Krönika: Blod, svett, tårar och Sevilla
Kärlek är ett diffust begrepp, vad är kärlek egentligen och finns kärleken alltid där?
Redaktionens nya tillskott levererar sin första artikel i form av en krönika.
Det kan vara kvinnan i ditt liv som kanske inte riktigt förstår hur mycket du älskar henne, din trofasta hund, ditt jobb, din bil eller kärleken till din familj. Det finns många sätt att känna kärlek. Kärleken till familjen är den kärlek som jag tror de flesta känner eller vill känna. Familjen sviker du aldrig, de finns alltid där för dig. Där finns alltid ett hem redo att ta hand om dig när det är tungt eller lätt. Ni har en tillhörighet tillsammans.
Det finns olika grader av kärlek och den formas av med/motgångar. Utan blod, svett och tårar är det svårt för många att se vad riktig kärlek är. Kärlek måste testas, om man är kär i något/någon ska man kunna klara motgångar hur jobbiga de är och fortsätta älska tills medgångarna kommer tillbaka igen.
Jag ska försöka förklara min kärlek till ”Sevilla Futból Club”.
Som jag skrev innan finns det olika grader av kärlek. Sevilla FC är så nära den högsta graden man kan komma. Alla ”Sevillistas” minns Antonio Puertas tragiska bortgång, en händelse som fick hela staden, oavsett om du är Betico eller Sevillista, att lägga ned stridsyxan och visa den styrka som en familj har, att kunna stötta och genomlida motgångar tillsammans.
En sann Sevillista har ett motto och det är ”Nunca Sé Rindé vilket betyder ”aldrig ge upp”. Puerta var en symbol för Sevilla upplärd av de egna leden tillsammans med Jesus Navas och Sergio Ramos. Puerta var och är en härförare av rang som alltid gav allt för sin familj. Han lever med oss en idag han finns i alla våra hjärtan. Kärleken till honom eller till vår vackra klubb kommer aldrig försvinna.
Motgångar gör oss starkare, nu sju år senare står vi med en ny dubbel av Europa League. Sevilla som idag inte har ett så namnkunnigt lag gör det, likt Sveriges U21-landslag, som en familj. Man står upp för varandra, man stöttar, publiken stöttar och staden stöttar likt en familj. Puerta var med och vann ”Uefa Cupen” innan han gick bort idag finns han med oss på läktaren och bär fram sitt älskade Sevilla.
Jag är otroligt stolt över min klubb, vi är en internationell klubb med spelare ifrån alla världens hörn ifrån Kamerun till Kroatien. Trots de stora kulturskillnaderna så har de samma ”religion” de känner en tillhörighet som de är redo ge allt för att få tillhöra. Jag vågar säga att fotboll är den största religionen vi har i världen.
Kärlek till fotboll är oerhört jobbigt men de finns stunder där det är fantastiskt och det är värt varenda sekund för att få uppleva framgångar med min familj även om det kommer krävas motgångar på vägen.
Man säger att fotboll är mer än på liv och död, ja det är mycket mer än så det är en lång kärleksaffär till de man bryr sig om.
Vamos Mi Sevilla!
