Real Betis-Barcelona 2-1
Serra Ferrer hade lagt ut en ostbit och Barcelona gick rakt i fällan!
Betis gav de mäktiga katalanerna en lektion i praktisk fotboll, att spela efter sina begränsningar och styrkor och slå till mot motståndarens svaga punkt. Den nya taktiken med tre pivotes (Canas, Assuncao och Benjamin) var helt klart ämnad att locka upp Barcelona i banan och öppna ytor i deras försvar.
Serra Ferrer hade lagt ut en ostbit, och Barcelona gick rakt i den grönvita fällan.
Rijkaards mannar inledde matchen bäst, och spelade bollen som på ett snöre på mittfältet. Men väl framme vid straffområdet tog det stopp, man hade ingen formel att dyrka upp det grönvita försvaret med. Bollinnehavet 75-25 i Barcas favör, var en skenbar dominans, för sånär som på två nickar från Ronhaldinhos panna hade man inga giftiga avslut.
Det var en nöjd Serra Ferrer som strök sin stålgrå mustasch i halvtid, matchen hade så långt gått precis som han förutsett.
Om det sedan var elchocker denne Serra gav sina spelare i halvtid vet jag inte, men Betis kom ut helt elektriskt efter paus. Det var Musho Betis för hela slanten.
När Oliveira springer sönder det blåröda försvaret vid 2-0 målet visar han sin klass. En mindre kall anfallare skulle ha försökt lobba den utrusande Valdez, men Oligol rundar och lägger en bredsida mellan benen på försvarande Marquez.
Oliveira är nu uppe på fem gjorda mål, precis som sin kompis Ronaldo, och har inte gett upp jakten på pichichi-titeln trots att han ligger långt efter Etoó (9). Hans storhet som anfallare är till skillnad från Ronaldo och Eto´o att han är så allround. Han har styrka, snabbhet och teknik, och kan lika gärna gå ner och hämta bollar som att spela targetplayer eller renodlad striker. Det visade sig återigen att Barcelona passar honom bra. Förra årets största stund för vår hjälte var när han sköt sitt Valencia till seger på Nou Camp (0-1).
Samuel Eto´o blev en isolerad ö på mitten omgiven av Betis fyrtorn Rivas och Juanito. Dessa två herrar borde forma mittbackslås i landslaget, om Puyol blir skadad ska kanske tilläggas. Framförallt Rivas har imponerat på sistone. Han är ett monster utan fruktan som tuggar i sig anfallare av Etoos kaliber som en orangutang käkar en banan! Man undrar i efterhand vad Victor Fernandez tänkte när han värvade Lembo och ställde Rivas utanför startelvan förra året.
Efter matchen var Serra Ferrer lycklig, men behöll som alltid sitt kyliga yttre lugn. Han dedikerade segern till fansen som aldrig sviktat i sitt stöd, och hoppades att de kände sig kompenserade för den skamliga förlusten mot Espanyol (1-4).
"Att vinna mot Ronaldhinos Barcelona är mer än att kamma hem tre poäng. Igår var hela fotbollsvärldens ögon riktade mot Ruiz de Lopera, och resultatet har sänt ut en chockvåg i alla riktningar. Betis är tillbaka som ett lag som nämns med respekt i denna fotbollsvärld, och det kommer att snackas om denna match länge på barerna i Sevilla."
Övriga plus i kanten för Joaquin som var precis så bra som bara han har kan vara (hoppas Abramowitsch inte såg matchen igår). Edú som var överallt på planen, Tais som kämpar trots att han spelar på en position som inte är hans rätta, Melli som neutraliserade Ronaldhino i första halvlek, Assuncao som var bättre än på länge och Fernando som kom in och gav fart i Betis offensiv, etc etc.
Betis kan se tillbaka på en fantastisk vecka, med avancemang i Copa del Rey och seger mot ligaledarna, vilket gör att man bara är tre pinnar efter de eviga rivalerna Sevilla i tabellen. Nästa utmaning står La Ligas stora överraskning så här långt för. Levante är ett bra lag och tränas av en tysk med lejonman (gamle storspelaren Schuster), ingen lätt match alltså!
Till sist får man hoppas att Lasse Anrell såg matchen igår så han fick uppleva äkta fotbollspassion i flamencotakt. I en artikel i veckan gick Lasse ut och dömde ut spansk läktarkultur som trist och tyst. Detta grundade han på att han sett en match på Nou Camp tillsammans med ett par svenska turister som blev besvikna på att inte få se Henke! Ungefär samma sak som att käka på McDonalds i Barcelona och därefter döma ut spansk matkultur, om ni frågar mig. På Ruiz de Lopera återfinns varje hemmamatch en medelålders man med sin döde fars aska i en olivburk, han har den där eftersom urnor är förbjuda att ta in på arenan. Det är ett löfte han gav sin far på dennes dödsbädd, att aldrig låta honom missa en Betismatch, och det måste väl nästan kallas passion Lasse! Kanske är bättre att du håller dig till tulpaner och karaokeprogram för barn i fortsättningen...
Musho Beeeeeeeeeeeti!
