DOKUMENT: Ett nytt storlag på frammarsch?
Marbella FC är ett lag i identitetsjakt. Lagets lokala spelare och publik omsvärmas av golfbanor och skumpa i ett område som är långt ifrån kändisarnas lyxjakter. Klubbens relativt nya president, den ryska miljonären Alexander Grinberg, håller dock på att forma en ny satsning längs den spanska solkusten.
När jag strosar runt de solblekta husen och dess snåriga gator känns staden som vilken spansk stad som helst. Åtminstone i de kvarter som rundar Estadio Municipal de Marbella. Vid ett gatuhörn som leder vägen upp för den branta backen mot arenan skådar jag en uteservering vars matinriktning är marockansk. Det är ganska vanligt här i södra Spanien. Marocko ligger bara ett längre stenkast ifrån solkusten. ”Rekommendera oss för dina läsare” säger den otroligt trevliga kvinnan som läste upp menyn och förklarade dess beståndsdelar för den ensamma kunden som i detta fall är jag själv.
Marbella kan på avstånd framstå som en pittoresk, blygsam och genuin spansk stad. Det finns emellertid väldigt mycket som sticker ut med den här staden. Eller byn, som invånarna i de andra städerna i Andalusien kallar Marbella. Rent fotbollsmässigt har Marbella aldrig haft några större framgångar. Den konstellation av klubben vi idag skymtar grundades så sent som 1997 och laget huserar i Segunda B, den spanska tredjedivisionen. Som bäst har laget slutat på en fjärde plats i Segunda B, även om det är värt att betona att Club Atlético Marbella (som laget hette förr) spelade i Segundan i fyra säsonger under 90-talet.
Staden Marbella ligger mitt emellan provinsens huvudstad Málaga och brittiska Gibraltar. Efter andra världskriget bodde ungefär 900 personer i Marbella. En siffra som är väldigt långt ifrån befolkningsräkningen 2012 som bevittnade om ungefär 140,000 bofasta invånare. Marbella har blivit en av världens mest besökta turistorter och under somrarna beräknas mellan 500,000-700,00 bo i staden. Från 1960-talet och framåt växte turismen i enorma proportioner. Rika människor från norra Europa flyttade hit och idag är blott 26,2% av invånarna födda i staden. Kändisar som Sean Connery, George Clooney, Antonio Banderas, Dolph Lundgren, Vicente del Bosque, Zinedine Zidane och Julio Iglesias är bara några av de många celebriteter som har en bostad eller som har haft en bostad i Marbella.
Golfbanor, lyxjakter och skumpa. Det är oftast det man tänker på när man hör Marbella. Många storlag och landslag åker hit för sina träningsläger eller för att spela träningsmatcher mot varandra. Några dagar innan min resa till Marbella hade det svenska landslaget tränat här inför VM-kvalmatchen mot Frankrike. Mitt fokus i denna turistort var dock att ta reda lite mer om Marbella Football Club. Det första som slog mig när jag vandrade upp för den branta backen till den aningen sunkiga arenan var att doften av cigarrer och stora sedelbuntar var som bortblåst. Det jag mötte var allt annat än vad jag hade trott. I den här lyxiga staden, med alla dess internationella influenser, var det bara spanska traditioner som gällde. Det här laget representerade den by som Marbella en gång var och som på något sätt har klamrat sig fast.
Pipas, bocadillos och de sedvanliga ”hijo de puta”-svordomarna riktade mot domaren var lika intensiv här som på vilken La Liga-match som helst. Mina fördomar om vad Marbella FC skulle vara blåstes bort lika snabbt som jag slog mig ned på den cementerade pressläktaren utan bord. Lagets supportrar var, likt många spanska klubbar, splittrade i två. Vi hade Ultras Marbellas på ena sidan av långsidan och Los Marbelleros på den andra sidan av långsidan. Kortsidorna var avstängda av en oklar anledning. Uppskattningsvis stod 15-20 personer i respektive supporterhörn och de var lätta att urskilja från den glesa publikskaran på plats. De spruckna högtalarna spelade lagets hymn där texten i normala fall går att följa på den stora TV-skärmen på ena kortsidan. Dessvärre hade man inte fått igång TV-skärmen i tid. Den lös upp först efter 23 minuter av matchen. Bet365-uppdateraren satt precis framför mig och vägrade tillåta någon att passera innan han hade vinkat förbi dem. Allting kändes mil ifrån George Clooneys lyxjakt.
