Sevillabloggen: Vänskap över gränser
Jens Kassnert bloggar om det mesta som rör Sevilla, La Liga, Champions League och fotboll i allmänhet. Synpunkter? Maila mig: jens.kassnert@bredband.net
I helgen spelar Sevilla den första hemmamatchen i ligan och räkna med att det kommer att bli drag på läktarna. På ena sidan har vi Sevilla med en premiärvinst i bagaget och på samma sida står Deportivo la Coruña. På samma sida går väl ändå inte? Nej på plan spelar lagen självklart mot varandra men på läktarna råder en annan stämning. Inte den fientliga tonen som vi är vana vid att se runtomkring i fotbollsvärlden. Utan en ömsesidig vänskap mellan två lags supportrar som går långt tillbaks i tiden.
Historien om de båda lagens supportrar startar efter säsongen 1991/1992. Deportivo och Betis hamnade båda på kvalplats. Vinnaren i detta dubbelmöte skulle spela i högsta ligan säsongen efter. Sevillasupportrarna ville förstås inget hellre än att Betis skulle stanna i segundan och sympatiserade med Deportivo. En sympati som skulle sätta sina spår än idag. Deportivo vann mötet mot Betis och de kommande åren reste sig klubben ordentligt resultatmässigt. Klubben utmanade gång på gång om titeln och vann dessutom ligan 1999/2000. De hamnade före Sevilla i tabellen varje år från kvalåret fram till säsongen 2004/2005. Efter det har Sevilla inte släppt Deportivo om sig i ligan. Det gjorde inget för supportrarna som gick tillsammans på matcherna när lagen ställdes mot varandra och sjunger varandras sånger till och med i möten med andra lag.
Vid två tillfällen har jag personligen varit nere och sett Sevilla möta Deportivo på hemmaplan och det har varit underbara upplevelser, både innan, under och efter matchen. Efter senaste mötet arrangerades en stor fest på en nattklubb där de tillresta Deportivofansen slöt upp tillsammans med Biris Norte. Många liknande saker har gjorts genom åren. Under min första match då jag inte visste lika mycket om denna vänskap upplevde jag en speciell händelse på planen. Collocini, Deportivoförsvararen drog ner en Sevillaspelare framför Biris Norte och blev utbuad. Collocini, gick inte därifrån utan hjälpte spelaren upp och och gick fram till klacken och bad om ursäkt. Varpå han blev förlåten och applåderad. Häftigt att se att även på plan smittar denna vänskap av sig och det brukar inte vara fula matcher mellan de båda lagen, tvärtom.
I media läser vi om stenkastning, huliganbråk eller hot som får folk att hoppa av sina åtaganden. Klart att mediadrevet hakar på, att skriva om incidenter som skrämmer folk ifrån fotbollsarenorna säljer. Kan man sälja några extra lösnummer genom att pryda löpsedeln med versaler om fotbollsrelaterat våld så får det vara värt att idrotten tappar fler åskådare som av rädsla stannar hemma.
I samma stund som tryckpressarna går för fullt för att svartmåla alla supportrar som huliganer kastar man själva den första stenen. En sten ämnat att sjunka. På denna sten binder man ett rep där man fäster det lilla ordet moral. Vill man värdesätta supportrars moral hade varit bättre att skriva om det fina med hela supporterkulturen. Ibland kan man efter ett derby läsa att det har varit en fantastisk tillställning med en underbar stämning och så slänger man in en bild på ett tifo, gärna med bengaler. Nästa dag ser man att det har varit oroligt i en annan match och man slänger återigen in en bild på bengaler men vinklar storyn med negativa termer.
Ett tifo, supportrarnas hyllning till laget, är ett mäktigt fenomen. Behandla detta fenomen med vördnad och respekt och man får den goda moralen där människor vill vara med. Det är trots allt en idrott, en folkrörelse i slutändan.
Med detta sagt kopplat till ovanstående text om Sevilla och Deportivo vill jag bara förmedla att det finns mycket som får oss att känna glädje med fotbollen. Då handlar det inte bara om FIFA's fairplaykampanj som ibland kan kännas påtvingad. Att kaptenerna ska läsa ett på förhand skrivet tal av FIFA inför en match är verkligen påtvingat. Det syntes hur obekväm Zlatan var i situationen och hans engelska låter inte lika bra som hans italienska i mina öron.
Glädje, gemenskap, passion och kärlek är starka ord i sammanhanget. Glöm inte det!
