Sevilla FC- nu och för alltid!
En kärleksförklaring.
Året var 2006. Jag var nybliven Sevillista. Likt ett nyförälskat par var jag kär i klubben, som då funnit en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den attraktiva fotbollen, atmosfären hos fansen, kärleken till klubben som fanns hos spelarna – jag kommer för alltid att älska den här klubben. Klubben stod under säsongen 06-07 för sin bästa fotboll på väldigt många år och man fullständigt bländade fotbolls Europa. Efter att ha avancerat från segundan några år tidigare spelade man nu mot de absolut bästa, och imponerade stort runt om i världen. Än idag tänker jag tillbaka på den här tiden, för hur var det möjligt att vi kunde vara så bra med det materialet vi hade. Spelare som Poulsen, Kanoute, Fabiano, Navas och Palop var knappast några världsspelare vid den tidpunkten, men tillsammans stod man för kanske Europas bästa fotboll vid den här tiden. Det tåls att läsa den meningen – vi var en av Europas bästa fotbollsklubbar.
Det bländande spelet var nog det som la grunden till min kärlek för Sevilla, för jag hade aldrig någonsin känt såhär för en fotbollsklubb. Det fullständigt bubblade inom mig, jag kunde inte få nog av laget. Laget var nära att bärga sin första ligatitel på över 60 år, men som alltid stod de två giganterna i vägen, och vi fick nöja oss med en tredje plats. Framtiden såg otroligt ljus ut för de uppåtgående andalusierna. Man hade nu en erkänt stark trupp och många lovande spelare i form av Diego Capel, Jesus Navas och den största av dem alla- Antonio Puerta. Säsongen 06/07 slutade med en seger i Copa del Rey, UEFA-cupen samt i den spanska supercupen. Förväntningarna inför den stundande säsongen var därmed skyhöga, hos mig själv och hos andra sevillistas, men i säsongens första match ändrades förutsättningarna och förväntningarna helt. Det som inte fick, det som inte kunde hända, hände. Vår alldeles egna och älskade Antonio Puerta avled. En son, en bror, en kamrat och en far gick bort och lämnade ett stort tomrum inom oss alla. Antonio Puerta finns för alltid med oss, må han vila i fred. I och med det tunga bortfallet, kändes det som att hela säsongen i princip inte betydde någonting, för hur kunde någonting betyda mer än en detta? Fotboll må ibland vara på liv och död, men när en spelare som Antonio går bort, betyder det mer än allt annat. Trots det mycket tunga dödsfallet, kämpade sig laget igenom säsongen, och trots att spelet inte var imponerande så lyckades man sluta på en femte plats efter en markant upphämtning under våren.
Laget har inte förändrats mycket sen säsongen 07-08. Man blandar fortfarande rent usla insatser med väldigt imponerande segrar. Men allt detta spelar ingen roll. Jag kräver inga framgångar av klubben, jag kräver inga titlar, jag kräver ingenting mer än att spelarna, tränare och ledning ger verkligen allt och kämpar så hårt de kan för Sevillas bästa, så länge det är så kommer jag vara klubben trogen och för alltid ha den närmast hjärtat. Vi kanske inte är Barcelona eller Manchester United som vinner titlar här och där, men det spelar ingen roll. Oavsett om Sevilla spelar bra, eller spelar dåligt, vinner titlar eller torskar mot något b-gäng, blir krossade på Camp Nou eller segrar på Santiago så kommer jag alltid stötta mitt Sevilla. Det finns inget större än Sevilla, Sevilla är allt. Underskatta inte dessa ord, de är mycket tyngre än man anar. Sevillista nu, Sevillista för alltid.
Sevilla är min tro.
Ramon Sanchez Pizjuan är min kyrka
Antonio Puerta min gud.
Sevillista nu och för alltid!
Hasta la Muerte, siempre Sevillista!