Reserapport Villarreal del 2: Lite tankar, lite semester, och en hel del fotboll
När pendeltåget Rodalia tuggar in på den lilla stationen i Vila-Real inser jag att det är min tredje gång i staden. För min far är det premiär. Solen har gått i moln när vi går med våra väskor på trottoaren rakt västerut, mot vårt hotell. En lätt västlig vind möter oss och hälsar oss välkomna.
Incheckningen på hotellet sker någorlunda odramatiskt, frånsett att den assisterande receptionisten är en vacker kvinna. Våra blickar möts och mitt hjärta fryser till is. Chocken sitter kvar ett tag. Jag och pappa går upp på rummet, det ser helt ok ut. Fina sängar och snajdig toalett. En unken lukt av bajs stör dock helhetsbilden – pappa gissar att städaren vi mötte i korridoren precis lagt en kabel.
Vi glider ner till poolen i hotellets bottenvåning. Hela rummet är sönderkaklat med en massa keramik i olika färger – Villarreals signum. Vi drar några simtag och tänker på hur många Villarrealspelare som puttrat runt i den här bassängen. Vi bor nämligen på samma hotell som spelarna brukar göra dagen innan match. En massagemaskin står och väntar på oss efter badet, den går vi och ställer oss på och hela kroppen skakar med en mäktig frekvens. Det går inte att förklara känslan, det måste upplevas. På väg ut från hotellet möter jag receptionistkvinnans genomborrande blick igen. Sedan ser jag henne aldrig mer.
Torra och rena går jag och pappa in till stadens centrum. Jag minns fortfarande hur man ska gå trots att det var fem år sen sist. Hela staden består av ett rutnät, så det är förhållandevis svårt att gå vilse. Efter en snabb lunch vandrar vi upp till träningsanläggningen som ligger ett par km norr om staden. Antalet receptionister med duglig engelska är alldeles för få på anläggningen men till slut får vi tag på en människa det går att samtala med. Vi är intresserade av en rundtur på arenan och får till meddelande att vi ska vänta vid Gate 0 dagen efter kl 10.00. Kl. 11 ska A-laget träna. Tajmingen är underbar, eftersom rundturen tar ca 45 minuter. Vi tröttnar snabbt på Villarreal då staden har ganska lite att erbjuda. Tåget för oss till Castellon, en relativt stor stad med 180,000 invånare enligt Wikipedia. Här spenderar vi mest tiden med att samtala med varandra och titta på när små rultiga gubbar spelar boule i parken. Det är ett förnöjsamt liv vi lever. Mot kvällningen tar vi tåget tillbaka och avslutar dagen med öl och fotboll på tv, precis som det ska vara.
Dagen efter känner vi oss bestulna på konfekten. Pliktskyldigt står vi utanför Gate 0 klockan 10 och väntar. Men redan på vägen dit hade en vag känsla av tvivel skapats i både mig och min pappa. Mycket riktigt är det ingen som möter upp oss. Klockan 10.20 går vi till Villarrealshopen bara ett stenkast bort, som för dagen är full av ett ungdomslag från Storbritannien. Kassörskorna är fullt upptagna och vi vill inte vara till besvär så vi glider aldrig emellan och frågar dem om de vet något om en rundtur. Gissningsvis skulle hela ungdomslaget gå på en rundtur efter besöket i shopen, men det får vi aldrig klarhet i.
Istället vandrar vi upp mot träningsanläggningen igen och ställer oss vid A-planen där träningen skall äga rum. På plats finns också en skara gubbar med pressveck på byxorna, cardigans och skjorta. Stil det har de, spanjorerna. Några unga människor samt vad som verkar vara lite andra turister kan också skönjas. Ett tv-team på det och så är folksamlingen som ska se på träningen komplett.
Målvakterna är först ute klockan 11.10 och utespelarna kommer fem minuter senare. Det är en häftig upplevelse att se en träning på Ciudad Deportivo i Villarreal, eftersom man kommer så nära spelarna. Efter en bra uppvärmning är det spelövningar för hela slanten. Kontringsspel samt en drillning av spelet i sista tredjedelen. Marcelino domderar och styr hela träningen. Senast jag var här och såg en träning var Garrido överhuvud, och han var tyst som en mus. Men han gav ju ett något trevligare intryck än Marcelino. Avslutningsvis kör man lite fasta situationer med Trigueros och Jona som bollslagare. Det ser ut som vanligt (det vill säga bedrövligt). Trigueros höga lyror och Jonas bollar som konstant fastnar på första stolpen. I övrigt ser Gerard väldigt pigg ut, och då jag säger detta till pappa säger att han klappen på axeln i Valencia verkar ge effekt. Bailly och Musacchio är också väldigt framträdande, Trigueros och Vietto ganska bleka.
