Sevilla - Betis 2-2
Ååå vilket Derby!
När jag bänkade mig inför säsongens första derby hade jag inga högre förväntningar om att bli bjuden på någon galant fotboll. Kamp, aggressivitet och en herrans massa gula kort tillsammans med en fantastisk spänning, men jag förväntade mig inte det som lagen bjöd upp till! För det var inte bara kamp och fula fällningar utan stundtals bländande fotboll som vi bjöds på. Framförallt ärkerivalerna presterade fin fotboll i den första halvleken. Det smärtar mig att erkänna det men det är sanning. Jag vet inte vad Betis höll på med de första fyrtiofem minuterna men inte var det särskilt imponerande. Visst hade vi ett tydligt bollövertag men vad gör väl det när udden framåt var helt frånvarande. Assuncao hade ett antal fina frisparkslägen som han brände. Visst är det så att när den gode brasilianaren gör mål så vinner los verdiblancos men jag tror inte att Assuncao skall lyssna alltför mycket på den statistiken. I sina bästa stunder är han en fantastisk frisparksskytt men igår fungerade inte siktet alls. Låt gå att Sevillas mur alltid norpade ett par meter utan att domaren gjorde något särskilt åt det men det kändes inte som han någonsin var riktigt nära med sina frisparkar.
Sevilla borde åtminstone ha gjort ett mål i den första halvleken. Hornos var den stora syndaren med två solklara lägen. Darío Silva och Reyes var planens giganter medan Joaquín verkligen stod i skuggan av Sevillas yngling. Betis var väldigt ostrukturerade i sitt spel och Tote, som fått förtroendet från start, kändes väldigt tunn i närkamperna. Betis lyckades inte skapa några riktigt farliga målchanser under den inledande halvleken och i pausen kändes som om vi gick mot ytterliggare en förlust på Sánchez Pizjuán.
Reyes ledningsmål i början av andra halvleken var logiskt, vackert och psykologiskt viktigt. Daniel Alves forcering på kanten var mäktig, hans inlägg likaså och Reyes var skoningslös i avslutningen. Det utlovade målet kom och det tände Betis! Helt plötsligt startade man en sanslös press som resulterade i Denilsons kvitteringsmål och Totes fantastiska ledningsmål. Lembos förarbete till 2-1 målet visade mycket vilja och inlägget var stenhårt. Att Tote märkte att det ens kom förvånar mig fortfarande ett dygn senare. Han hade i stort sett inte uträttat något innan han plötsligt var där med pannan. Helt korrekt blev hans ersatt av Fernando bara fem minuter senare.
Betis var det bättre laget under resten av matchen och jag trodde faktiskt att vi skulle få åka hem med tre poäng för en gångs skull. Men så dök Antoñito upp från ingenstans och kvitterade. Inte alls logiskt, men med tanke på den ologiska första halvleken skall vi nog vara nöjda ändå.
Matcherna i matchen, Joaquín vs. Reyes och Darío Silva vs. Contreras, måste även de ses som oavgjorda. Reyes och Darío Silva dominerade de fyrtiofem första minuterna medan Joaquín och Contreras överglänste sina rivaler i den sista delen av matchen. Men jag måste erkänna att jag gärna hade sett en spelare med Reyes kvaliteter i Betis. Han var stundtals magnifik liksom Joaquín var. Men med Joaquín har detta blivit till en vana så långt har inte Reyes kommit än.
Mitt stora frågetecken i Betis är Capis närvaro på planen. Tillsammans med Denilson är han en av de mest bollkära fotbollsspelare jag sett. Förmågan att alltid hålla i bollen så länge att möjligheten till ett vasst anfall går om intet är otroligt plågsamt att titta på. Denilson är inte särskilt mycket bättre men eftersom han gjorde mål idag kommer han delvis undan min kritik. Men Capi måste lära sig att släppa bollen. Det eviga dribblandet fyller ingen funktion om man inte kan få fram bollen till en spelare som kan avsluta. Totalt meningslöst! Tills han lärt sig passningens ädla konst bör han ersättas av Fernando som åtminstone är en bra avslutare. Detta var lite som att svära i kyrkan och värre hade det blivit om Denilson inte gjort det där målet. Han håller på med samma ofog, istället för att lägga en hyfsat enkel, men öppnande, passning till en medspelare valde han gång på gång att utmana fyra/fem Sevillaspelare. Givetvis blir då av med bollen, han har talangen och tekniken till att bli en av världens absolut bästa fotbollsspelare men karlen måste lära sig att någon gång slå en enkel passning!
Slutligen vill jag ge en stor eloge till domaren som lyckades med balansgången att inte blåsa sönder matchen samtidigt som han lyckades stävja det mesta av de traditionella ojustheterna. Detta är förmodligen en av de matcher i den spanska ligan som är svårast att döma och Xavier Delgado kunde gå av planen med hedern i behåll. Visst var det lite småruffigt i slutet och Pablo Alfaro kunde sin vana trogen inte agera på ett anständigt sätt. Men vi skall inte begära alltför mycket av honom, något labil som han är.
Matchfakta:
Sevilla FC (4-3-1-2): Esteban - Daniel Alves (Redondo, 53), Pablo Alfaro, Javi Navarro, David - Julio Baptista, Casquero (Marcos Vales, 61), Martí - Reyes - Darío Silva, Germán Hornos (Antoñito, 69).
Real Betis (4-2-3-1): Contreras - Varela, Juanito, Lembo, Luis Fernández (Rivas, 65) - Arzu, Assuncao - Joaquín, Capi (Ito, 90), Denilson - Tote (Fernando, 67).
Mål: 1-0: Reyes (50), 1-1: Denilson (52), 1-2: Tote (60), 2-2: Antoñito (80)
Domare: Xavier Moreno Delgado
Gula kort:
Sevilla: Daniel Alves, Darío Silva
Betis:Capi, Arzu
