Reserapport Villarreal del 1: Lite tankar, lite semester, och en hel del fotboll

Reserapport Villarreal del 1: Lite tankar, lite semester, och en hel del fotboll

Dags att berätta hur en resa ner till den spanska östkusten kan te sig. Det var fem år sedan jag var nere i Villarreal. Det var dessutom hela två år sedan jag såg en fotbollsmatch live. Detta eftersom jag bor i Umeå och fotbollsintresset bland stadens invånare är närapå noll, vilket smittar av sig på mig. Sundsvall ligger tre timmar bort med tåg och har nyligen tagit sig upp till Allsvenskan - men i ärlighetens namn, hur hett känns det?


Nej, det var dags att åka ner till Villarreal igen. Tanken var först att åka ner själv eftersom jag sällan får med mig folk på mina resor, men när jag dryftade mina planer för min pappa någon gång runt jul blev han så inspirerad att han ville följa med. Far och son till Spanien alltså. Flygbiljetter (pappa Alicante, jag Barcelona) bokades. Våren ägnades åt skolarbete och vetskapen om att man skulle åka iväg föll nästan i glömska. Men med en vecka kvar insåg jag att det snart skulle bli av. Men en vecka innan avresa händer något fruktansvärt. Den 24e mars förolyckas ungefär 150 människor då ett flygplan brakar in i ett berg i Alperna. Planet skulle ta människor från Barcelona till Dusseldorf och vad som bara skulle vara en vanlig rutinflygning slutade i misär. Dåliga nyheter för mig som under det senaste året blivit flygrädd, utan någon logisk förklaring. 
Kvällen innan min flygning till Barcelona ska ske, vilket är en dryg vecka efter olyckan, försjunker jag i djupa tankar. Jag tänker på hur självisk jag är som tänker på mig istället för att tänka på offren. Jag inser hur liten del av världen jag är. Jag inser att jag faktiskt också kommer dö någon gång, och att jag på detta sätt är döende redan nu. Då jag sätter mig i SAS-planet på Umeå Airport den kyliga fredagsmorgonen är det till slut ett lugnare hjärta som slår.

Efter ett par flygbyten i Europas centrala delar sätter jag mina fötter på spansk mark då jag landar i Barcelona klockan 23.30 på kvällen. Luften är sval och mjuk och jag går med lugna steg och hämtar mitt bagage i den vackra ankomsthallen. Jag vandrar neråt till bussarna som går mot Barcelonas centrum, köper en biljett och tar plats. På Plaza Espanya går jag av och tittar mig omkring. Det är fredag kväll, men området jag befinner mig i är lugnt. Ett par ungdomar sitter på trapporna till något monument och dricker alkohol. En man i 30-årsåldern med rastaflätor skyndar förbi och verkar extremt hög. För fem år sen stod jag här, i ett likadant mörker och tog bussen ut mot flygplatsen för att lämna Barcelona. Jag ägnar en liten tanke åt att fundera på hur mycket som hänt i mitt liv sen sist, och jag undrar hur mycket jag har förändrats.

Tunnelbanan fyra hållplatser, upp på markplan och vandra 500 meter. Checka in på mitt hostel vid Camp Nou. Jag tar en dusch. Klockan är två på natten. Jag går in i mitt rum och slänger mig på sängen. Att köpa en hostelsäng en natt är ingen garanti för en god natts sömn. Det rullar in ett par unga franska individer som börjar tjattra. Från rummet bredvid hörs stön och andra smaskiga ljud från ett samlag. Jag ligger sömnlös i en halvtimme, sen får kroppen nog och tvingar ned mig i dvala.
På morgonen vandrar jag direkt till Camp Nou. Jag har aldrig sett arenan och vill ta en liten titt. Morgonluften är kall men frisk och affärerna har ännu inte öppnat. Det är öde och tyst. Då jag kommer fram till arenan blir jag plötsligt väldigt illamående. Jag blir fysiskt svag och bedömer att mitt illamående måste bero på min absoluta närhet till FC Barcelonas högborg. Jag tillhör det släktet som inte har så mycket övers för Barcelona, så tyvärr. Att det skulle bero på att jag inte ätit ett ordentligt mål mat på 18 timmar dementerar jag bestämt. Jag får vandra vidare. Jag går ner till tågstationen Barcelona Sants och sätter mig på tåget till Valencia.

Framme i Valencia andas jag en helt annan luft. Den fyller mina lungor med välmod – här hör jag hemma. Jag möter upp min pappa som kommit med bussen från Alicante. Vi vandrar mot vårt hotell men sätter oss ned på en uteservering då vi gått halva vägen, fint belägen vid Turia. Turia är parken i Valencia som sträcker sig runt hela innerstaden. Förr i världen rann det en flod här, men den svämmade över så ofta. Detta tröttnade man på och ledde därför om floden så att den nu går en bit söder om staden. Idag är det alltså en park där folk cyklar, åker inlines, spelar boule och har det allmänt trevligt. Lika trevligt är det för mig och min pappa då vi sitter vid flodkanten och hinkar öl och äter mackor. Resan har börjat. Solen värmer våra ansikten. Umeå känns väldigt, väldigt långt bort.  

