Real Betis - Sevilla 1-0
Igår kväll kring midnatt slogs det fast vilket lag som är störst i stan - och det är inte laget som vann matchen
Idag - dagen efter att den fantastiska svit som Sevilla haft i lokalderbyna de senaste 10 åren tagit slut - skriver jag denna artikel som en stolt Sevillista. Stolt!
Inte på grund av spelet laget presterade - som var dåligt.
Inte på grund av hjärtat och arbetsinsatsen spelarna visade upp - som var blekare än motståndarnas.
Utan för hur Sevilla Fútbol Club, efter matchen, med huvudet högt sträckte fram handen och gratulerade den eviga rivalen. Inget skitsnack. Inget smutskastande. Inga ursäkter, bortförklaringar eller lögner. Utan gentlemannamässig sportslighet.
Igår kväll kring midnatt fick Sevilla FC känna hur det kändes att förlora El Derbi. Och det visade sig att det inte var särskilt märkvärdigt.
Sevilla vägrar svara på provokationerna
Det hade flutit omkring ett stort missförstånd i de spanska medierna inför denna match. Missförståndet att båda presidenterna i Sevillas två stora fotbollsföreningar är gjorda av samma virke. Att båda kan dras över samma kant. Med facit i hand ser vi nu alla igenom denna dimma av lögn och uppvigling som till och med har fått undertecknad - med den extremt lilla erfarenhet och representationsrätt jag innehar - att skämmas över journalistkåren.
AS, Marca till och med ABC har alla försökt få Sevillas president, José María del Nido, att se ut som en provokatör, en uppviglare. Och varför? För att han ville utöva sin rätt att följa sitt lag från läktaren. Något som stöds, till och med uppmuntras, av spanska fotbollsförbundet. De menade att del Nido var den som gjorde minst för att lugna fansens hets och att hans närvaro endast skulle leda till mer incidenter.
Bakgrunden till detta härstammar i att Betis president, Lopera, strikt vägrat besöka Sánchez-Pizjuán och att han uppmanat del Nido att stanna hemma. Densamme har under hela veckan hävdat att detta, i sin tur, bara leder till mer fientlighet och sämre relationer.
Naturligtvis helt korrekt syn på det hela. Om inte ens lagens presidenter kan uppträda civiliserat och sportsligt, hur kan man då någonsin vänta sig att lagens fanatiska supportrar ska kunna göra det? Vem ska de ha som förebild? För förebilder, det behövs. Det visades inte minst igår då Sevilla FC, som en enhet med sin president, sin radio och sina supportrar, reste sig och sträckte fram handen. Men det krävdes att del Nido gjorde det först! Vilken tur då att han fanns på plats och inte satt hemma i soffan och surade.
Förhoppningsvis har gårdagen lärt den eviga rivalen en viktig läxa; att storhet inte endast handlar om att kunna vinna, utan också att kunna förlora.
