Genoa - Inter
0 - 2

La Coruna - Villarreal 1-1: Delad pott i galiciskt ställningskrig

Villarreal åkte till Spaniens nordvästra kust med siktet inställt på tre poäng. Så blev det tyvärr inte, eftersom Deportivo bjöd upp till dans. Efter en 90 minuters lång tango + tillägg delade man rättvist på poängen.

Ibland kan jag tycka att matcher som bör sluta oavgjort sällan gör det. Oftast hittar något av lagen nån liten strut när matchen börjar lida mot sitt slut och kan då orättvist kamma hem vinsten. Så inte ikväll. Resultatet 1-1 och det var väntat och rättvist.

Elvan:
JC nr 1
Mario - Bailly - Ruiz - Jokic
J dos Santos - Trig - Pina - JC nr 2
Gerard - Campbell

La Corunas elva, i en härlig 4-2-3-1 precis som alla andra lag:

Fabricio
Laure - Lopo - Sidnei - Pablo
Bergantinos - Borges
Juanfran - Perez - Luisinho
Riera

Första halvlek
De första tio minuterna bjuder på en målchanskavalkad. Först ut är Ruiz som efter bara 20 sekunder sånär bjuder Oriol Riera på en liten gosig chans när han inte kan bestämma sig för om han ska dribbla eller rensa. Juan Carlos kommer dock ut och kniper bollen.
Deportivo är det laget som är närmast att öppna matchen med ett mål, men lyckas inte sätta in den bakom Juan Carlos. Han får göra ett par räddningar, och försvaret ser fruktansvärt darrigt ut. Här ger man nästan upp tanken på att seger skulle kunna vara ett alternativ idag. Ubåten sticker dock upp med lite kontringar och Campbell nära att komma igen och få iväg ett avslut men tar en touch för mycket.

Efter de otroligt fartfyllda inledande tio minuterna går matchen i träda. Det händer fan ingenting. Klart att det skapas lite hörnor och långskott och sånt där, men det gör det ju alltid. Jag börjar snegla bort mot vodkaflaskan. Ska det behöva bli en sån kväll? Jag sätter i mig en Bounty och det är den största njutningen jag får under resten av halvleken. Jag vet dock med mig att Villarreals matcher ofta är ganska tillknäppta och lugna i första halvlek och att det kan smälla till rejält i andra. Så blir det också.

Andra halvlek
Båda lagen tänker att "nu jävlar ska vi vinna den här skiten, full fart framåt!". Så blir det också. Villarreal är det lag som har mest fart framåt när Mario kombinerar sig igenom på högerkanten. Han ser Jaume Costa som smugit in i mitten några meter utanför straffområdet och levererar bollen dit. Costas mottagning är inte den bästa och bollen studsar upp, men han får ett skönt infall och tänker, "fan, jag drar iväg en lobb, så ser vi vad som händer". Det visar sig vara ett klokt beslut. Fabricio i Deportivo-målet hamnar på mellanhand och bollen seglar in. Vilket underbart mål! I firandet drar han fram en Asenjo-tröja som han håller upp. En vacker gest.

Villarreal blir lite segerrusiga av sitt första spelmål sedan Jesus föddes. Så när Deportivo kommer upp i nästa anfall är det lite hönsgård i försvaret och alla står nere hos Juan Carlos. Deportivos inlägg nickas undan men innermittarna har sjunkit så lågt att ett hav av yta uppstår utanför straffområdet. Där står Celso Borges och dit kommer också bollen. Fem gula spelare rusar dit för att täcka skott, och gör det med den äran. Tyvärr ändrar skottet riktning på vägen vilket ställer Juan Carlos fullständigt. 1-1 i matchen och kvitterat, direkt efter Villarreals ledningsmål. Återigen släpper man in ett kvalificerat skitmål, precis som senast hemma mot Atletico. Tråkigt. Som. Fan.

Efter det får jag en märklig förnimmelse av att matchen kommer sluta 1-1, trots att det är nästan 40 minuter kvar att spela. Vietto får komma in, Moi likaså. De är pigga och skapar lite chanser men lyckas inte sätta någon i nät. Inte heller La Coruna är tillräckligt vassa för att peta in en boll. Min profetia stämmer, och jag blir nästan lite äcklad av mig själv. När jag brukade betta och fick såna ingivelser stämde de aldrig, men sedan jag slutade med det har jag tamejfan alltid rätt. Lagen om alltings jävlighet? Kanske det.

Den lagen får vi stifta bekantskap med i slutet av matchen när Bailly blir skadad på något konstigt vis. Han tar sig mot knät, en bår kommer in och det ser illa ut. Men vid det här laget är man så luttrad att man knappt orkar bry sig. Chechu Dorado kommer såklart in istället och försvarar laget tillsammans med Ruiz. Kan inte vara roligt att ha Chechus roll i truppen, att alltid vara bänkad och förväntas komma in och göra ett bra jobb när de andra blir skadade.

Gonzalez Gonzalez nöjer sig i den 93e minuten och tycker säkert att han gjort en bra match, och i ärlighetens namn var han väl rätt okej.

Spontana tankar efter matchen
- Är Jonathan dos Santos världens bäste alibi-spelare? Med det menar jag att den är den sämsta spelaren som spelar på en så pass hög nivå. Jag bestämde mig för att specialstudera honom idag när jag såg att han skulle starta. Den här mannen bidrar inte med någonting. Han gör aldrig något oväntat, slår aldrig någon ansträngande passning eller tar någon jobbig löpning. Han är inte snabb, han är inte teknisk, han har inte speciellt bra passningsspel trots att han är fostrad i La Masia. På vår högerkant är det Mario som skapar allt offensivt. Jonathan bara befinner sig någonstans annanstans hela tiden, och aldrig där all action sker. Undviker han den medvetet? Jaja. Att spela högerytter är ju inte hans naturliga position, och han har faktiskt visat sig var nyttig som innermitt. Hoppas att han får fler chanser där nästa säsong.

- Bailly verkar också ha blivit skadad. Ingen aning om hur det är med honom, men han bars ut på bår och det såg ju inte särskilt trevligt ut. När det dessutom bara är tre omgångar kvar av säsongen så ligger det ju nära till hands att tro att även Baillys säsong är över. Det börjar nästan bli lite löjligt nu.

- Gerard var blek.

- Bailly är en ful fisk. Håller på och drar i folk med sina armar hela tiden. Vår lille bläckfisk i försvaret.

- Jaume Costa som vänsterytter. Fan vad bra han är. Nåt att satsa vidare på?

- Jokic som vänsterback. Vad sysslar han med? Visserligen matchotränad. Men, ÄNDÅ?

- Moi måste starta nästa match.

Godnatt!