Antonio kommer att leva för evigt.
Fast jorden har blivit fattigare.
Och så plötsligt blir allting bara tomhet. Världen blir suddig. Världen är fortfarande suddig; ett dunkel. Mina ögon är dolda bakom en slöja av tårar. Jag vet inte när jag kommer att kunna se igen.
Jag står i köket då jag nås av beskedet om Antonio Puertas hädangång. Xavier skriver till mig. Vi har pratat om det sedan han föll ihop i lördags. Och jag tänker att jag någonstans borde ha varit mer förberedd. Vi har pratat om möjligheten, att den fanns där. Men då någon faller ner framför en, förs till sjukhuset under en himmel full av blinkande blåljus och kopplas upp till maskiner som ska uppehålla livet tror också den mest gedigna skeptiker i världen på mirakel.
Jag har väntat på miraklet.
Allting stannar upp. Världen blir kyla och darrningar i kroppen. Världen blir ett orättvisans palats som inte är vackert ur någon vinkel. Världen blir frågor som för alltid ska få bli obesvarade. Varför varför varför varför varför varför?
Och sedan kommer alla om inten. Om inte det och det hade hänt den dagen, hade Antonio fortfarande levt? Om inte det och det hade hänt?
Sen ilskan. Önskan om att slita ut ångesten ur bröstet och göra det lättare att andas igen. Uråldriga begär om att få slå sönder saker, om att få skrika och gråta, om att få springa och springa och springa längs en väg som aldrig tar slut och som aldrig börjar någonstans.
Ingenting känns viktigt. Ligastarten som vi längtat efter önskar jag nu aldrig blivit av. De kommande omgångarna; hösten, vintern, våren. Det kommer att mörkna långsamt innan ljuset bryter igenom, och när det gör det kommer det att vara svagare, trots det, bländande. Hur ska vi lyckas trolla månaderna framför oss till meningsfulla? Vad blir meningsfullt då någonting så skimrande skoningslöst rycks bort? Vad kommer hända nästa gång Sevilla FC går in på en fotbollsplan? Vad kommer de att se? Och kommer han att se dem också, kanske le lite?
UEFA flyttar fram matchen mellan AEK Aten och Sevilla till den 3:e september. Den tredje september är nästa måndag. Innan måndag kommer en söndag och innan söndagen kommer en lördag. På lördag har det gått en vecka. Varje dag är en dag längre bort från Antonio. Är det han som är skeppet som lämnar kajen, eller är det vi? Vi ser varandra försvinna i horisonten.
Jag tänker på Antonios fru. Rodrigo och jag pratade om henne igår, ifall hon fanns. Det gör hon. Hon finns.
Hon bär miraklet inom sig.
Gud finns för dem som tror på honom.
Och man dör inte förrän man är bortglömd.
Antonio Puerta kommer inte att dö.
För evigt älskad, för evigt saknad.
Dröm bara de vackraste av drömmar.
