Spanskt pass till salu, någon?
Fotboll är Big Buisness och Big Buisness är politik. Säger er namnet Silvio Berlusconi någonting?
Real Betis har under en längre haft ögonen på den brasilianske högerbacken Elano Blumer.
Denne tjugotreårige högerback har en diger meritlista med A-landslagsuppdrag och 13 mål för storlaget Santos på 34 omgångar i Brasilianska Mästerskapen, och han betraktas av många som Cafús efterträdare på positionen i landslaget.
Spelaren själv vill gå till Betis och klubbarna är överens om en övergångssumma på 5 miljoner Euros.
Så vad är problemet?
Jo, han har såklart inget EU-pass och de "utländska" platserna är redan fyllda i Betis. Från brasilianskt håll bedyrar man dock att Blumer har italienskt blod i sina ådror, och ett intensivt släktforskningsarbete är igång.
I en liknande situation befinner sig mittfältaren Marcelo Mattos från Sao Caetano, Brasilien.
Även här är klubbarna och spelaren överens, men det utlovade portugisiska medborgarskapet har inte gått att lösa då Mattos portugisiska faster visat sig inte vara en faster i biologisk mening utan snarare i social. I Brasilien är det vanligt att man använder beskrivningen "faster" om till familjen närstående äldre kvinnor. Istället har strategin ändrats till att försöka få spanskt pass till någon av de nuvarande icke-EU spelarna i Betis; Assuncao eller Denilson.
Listan på liknande fall i La Liga kan göras lång:
Roberto Carlos - får sitt spanska medborgarskap i december, mycket lägligt för Real Madrid som får en plats ledig inför transfermarknadens öppnande i januari 2005.
Sylvinho- fick sitt spanska pass inför säsongsstarten
Edmilson-ännu en brasse i Barca som blivit spanjor
Saviola-ansökte om både italienskt och spanskt pass och blev till slut spanjor.
För att förstå bakgrunden till detta dribblande med medborgarskap krävs en utredning av bakgrunden.
I Spanien är övergångar mellan klubbar mycket hårdare reglerade än I andra länder. Varje klubb måste innan säsongsstarten registrera en lista på de 25 spelare man ämnar använda. Transfers av spanska/EU spelare mellan klubbarna under pågående säsong är strikt förbjudet.
När det gäller icke-EU spelare får varje klubb förfoga över fyra, men endast tre tillåts medverka i samma match. Den fjärde får alltså sitta på läktaren, men inte på avbytarbänken, detta för att undvika att illegala byten av misstag under match. Regeln gäller även Copa Del Rey.
Avtalet att reglera antalet icke-EU spelare är konstruerat av LPF(proffsklubbarnas förening) och AFE(spanska spelarfacket). UEFA och FIFA vill se liknande regleringar i alla Europeiska ligor, vilket var fallet innan Bosman kom och förändrade allt.
EU-kommissionen slog då fast att det var olagligt att förhindra arbetskraft (fotbollsspelare) från att fritt byta arbetsgivare inom EU. Det sa dock inget om fri transfer för spelare utom EU.
Kristallklart!
Mnja, vänta litet, känner ni inte till Mr Kolpak?
Denne slovakiske handbollsmålvakt spelande i Tyskland klagade till EU att tyskarnas förbud mot fler än två icke-EU spelare samtidigt, begränsade hans möjligheter att arbeta. 2003 slog Europadomstolen fast att Mr Kolpak hade rätt till samma arbetsvillkor som en EU-medborgare, eftersom Slovakien har ett samarbetsavtal med EU. Europadomstolens utslag kan tolkas som att det är fritt fram för spelare från länder som har liknande samarbetsavtal med EU, dvs alla som ansökt om EU-medlemskap. Ett exempel är när Barcelonas advokater hänvisade till Kolpakdomen angående turkiske målvakten Rustus registrering som EU-spelare.
Om man dessutom drar domstolsutslaget till sin spets skulle det även inkludera de över 100 afrikanska, latinamerikanska och karibiska länder EU har enskilda samarbetsavtal med.
Fortfarande råder en stor förvirring kring hur Kolpakdomen ska tolkas, men klart är att den kommer att innebära en revolution på den europeiska fotbollsmarknaden.
För att öka förvirringen ytterligare tillåts i Champions League obegränsat antal icke-EU spelare, eftersom turneringen innehåller lag från länder utom unionen.
En jämförelse med övriga toppligor visar att La Liga har de hårdaste reglerna mot icke-EU spelare.
I Premier League är klubbarna i princip fria att använda hur många icke-EU spelare de vill. Problemet är att klubben måste skaffa arbetstillstånd för spelaren, vilket inte alltid är så lätt. Ibland är det enklare att som Arsene Wenger ändra afrikanska spelares medborgarskap till engelskt istället.
Italienska klubbar har än så länge obegränsad tillgång till icke-EU spelare. Enda begränsningen är att de endast kan värva en icke-EU spelare från en klubb utom EU under varje tillfälle transferfönstret är öppet. Uppenbarligen en verkningslös restriktion, klubbarna kan värva tonvis av icke-EU spelare så länge de kommer till dem från en klubb inom EU. Det italienska fotbollförbundet har dock bestämt att från och med nästa säsong tvinga varje Serie A klubb som vill värva en icke-EU spelare att ge upp en man redan har i laget. I serie B och C införs ett totalt förbud mot icke-EU spelare.
Franska Högsta Domstolen har öppnat dörrarna för spelare i 24 länder att få samma rättigheter som de i EU. Det är de östeuropeiska länder som ansökt om EU medlemskap, samt Marrocco, Algeriet och Tunisien.
Sepp Blatter kallar beslutet "Bosman multiplicerat med miljoner" och förutspår att en flodvåg av fattiga fotbollspelare ska skölja in över Frankrike.
Som på så många andra områden betyder fri handel alltså i praktiken en mur mot de fattigare delarna av världen, och när pampar av typen Blatter och Lennart "Jag menade ju inget illa med svartingar" Johansson, ondgör sig över Frankrikes beslut är det bara buisness as usual.
Personligen bryr jag mig inte ett skit om spelarna kommer från Spanien eller Papau Nya Guinea, bara de presterar vacker fotboll. Det var länge sedan tanken på egna produkter slutade existera inom europeisk toppfotboll. Att försvara regleringen med att det är till skydd för ungdomsverksamheten är absurt, man kunde lika gärna skylla på hotet från Terrorismen! Ta Valencia med sex italienska spelare eller Betis med snart sex brassar, det finns ingen logik i argumentet.
Den verkliga effekten av regleringen blir att en mur reses mot Afrika, det är liksom enklare att hävda att man har europeiskt påbrå om man är från Argentina än från Kamerun. Afrikanska spelare har oftast inga gigantiska lönekrav, så lek med tanken vad det skulle innebära för löneinflationen i La Liga om man tilläts kontraktera tio senegalesiska landslagsmän till priset av en Guti?
Inte konstigt att spelarfacket varit drivande i regleringsfrågan, va!
Det behöver väl knappast sägas att det varit enklare för Barcelona och Real Madrid att fixa spanskt pass till sina utlänningar än för den mindre klubbarna...
Allt detta förklarar alltså varför det i skrivande stund sitter brasilianska fotbollsagenter på biblioteken i Santos och forskar om släkten Blumers italienska rötter. Eller kanske inte förresten, troligare är väl att de tar den enkla vägen och sticker till rätt tjänsteman på italienska migrationsverket en liten "present", och sen är den saken ur världen.
källor: Diario De Sevilla, Marca, AS
