Antonio Puerta- För alltid saknad, för alltid älskad!
Fem år har på dagen gått sedan Antonio Puerta gick bort. Nedan och ovan finner ni mina hyllningar till en av de största i Sevillas historia!
Jag minns det som igår, trots att det är nu är närmare fem år sedan allas våran Antonio Puerta slets ifrån oss. I tre dagar höll han hoppet uppe och kämpade för sitt liv, men tills slut så gick det inte längre. En stor människa, en skicklig fotbollsspelare och kanske först och främst, en kommande far hade lämnat denna jord. Tårarna hade inget slut. Det var inte längre värt att kämpa för något. Den mer eller mindre klassiska frasen "på liv och död" raderades för alltid ut ur fotbollens lexikon. Antonio var en kämpe, en ödmjuk krigare som ville det bästa för alla runt omkring honom. Antonios död förändrade min och mångas syn på fotbollen för evigt.
Än idag berörs jag av Puertas död. Hela fotbollseuropa gick in bakom oss och sörjde tillsammans, kanske först och främst de annars hatade Betis-supportrarna. Likt en stöttande storebror stod Betis bakom oss och hjälpte oss igenom Puertas bortgång. Än idag har jag tårarna i halsen då jag ser bilder på gråtande beticos och sevillistas som står och kramar om varandra. Likt två bröder stöttar den grön-vita oss röd-vita, det är stort! Det ger verkligen en annan perspektiv, rivaliteten må vara enorm, men ibland så betyder inte fotbollen någonting.
Jag försöker än idag att minnas händelseförloppet kring Antonios död, men det är bara svart. Att en annan människas död, en människa vars enda relation med mig är genom min passion för ett fotbollslag kan ge sådan effekt och sorg kan för utomstående låta oförklarligt. I mitt tycke är det många aspekter som spelar in i detta. Kanske är det faktumet att Antonios fru var havande i åttonde månaden? Eller det faktum att han var vid ålder av 22 och sågs som en av europas största talanger? Eller är det att Puerta var en fantastiskt ödmjuk människa, såväl på och utanför planen, en exemplarisk ambassadör för Sevilla? Alla dessa aspekter spelar stor roll i varför Antonios död berör så många. Det var inte rättvist.
Sorgen är visserligen inte lika stor idag som den var för 5 år sedan, men den finns fortfarande, den kommer alltid finnas. Många händelser efter Puertas död har bidragit till att sorgen har lättat. Sergio Ramos hyllningar vid såväl EM-guld, VM-guld och ligasegrar berör, att bortse från de enorma bravaderna och istället skänka en tanke till sin bortgågne vän är stort. Dem säger att tiden läker alla sår, men gör den verkligen det? Puertas bortgång lämnar oss alla ärrade, för alltid med oss, alltid inom oss.
För att vara ärlig så har det mesta gått ut för sedan Puertas bortgång. Vi är inte längre ett lag som kan utmana klubbar som Real Madrid och Barcelona, men ärligt talat, vad spelar det för roll? Ära och berömelse är inte allt. Att vinna titlar är roligt, men det finns större ting här i livet, saker som faktiskt är på liv och död. Fotboll handlar i mitt tycke inte om att vinna titlar och vara "världens bästa". Fotboll är något som knyter samman folk, och får en att stötta något tillsammans. Känslan av att tillsammans med 50 000 heja fram sitt lag är oslagbar. Puerta har för alltid ändrat min syn fotbollen.
5 år har gått, men sorgen finns fortfarande i stor utsträckning. Vi kommer för alltid minnas Puerta som en stor människa, en skicklig fotbollsspelare och som den far han aldrig hann bli. Antonio kommer för alltid varit saknad, för alltid älskad. För alltid kommer han vara våran egen skyddängel och hjälpa oss genom svåra situationer, stötta oss och vaka över Sanchez Pizjuan, för alltid!
Descanza en Paz Antonio!
Siempre Estaras con Nosotros!
