Deporbloggen: om hur man kan åka ut, och så kan man åka ut
Men förihelvete. Det skulle ju bli en lugn kväll. Jag satt, för sista gången innan jul, ensam i min soffa i Årsta innan jag åker hem till familjen i Umeå. Hade lagat en högst försvarlig middag, hade en halv flaska julmust (it's a christmas must), satt och njöt av interludet som utspelar sig precis när semestern börjat, men innan man sätter igång med den. Behagligt. Livet på låg volym. Depor skulle avhandla årets sista match. Cupretur mot Levante, vi hade 3-1, Oltra ställde upp med ett helt reservlag. Bodipo på topp. Kunde gå på två sätt, tänker jag. Antingen åker vi på storstryk efter ännu en totalt lelös bortainsats. Inget fel i det. Vi skulle aldrig vinna Copa Del Rey ändå, och jag vet, av en jävla massa erfarenhet, att det sällan känns särskilt ärofyllt eller ens minnesvärt att åka ut i kvarten.
Vi kunde också genomföra en solid, defensiv match, mot motståndare som även dem har viktigare saker för sig. Levante är på väg mot sin bästa säsong någonsin, och ett lag med en medelålder på trettiomassor brukar inte direkt växa av en vårsäsong fylld med distraherande onsdagsmatcher. 1-1 eller 0-0 hade inte varit otroligt.
Men vad är det som går och händer istället? Jag ser en match som direkt går in på topp fem-listan över mina mest absurda fotbollsupplevelsr någonsin. Allt hände, och när 120 minuter gått sitter jag med ett krossat hjärta som ändå, som genom något anatomiskt underverk, pumpar mitt blod i otäcka hastigheter. Domaren José Luis Paredes Romero hjälpte till så gott han kunde. Vet inte om jag någonsin blivti så arg på en domare som gett oss två straffar. Han varnade alla, han visade ut Saul efter ett par högst beskedliga tacklingar, och föreföll se som sin uppgift att göra spelarna så förvirrade som möjligt.
En av mina högvälborna kollegor kommer att rufsa upp en sammanhängande och läsbar matchrapport, men jag tänker ge er några moment av matchen, och min egen upplevelse av dem.
21:12, streamen hackar enormt. startar och stoppar, El Zhar gör 1-0 efter vad som såg ut som klumpigt försvar. Jag överväger att stänga ner, se lite Napoli-Genoa och återkomma i halvtid, för att se vartåt det barkar.
21:23 Jag börjar tappa humöret, ingen tillförlitlig stream till depormatchen står att finna, samtidigt har Hamsik och Cavani redan avgjort på San Paolo. Börjar undra om det här verkligen är en fotbollsonsdag, får sen en plötslig rapport om att Pablo Alvarez, en sån som bara jag verkar hysa tilltro till, har dribblat sig igenom halva plan bara för att bli fälld i straffområdet. Straffspark, hajen tar den själv. 1-1! Är det alternativ två vi är på väg mot, jag får en positvi känsla av att det här vinner vi, den där känslan jag haft så många gånger att jag vet att den inte är värd nåt. Mina känslor är lika usla på att tippa matchutgångar som min hjärna.
21:34-21:37 Jag låtsas som att jag kan något om datorer, trixar med en halvt fungerande länk och får se Saul visas ut, samt fragment av Ballesteros (hur gammal är han egentligen? Jag brukade tycka Donato såg komiskt otränad ut) som pangar in 2-1 till hemmalaget.
21:40 Tänker, fan också, gillar inte att överge mina killar när de är decimerade, men jag har varit alltför inaktiv idag och om jag låter internet vila ett tag så kanske det blir snällare mot mig till andra halvlek.
21: 42-22:10 Jag promenerar i ett vintermysigt kvarter, lyssnar på Karl Pilkington, som jag aldrig kan få nog av, och hafsar fram mobilen för att kolla om eventuella mål har gjorts var sjätte minut. Går förbi lokalpuben som visar nåt manchester-lag pulverisera någon mindre likvid motståndare. Funderar på att gå in, köpa en god kall öl och titta på de rika och vackra. Fattar inte hur de kan få finare gräsmattor i snöblöta Jul-england än i Valencia. Beslutar mig ändå för att gå hemåt. de 42 kronorna som en öl vanvettigt nog kostar nuförtiden borde det gå att ha roligare för.
22:11 Jag sätter igång datorn igen, och kilobit-bossarna verkar vara mer generösa nu.
22:12-22:24 Ser ett tappert Depor, en makalöst inkonsekvent domare och tjugo tekniskt sett mediokra fotbollspelare (tjugo, och så Koné, precis den spelartypen Depor har saknat pch letat efter sedan Pandiani brummade iväg i sin mini-cooper), blir lite nedslagen över precis hur oduglig stackars Bodipo är, blir lättad av att se honom bytas ut mot Lassad, skäms lite då jag inser att lättnaden närmast kan jämföras med när en hemlös beslutar sig för att be någon annan än mig om pengar.
22:25 Depor försvarar sig riktigt, riktigt uselt. Ballesteros gör mål.
22:35 Jag tror inte mina ögon. Lassad och Alvarez och Juan Carlos överträffar sig själva, Depor kontrar in ett matchavgörande 2-3. Eller inte. Domaren blåser för straff istället för fördel, jag känner att det väl är ok, ändå. Straffar är till för att sättas. Sen minns jag Asamoah Gyan, ser att hajen tänker ta den här också, tänker på klyschan om att en spelare aldrig ska ta två straffar i samma match. Blir skräckslagen. Saknar Sergio för första gången sen han stack.
22:36 Pablo Alvarez skjuter straffen i ribban.
22:37-22:55 Ser med ett öga på matchen, känner hur stoltheten över mitt lag blir starkare och starkare, och tänker på vilket jävla minne det blir om de ändå vinner detta.
22:56 Lassad blir fri, målvakten rusar ut, och jag är helt säker på att han fäller min favorittunisier. Solkar frilägesutvisning, kanske kan det här gå vägen. Ingen signal, inga protester, medan jag sitter och ifrågasätter mina ögon passar Koné på att sätta 4-1. Jag klarar det fram till att högen med hemmaspelare växer sig fem man stark. Sen får det räcka. Jag slår igen datorn, och försöker tänka mig bort, till nåt helt annat.
23:05 Jag kollar motvilligt vad som hänt sen sist, Lassad har tydligen haft ett hyfsat läge. Medan jag dividerar huruvida jag ska se de sista minuterna får jag reda på att Borja fått sitt andra gula, det tionde till vårt lag. Depor nere på nio man. Det här går inte.
Den enda match jag kan komma ihåg där upplevelsen har varit nåt liknande är Intertoto-finalen mot Marseille, när Depor hade 2-0 att gå på inför besöket på Velodromen, där Duscher och Ribery började slåss, där Depor fick avsluta med åtta man sedan Munitis blivit sönderkapad efter att Caparrós gjort alla sina byten, När jag tänker tillbaka på den matchen fylls jag rebelllusta och stolthet. Depor föreföll spela ett spel som var riggat. Kämpade mot en motståndare som var övermäktig på ett sätt som inte följde reglerna.
Vetskapen om att jag en dag kommer att känna samma sak om den här matchen får bli det som gör att jag kanske kan somna.
Feliz fucking navidad på er, allihopa.
