Sagan om Konungens återkomst
Efter två år av lidande med Victor Fernandez vid rodret (mannen som gav sen ankomst ett ansikte), slog nyheten ner som en Assuncao-frisparki juni i år; Don Lorenzo Serra Ferrer var tillbaka i los verdiblancos!
Redan på den första presskonferensen sattes målet högt "vi ska vara ute i Europa igen redan nästa år" sade den grånade generalen med Felipe Scholari-mustaschen. För att riktigt inse storheten i denna händelse måste vi snabbspola bandet tio år tillbaka i tiden. Betis sladdar i segunda division och Don Manuel byter tränare i Jesus Gill hastighet. In kommer den relativt oprövade Mallorcatränaren Serra Ferrer och tolv raka segrar och en oavgjord match senare är vi tillbaka där vi hör hemma. Nästa år landas en andraplats i Copa Del Rey och Betis är redo för Europa, dessutom kniper vi en tredjeplats i ligan (före bl.a. Barcelona). Triumferna fortsätter följande år med topplaceringar i La Liga och det viktigaste av allt: under Serras tre år som tränare förloras inte ett enda derby mot det andra laget i staden. 1997 lämnar Serra Betis för nya utmaningar i Barcelona, men han kommer till ett lag av bortskämda divor och trötta holländare och tvingas ständigt stå ut med en klåfingrig Gaspart som vill lägga sig i laguttagningarna. Han får kritik för att inte förmå de många superstjärnorna att dra åt samma håll, att hans styrka framförallt ligger i att förädla råvaror, inte hantera färdiga spelare. Känns inte debatten igen från hemmaplan? En självgod storklubb som skyller felaktiga värvningar och dålig organisation på en hackkyckling till tränare? Serra upprätthåller som alltid sitt stoiska lugn, men beklagar sig till slut på bristen på tålamod "I denna klubb förväntas man vinna allt som går att vinna sitt första år som tränare". Skönt att ha dig hemma igen Lorenzo, hos Betis ska du få den tid som behövs, vi nöjer oss med La Liga trofén det första året.
Men vem är då vår nygamle tränare och vilken är hans fotbollsfilosofi och ledarstil?
Den femtioettårige tränaren har inte bara utseendet gemensamt med tränarkollegan Felipe Scholari. Men där Scholaris mustasch är enbart grå, hård och pedantiskt ansad innehåller Serras även något vildvuxet och frihetslängtande.
Diciplin. Ordning. Ödmjukhet. Frihet.
Fyra ord som sammanfattar Serras syn på fotbollens dynamik. Han vinner snabbt spelarnas förtroende genom att hans beslut alltid kan motiveras med logiska argument. Ett exempel är den storstädning i truppen som omgående skett efter hans tillträde, där trotjänare som Ito fick se sig om efter ny arbetsgivare. Serra motiverar detta inför Ito med att det finns fyra spelare som konkurrerar om den plats du spelar på i laget. En spelare av din kapacitet och erfarenhet måste få mer speltid, därför är det även för ditt eget bästa du måste lämna. Han går sedan ut i pressen och hyllar Ito som både en stor spelare och människa. Sådant inger respekt och bygger en äkta auktoritet långt ifrån en respekt byggd på bestraffningar och diktatorsfasoner.
Att talas om i militäriska termer är annars något som Serra är van vid, och inget han tycks ogilla. Han för ett spartanskt leverne som står i bjärt kontrast till sin färgstarke president, ändå tycks de två komma bra överens. När Don Manuel hamnat i klammeri med lagens långa arm, vilket skett ganska ofta senaste tiden, har Serra alltid backat upp sin president i media. Kanske krävs det en man med Serras diplomatiska talang i kombination med obönhörlig självständighet för att handskas med vår käre Don Manuel (som ju enligt elaka tungor ska godkänna precis allt som händer kring Betis, inklusive om det ska bytas toalettpappersrullar i omklädningsrummets toaletter på arenan döpt efter honom själv.)
Det finns ingen framgång utan blod svett och tårar.
Enligt Serra finns ingen framgång utan lidande. Lidandet i ett fotbollslag består i en stenhård försäsongsträning och en uppoffrande attityd till lagkamraterna. Han förklarar för spelarna att ingen kan känna sig säker på sin plats i laget, att när man väl erövrat en ordinarie plats måste man kämpa som ett djur för att behålla den. Och kampen förs inte bara på söndagar utan minst lika mycket på måndagens träning. Hans förmåga att få spelare som avstannat i utvecklingen att ta det sista steget till fullfjädrade fotbollsartister är oomtvistad. Det är en av anledningarna att många grönvita börjat drömma om en framtid i Europa, så snart det stod klart vem som skulle ersätta Fernandez. Synar man Betis laguppställning känns det som varje spelare är en potentiell världsstjärna som saknar det där lilla sista, framförallt jämnheten i spelet, för att verkligen blomma ut. Denilson, Joaquin, Assuncao, Lembo.
På sin första presskonferens som tränare denna andra sejour i klubben förklarade Serra att "han vill ha ett vinnande Betis", underförstått inte ett charmigt svänggäng som blandar och ger som varit fallet de senaste åren. Och vägen till framgång går genom "trabajo trabajo trabajo."
Han har nu fått sina två förstaval, backen Castellini från Brescia och strikern Oliveira från Valencia, och hela truppen andas optimism. Försäsongen har varit en berg och dalbana med segrar mot Benfica och förluster mot division tre gäng. Efter den sistnämnda matchen gav Serra prov på sin karaktär när han kommenterade resultatet i pressen "en del säger att det är just sådana här försäsongsmatcher man ska förlora om man ska förlora. Jag säger.man ska aldrig förlora."
Viva Er Beti y Viva Don Lorenzo Serra Ferrer
