa ångestladdade stunder som Manuel Ruiz de Lopera klev fram som en räddare i nöden. Lopera var en man med stora ekonomiska tillgångar och hade tagit plats i Galeras styrelse redan under hösten 1991, introducerad av Pepe León.
Artikeln fortsätter i del 2.
