Lagbanner
Reseberättelse från Copa del Rey-finalen
Campeón de la Copa del Rey 2010!

Reseberättelse från Copa del Rey-finalen

Den 70-åriga gubben bredvid mig röker sin sista cigarett och torkar bort några glädjetårar från kinden innan han vinkar adjö och ger sig iväg. Jag befinner mig på Camp Nou i ett hav av Sevillistas som firar klubbens femte Copa del Reytitel.

Redan i vintras när Sevilla slog ut Barcelona i åttondelsfinalen så sa jag och min kompis, Christian, att om Sevilla gick till final skulle vi åka ner och kolla på matchen. Sevilla gick vidare till final och efter en väldigt lång väntan på det spanska fotbollsförbundet blev det till slut klart med spelplats och datum, detta bara några få veckor innan matchen skulle spelas. Resan bokades och Paco hjälpte oss med matchbiljetterna. Vi befann oss nu i Barcelona för att se finalen mellan Sevilla FC och Atlético de Madrid på Camp Nou den 19 maj 2010.

Med spänd förväntan klev man upp ur den hårda hotellsängen på matchdagen. Detta var inte vilken dag som helst. Sevilla skulle spela final i Copa del Rey och jag skulle stå där på läktaren och sjunga fram laget tillsammans med tiotusentals andra Sevillistas. En dröm skulle gå i uppfyllelse! Dagen började med att vi tog för oss av hotellets frukostbuffé. Därefter blev det en runda på stan inne i centrala Barcelona där vi bland annat inhandlade Sevillas mycket stiliga matchtröja till matchen. Längs med Ramblan och uppe vid Plaza Catalunya var det massvis av supportrar, och de var inte de Blaugrana som var där utan det var Sevillas och Atléticos supportrar som hade tagit över staden för dagen.

Vid tvåtiden hängde vi på några andra Sevillistas med tunnelbanan mot Camp Nou. När vi hoppade av och kom upp ur underjorden så var det rött och vitt överallt trots att vi var en bit från Camp Nou och Sevillas samlingsställe. Vi följde med strömmen och gick bland annat förbi Sevillas spelarhotell innan vi gick ner mot Camp Nou. Från utsidan är Camp Nou inte särskilt märkvärdig eller mäktig om man jämför med dess interiör. Det var väl ungefär sju timmar kvar tills avspark men det var trots det fullt med Sevillistas överallt. Vi gick upp för vägen där alla bussar från Sevilla stod parkerade och det var sjukt många, jag vet ingen exakt siffra men tror det i alla fall var 200 st.

Vi kom fram till den så kallade Fan Zone där Sevillasupportrarna skulle samlas innan matchen. Innanför det inhängande området var det fullt med supportrar men det var minst lika många som var utanför då alla inte fick plats där inne. Efter ett tag stötte vi på fint sällskap i form av Stiff och Jens från redaktionen här på sidan. Efter några öl och lite snack så kom Jens kompis och gav oss våra matchbiljetter. Med biljetterna i fickan strosade vi runder och kände på den fantastiska stämningen. Många spanjorer kom fram och skulle prata med en men då jag knappt kan någon spanska så svarade jag bara ”No español – Sevillista de Suecia”. Så fort de fattade att man kom från Sverige så skulle de fram och skaka hand med en, och i bästa fall även bjuda på en öl. Helt underbara människor! Härligt att se hur folket hade tagit med sig mat och dryck hemifrån och tryckt ner i kundvagnar och frysboxar som de hade med sig. Givetvis mycket whiskey och cola. Man bara njöt av den fantastiska stämningen och atmosfären på området.



Med drygt två timmar kvar till avspark gick vi de 500 meterna ner till Camp Nou för att invänta spelarbussen. Efter drygt en halvtimme kom den och spelarna togs emot på bästa sätt av de tusentals supportrarna som hade samlats vid arenan. Stämningen var helt underbar och spelarna såg ut att gilla mottagandet då man såg hur de satt på insidan av bussen och bankade på de tonande rutorna.



