Redaktör Ola: "Antonio är saknad"
Det är nu två år sedan Antonio togs ifrån oss. Sorgen och saknaden är fortfarande otroligt stor, men kanske är det så att tiden läker alla sår? Jag vet inte, jag är knappast personen att svara på det. Det jag kan säga är att Antonio är saknad, han kommer alltid vara saknad, och han kommer alltid vara en sann förebild och en människa som karaktäriserar ”Sevillismo”.
Under åren som gått har vi under många tillfällen fått se prov på hur älskad Antonio verkligen är. Mängder av klubbar i världen kom med sina kondoleanser till Sevilla och till Antonios familj, Sevillistas och Beticos förenades i kärleken till en människa från samma stad som de. Då gällde inte längre hatet mellan klubbarna, det som fanns var kärleken till fotbollen, kärleken till staden och inte minst kärleken till Antonio Puerta.
Länge leve Puerta...
Det kanske mest anmärkningsvärda som hände dagarna efter Antonios död var de båda presidenternas känslosamma kram. Del Nido och Lopera som hade bråkat i ett par år förenades i en kram och man såg tydligt hur Lopera tröstade Del Nido. I det läget visade de båda det vi alla tänkte, vad är fotboll i ett sånt här läge? En otroligt talangfull fotbollspelare, en blivande far och inte minst en fantastisk människa har tagits ifrån oss. Inget annat spelar längre någon roll.
Jag var själv nere i Sevilla i april för att kolla en match. Dagen före matchen var jag med familjen vid Pizjuan för att köpa biljetter till matchen. Det jag såg då var smått otroligt. Kanske inte överraskande med tanke på hur älskad Antonio är, men otroligt stort. Arenan som utvändigt till en början var vit, var nu helt täckt av antingen skrift eller bilder. Det var helt enkelt Sevillistas och Beticos sätt att hylla Antonio. Värdigt en sann mästare.
Men detta var bara en början på alla hyllningar till Antonio. Sevilla-fansen skapade en låt till Antonio som man sjöng på matcher, och i den 16.e minuten sjöng man högre än någonsin. Allt för att hylla älskade Antonio.
För min del tror jag att det som gjorde detta så mycket mer verkligt är att jag satt bara ett par meter ifrån Antonio när Sevilla spelade mot Tottenham säsongen 06/07.
Antonio hade gått ut på sidlinjen och där satt jag på tredje raden.
Det är inte helt accepterat för en man att gråta, så är det och så kommer det förmodligen alltid vara. Men jag vet att vi var många som grät när Antonio togs ifrån oss.
Jag grät flera gånger, det var inte mycket som krävdes för att tårarna skulle komma fram. Men under årets gång tänkte jag om lite. Man kan inte vara i sorg hur länge som helst, vi måste gå vidare också. Även om vi inte ska glömma Antonio, tvärtom. Han finns alltid med oss.
Det som har berört mig mest är faktiskt Sergio Ramos agerande. Först när Real Madrid vann La Liga och sedan när Spanien tog hem EM-guldet. Båda gångerna hyllade han sin bortgångna vän. Att tänka på Antonio i det läget av så stor lycka tyder på att Sergio är en fantastisk människa.
Sergio Ramos hyllar sin bortgångne vän
Det är svårt att skriva en artikel och beskriva hur saknad Antonio är, hur älskad han är. För det vet vi alla att han är. Jag kan bara avsluta och säga att vi kommer alltid sakna dig och vi kommer aldrig att glömma dig. Jag vet att du finns med oss, alltid. Jag vet att du vakar över Pizjuan och över din son. Jag hoppas du har det bra däruppe i himlen.
Som avslutning vill jag citera Nina Ljung Fredman från SvenskaFans som efter Antonios död skrev följande ord:
"Gud finns för dem som tror på honom.
Och man dör inte förrän man är bortglömd.
Antonio Puerta kommer inte att dö.
För evigt älskad, för evigt saknad.
Dröm bara de vackraste av drömmar"