Två dagar senare befinner vi oss på en promenad runt Mestalla. Det är matchdag (Valencia – Villarreal) och vi är ute och rör på våra lata arslen en aning innan vi ska ta plats på arenan. Vid arenans södra kortsida hålls en loppmarknad, full med rumäner som försöker sälja krims-krams. Vi går in och tar en snabb titt men går lika snabbt ut igen. Skräp, likt gamla Polaroidkameror, sladdtelefoner och sånt tjafs är vad de säljer, och min pappa tror inte en sekund på att de fungerar. När vi vandrar ner mot parken Turia (den är ju överallt) ser vi ett stort gäng gula tröjor stå och vänta på ett övergångsställe. Pappa frågar mig om det är ett juniorlag som står där framme men jag utbrister ”Nej fan, det är ju Villarreal!” Mycket riktigt så är det Villarreals A-lag som är ute på en liten lunchpromenad innan matchen. Vi går fram och försöker få en bild med någon av spelarna. Vietto är redan omsvärmad av andra turister och jag själv lyckas få en bild tillsammans med Asenjo, då han är den spelaren som står närmast mig när vi möter laget. Pappa dunkar Gerard Moreno vänskapligt i ryggen och säger ”We come from Sweden to see you play!” Tveksamt om den gode Gerard förstod något men han bjuder iallafall på ett förläget leende. Ljuset slår om till grönt och spelarna vandrar över, och vi finner det lämpligt att låta dem fortsätta uppladdningen inför matchen.

Klockan 17, söndag den 5 april. Mestalla. Arenan har precis öppnat portarna och det är tomt på nästan alla säten. Vi får hjälp att hitta våra platser av en vacker spansk kvinna med brunt hår som aldrig verkar ha satt sin fot på Mestalla innan, eftersom hon är mer vilsen än oss. Hon får  ta hjälp av både en och två kumpaner innan våra rumpor hittar rätt stolar. Efter en halvtimme kommer lagen in för uppvärmning. Först kommer målvakterna och sedan utespelarna. Villarreals uppvärmning är väldigt strukturerad och man värmer först upp kroppen med olika övningar innan man börjar med boll. När man väl gör det övar startelvan kontringsspel samtidigt som avbytarna står och bollar gris. Valenciaspelarna å sin sida kör med boll direkt och går in och lattjar. Man kör lite kvadratövningar men främst så verkar uppvärmnigen bestå av fri lek. Min pappa blir imponerad av Villarreals uppvärming, och när man matchen sätter igång en halvtimme senare är det tydligt vilket lag som har bäst fokus. Jag hade väntat mig en anstorming från Valencia redan från första minuten, men det är Villarreal som tar tag i bollen, dikterar spelet och vinner mittfältskamper. Man lyckas förvisso inte vaska fram några heta chanser, men det gör inte Valencia heller. Inget lag lyckas att få ett skott på mål under första halvleken. Trots detta finner jag den första halvleken underhållande och jag sitter som på nålar.

Den andra halvleken fortsätter på samma sätt, även om det skapas fler chanser åt båda hållen. Ju längre halvleken går tar Valencia över mer och mer. Villarreal behöver byta ut  de trötta yttrarna Jona och Campbell, och de enda alternativen man har är Rukavina och Alfonso Pedraza, en ung, 18-årig spanjor med helskägg som får göra sin debut i La Liga. Båda kommer in och är nästintill helt värdelösa. Vem hade kunnat tro inför säsongen att vi skulle avsluta Valencia-derbyt borta på Mestalla med Rukavina och en kille som började säsongen i Juvenil A som yttrar? Offensivlustan i laget blir som bortblåst och allt handlar om att hålla 0-0. Valencia är och nosar i vårt straffområde flera gånger men får inte in någon boll utan matchen blåses av med delad pott. Ett resultat som främst Villarreal får vara nöjda med.
Vi lommar ut från arenan, tagna av stundens allvar. Att få se ett derby mellan dessa två lagen var fantastiskt. Verkligt fantastiskt blev det då hela Mestallapubliken ställde sig upp, busvisslade och viftade med sina näsdukar som protest efter något märkligt domslut. Det var värt all tinnitus i hela världen. Efter matchen handlar snacket i media mest om Nunos ovilja att vattna gräset innan matchen. Planen såg märkbart segspelad ut från läktarhåll och ibland trdde man att det var sirap och inte gräs de rullade runt på. Detta hade givetvis gjort Marcelino irriterad. Dessutom hade spelare ur båda lagen blivit irriterade, samt Villareal- och Valenciafansen. Kort sagt blev ingen glad över tilltaget, och Nuno kan ju inte varit nöjd med resultatet heller. Det som hände var alltså något som i dagligt tal kallas ett misstag.

Två dagar senare sitter vi på tåget till Villarreal. Under två dagar ska denna lilla ort bli vår hemvist där vi ska sitta på torget och dricka vin i solen, glida runt på träningsanläggningen och beskåda en A-lagsträning, samt den stora finalen med hemmamatchen med Villarreal – Espanyol.

 

Joakim Olah2015-04-15 10:04:00
Author

Fler artiklar om Villarreal