Därefter tog vi oss in på Camp Nou och letade upp våra platser. Våra platser var precis i början på långsidan längs med mållinjen ganska högt upp på Sevillas sektion. Stämningen var på topp och sångerna rullade hela tiden trots att det var en timme tills matchen skulle sparkas igång. Nervositeten började komma allt mer och om jag ska vara ärlig så trodde jag faktiskt inte att Sevilla skulle vinna innan matchen med tanke på de skador vi hade. Innan matchen fick vi se ett stilrent mosaiktifo från Sevillaläktaren. Sen så dröjde det inte länge innan vi fick jubla då Sevilla tog ledningen med 1-0 i den femte minuten genom Diego Capel. Stämningen blev, om möjligt, ännu bättre på läktaren och det var ett sjukt tryck. Sägas ska också att Atléticos fans var riktigt många och de hade några sjuka ljudtoppar som hördes bra på våra platser trots att vi var på Sevillas sida. Två riktigt bra supporterskaror gav Camp Nou en härlig stämning vilket inte tillhör vanligheterna.



Atlético tog över spelet allt mer men Sevillas försvar och Palop i målet var bra och kunde hålla tätt. En sak som man såg väldigt bra från våra platser var vilket otroligt jobb våra innermittfältare gör, både Zokora och Renato sprang och slet och var överallt på planen. Den största sucken från publiken under matchen kom i den andra halvleken när Negredo var helt fri och kunde avgöra matchen. Men hans avslut var väldigt tamt och det var en spännande match fram tills tilläggstiden då Navas kämpade till sig bollen och kom fri mot De Gea. Hela händelsen kändes att gå i slow motion i mitt huvud men när bollen till slut gick i mål visste glädjen inga gränser. Galet firande och stolsgrannarna ovanför hängde sig ner och gav mig en rejäl kram. Kul att Navas och Capel fick bli Sevillas hjältar. Båda två kommer från den egna ungdomsakademin och de har varit bland de bästa i Sevilla under säsongen.

Segerfirandet började och ”Campeones” ekade över Camp Nou. En helt underbar känsla infann sig i kroppen, total lycka! Palop hämtade bucklan och Del Nido fick lägga sin magiska hatt på den. Hymnen sjöngs av de 35 000 Sevillistas som var på plats. Antonio Puerta hyllades på ett mycket fint sätt och det var otroligt fina glädjescener vi fick se. Kul att se att samtliga spelare i truppen var på plats och inne på planen och firade segern. Extra kul att se Drago komma inhoppande på sina kryckor och att se våra argentinare klättra upp i målburen precis som man gör i hemlandet. Spelarna hyllades av fansen, och fansen hyllades av spelarna.



Efter att ha varit kvar på arenan nästan en timme efter att domaren blåst av matchen började läktaren att tömmas och vi följde med strömmen och begav oss mot tunnelbanan. De flesta Sevillasupportrarna åkte direkt hem till Sevilla men det var ändå en hel del som åkte in till Barcelona och det var sjukt tryck på tunnelbanan. Hela vagnen hoppade så mycket att vakterna fick säga till folket att sluta hoppa. När vi var tillbaka i centrala Barcelona så blev det lite mat innan vi drog oss tillbaka till hotellet där vi slocknade vid tretiden.

Dagen efter vaknade man lagom trött och sliten men dock så förbannat lycklig. Det blev en rätt lugn dag där vi gick lite på stan och kollade in kyrkjäveln (för att citera Jens) innan vi lade oss på stranden ett tag. Vi flög hem till Suecia på fredagen och inte ens att vi lyckades missa vårt plan och fick punga ut en tusenlapp extra kunde göra denna resa misslyckad. En helt fantastisk resa där hela matchdagen gör detta till ett minne för livet.

Gubben bredvid mig då? En sliten man som på något vis lyckades ta sig hela vägen upp till sin plats bredvid oss. Han rökte konstant och innan matchen var han irriterad på folket som stod upp framför honom. Han klagade mycket på spelare och domare som inte gjorde rätt i olika situationer. Men ju längre matchen led och ju närmre Sevilla kom segern desto gladare blev han och i slutet av matchen var alla hans bekymmer som bortblåsta och han stod upp och hoppade med alla oss andra och sjöng med i sångerna trots hans ålder. När domaren blåste av matchen såg man hur tårarna kom ner från kinden och det var sann lycka hos denna gubbe. En riktig Sevillista!


Markus Bengtsson2010-06-03 21:00:00
Author

Fler artiklar om Sevilla

Tuff start för Sevilla - När allt inte går enligt planen