Den här matchen var en stormatch för Marbella. De andalusiska rivalerna Real Jaén var på besök. Jaén som under 50-talet spelade tre säsonger i La Liga. Inför matchen låg Marbella helt oväntat på en första plats i Segunda B. Laget hade vunnit de inledande sju matcherna men hade dessvärre hamnat i en formsvacka den senaste tiden då laget förlorat tre raka matcher. Det var dags för ett trendbrott igen. Marbellas manager, Mehdi Nafti, har tidigare representerat Tunisiens landslag 44 gånger under sin spelarkarriär. Nafti tog över Marbella FC inför säsongen och detta är hans första klubb. Han saknar emellertid tränarlicens och följde hela matchen från läktaren, drygt tre rader nedanför mig.
Lagets ägare och president, Alexander Grinberg, syntes aldrig till. Ryssen köpte upp klubben år 2013 och har florerat i Forbes Magazine enligt de spanska medierna. Han har börjat investera i laget och målet är tydligt: La Liga. Grinberg ses som en bra president med målambitiösa visioner. Tidigare har Marbella ägts av den ökända Jesús Gil som också var president för Atlético de Madrid samt borgmästare i Marbella i elva år. På pressläktaren stötte jag även på Molde FK:s huvudscout, John Vik. Han sa: ”håll koll på nummer tio, Kike Márquez, han är bra”. Dessutom slog han ett slag för den unga lovande målvakten Guillermo Lara som för två säsonger sedan spelade i Barcelona. Marbella har generellt en väldigt ung trupp och Grinberg har en långsiktig satsning.
Den 22-åriga högeryttern Carlos Julio är även han en Barcelona-produkt som förra säsongen spelade för Villarreals B-lag. Serben Ranko Despotovic sågs som en prestigevärvning när han anslöt i somras från Cádiz. Han hade tidigare gjort fyra landskamper för Serbien. Mer eller mindre hela laget är nytt inför säsongen, inklusive managern Nafti alltså.
Marbella inledde också bra mot Jaén. Den påstådda stjärnan Kike Márquez gjorde två mål och fram tills den 56:e minuten såg allting väldigt lovande ut för hemmalaget. Sedan skiftade matchen helt. Jáen tog sig tillbaka genom två straffar på två minuter (!) och innermittfältaren Lolo González blev utvisad för Marbella. Den svängiga tillställningen slutade 2-2 och den lilla publikskaran buade ut domare Francisco Hernández. ”Det brukar tyvärr se ut så här”, mumlar en journalist. ”Vi har laget för att ta oss upp till Segundan men det är något som inte stämmer”, fyller en annan i. Och lite så fungerar Marbella FC.
Klubben och laget är på en intensiv identitetsjakt. Det jag på förhand antog var en utländsk koloni förbyttes mot den tidigare nämnda pittoreska småstadskänslan innanför Estadio Municipal de Marbella. Klubben och staden representerar inte varandra på vissa sätt men på andra sätt gör den det. I styrelserummet och på avbytarbänken sitter en rysk miljonär och en tidigare tunisisk landslagsman som har spelat i både La Liga och i Premier League. Men på planen och framförallt på läktaren lyser den spanska identiteten upp. Om klubben hittar sig själv och om hela staden sluter bakom sitt lag kan Marbella FC absolut bli en klubb att räkna med i framtiden.
”Vi vill bli som Eibar men med bättre ekonomi” sa en av de lokala journalisterna jag pratade med. Ambitionerna och ekonomin finns. Frågan är bara hur långt de kan gå. Med rätt skor kan det leda till lyxjakter och green cards även för klubbens spelare. Än så länge får de fortsätta att cykla eller gå till de mindre glamorösa områdena av den turistfyllda orten Marbella.