Efter träningen är det många kids som vill ha autografer men spelarna rusar rakt in i duschen, förutom Cheryshev som kör lite rusher och skriver glatt på i blocken till barnens förtjusning. Pappa och jag avlägsnar oss och jag tänker att barnen säkert får sina autografer då spelarna duschat klart. Det lugnar mig.
Vad gör man sen då? Jo, man går och äter och dricker vin på Placa Major, det ”stora” torget i Villarreal. Maten slinker ner och vinglas efter vinglas får samma öde. Solen bränner på våra ljusa kinder men det gör inte ont. Folk kommer, folk går, men vi sitter kvar och diskuterar livets storheter och småheter. När till och med solen börjar ge vika har vi inget val utan lommar hemåt mot vårt hotell. Vi köper lite baguetter och korv på vägen hem för att äta på rummet innan kvällen avslutas som den ska göra – med öl och fotboll på tv.
Dagen efter reser pappa till Alicante för att hinna med ett tidigt flyg hem till Sverige. Jag är kvar för att se kvällens match mot Espanyol, och ska istället resa hem till Umeå på fredagen dagen efter. Det blir ett kärt farväl på tågstationen i Castellon med min pappa. Dygnens återstående ljusa timmar slår jag ihjäl genom att spatsera runt i Castellon och dricka öl i parker. Jag tar en tur till hamnen – men det är förjävligt, inget att ha. Jag förfinar mina kunskaper i konsten att döda tid. Framåt tidiga kvällen tar jag tåget tillbaka till Villarreal. Där väntar mig fint besök. Jag möter upp Fredrik Kamp, min medskribent här på Villarrealsidan.
På väg från tågstationen fram till arenan hinner vi bli kompisar. Snackar gamla Villarrealminnen och utbyter åsikter om den nuvarande säsongen. Vi slår oss ner på en bar vid El Madrigal. För första gången i mitt liv pratar jag med någon som älskar klubben lika mycket om jag, face-to-face. Det kanske till och med är första gången jag träffar ett annat Villarrealfan från Sverige. Det är en väldigt spännande upplevelse. Trots att vi inte träffats förut känns det som om vi känt varandra väldigt länge. Nu har vi visserligen ingått i samma redaktion ett år. Men jag tycker ändå att jag har en poäng!
Tiden går fort och det börjar bli dags att ta sig till arenan. Kampy och jag (jag kallar han så, vet ej varför) glider in och tar våra platser. Det är en kylig kväll och en liten stund innan matchen börjar inleds ett duggregn, som varar under hela matchen. Spelet man visar upp från Villarreals sida verkar ha inspirerats av detta meningslösa duggregn, för vad man presterar på planen är ofattbart uselt. Espanyol är mer på tårna, och även om Villarreal har det mesta av bollen och styr mittfältet känns man tama som lamm så fort man närmar sig straffområdet. Man gör den sämsta insatsen på hemmaplan sedan man mötte Levante hemma under säsongen 11-12 (då man åkte ur). Slutsiffrorna stannar idag på 0-3, precis som de gjorde i Levantematchen. Asenjo får ta på sig alla målen efter tre tafatta ingripanden.
Fastän resultatet är bedrövligt är det en fin upplevelse att sitta på El Madrigal och snacka fotboll med Kampy. När slutsignalen går i matchen betecknar det också slutet på den här resan. Nu återstår det bara att ta sig in till Valencia, sova och sätta sig på flyget på kvällen dagen efter. Och så blir det också. På fredagen händer ingenting, jag bara ligger och är död på mitt hostel innan jag tar tuben ut till flygplatsen. Mitt första stopp är Zürichs flygplats där jag spenderar natten och sover dugligt från 01 till 05. De är bussiga på flygplatsen som spelar härlig loungemusik som är lätt att sova till. Via Arlanda kommer jag sedan fram till Umeå på lördagseftermiddagen. Väskan är kvar på Arlanda, och jag är trött och hungrig. Men vad gör det. Jag cyklar till stan från flygplatsen och äter med en kompis, sen drar jag hem och sover.
Jag väcks klockan 21 av mina kompisar som vill festa. Så blir det. Vi blandar till en stor sats av drinken Agua de Valencia. Jag är rejält frikostig med både gin och vodka. Sen blir det svart.
