Monchi och Del Nido - återupprättelsen?
Den 5 december 2012, Hotel Meliã Los Lebreros, Nervión, Sevilla. Sevilla FC S.A.D.:s årsstämma för aktieägare. Missnöjet är totalt bland de flesta supportrarna. Efter 14 omgångar av Primera División så ligger Sevilla på elfte plats, sju poäng ifrån fjärdeplatsen, sex poäng ifrån nedflyttning. Anfallsspelet under Míchels ledning är lättläst och trubbigt. Bortaspelet är katastrofalt, men ändå har Sevilla vid just det laget tagit de flesta av sina poäng på just bortaplan. För oss med facit får vi bara av detta faktum en kristallklar bild av hur dåligt Sevilla FC mådde den dagen. Och inte bara sportsligt. På läktarna rasade konflikten mellan Biris och styrelsen. Styrelsens utlåtanden i konflikten bestod av brutna löften, lögner och baktalanden, och de stängde effektivt ner Sánchez Pizjuáns klacksektion. Biris och deras sympatisörer var övertygade att det hela berodde på en maktkamp inom klubben, där president José María del Nido Benavente, som blev dömd till fängelse ett år tidigare (ett fängelsestraff som både vid det tillfället var och i skrivande stund fortfarande är skjutet på framtiden då en överklagan pågår), försöker tillskanska sig ett envåldsherravälde för sig och sin familj inom klubben, för den överskådliga framtiden. Vi var många som var oroade över klubbens framtid.
Årsstämman slutade med att del Nido blev omvald som president till 2018, styrelsen fick in nya ”del Nidistas”, och sportchefen Ramón Rodríguez Verdejo, ”Monchi”, lovade att han skulle lämna in en avskedsansökan som både styrelsemedlem och sportchef om Sevilla inte ”nådde sina mål” när innevarande säsong tog slut. Monchis position i klubben hade varit starkt ifrågasatt på grund av den svaga trupplaneringen inför säsongen. Många såg det som en liten seger. När säsongen var slut hade man inte nått några som helst mål. Sevilla hade slutat nia i ligan, inte nära en ordinarie Europaplats. Men ingen avgång kom från Monchis håll. Styrelsen höll honom om ryggen och sade att de inte tänkte acceptera hans avgång. Det blev ingen storm eftersom många hade väntat sig att just detta skulle ske. Del Nido och Monchi hade själva till och med antytt det i intervjuer de gett. Grundsatserna inför sommaren hade varit klara för alla i ett tag; det blir inget ledarskifte, och klubben måste sälja sina stjärnor för att klara ekonomin. Framtidstro var nog inte ett ord som någon sevillista med god anledning kunde använda för att beskriva sin syn på klubben. Varken då eller den 5 december 2012.
I skrivande stund återstår endast några dagar innan den spanska ligapremiären för 2013/14. Kontrasten mot dagarna runt årsstämman i december kunde inte vara större. Sevilla har som väntat sålt Jesús Navas och Álvaro Negredo. Lovande egna produkter som José Campaña, Antonio Luna och Luis Alberto har sålts. Även Gary Medel fick gå en vecka innan premiären. Totalt i spelarförsäljningar har Sevilla fått in cirka €75 miljoner. Och även fast klubben inte spenderat i närheten lika mycket, så har Sevilla en trupp som få skulle klassa som annat än konkurrenskraftig i slaget om Europaplatserna. Engagemanget i ”Sevillismon” är påtagligt – redan en bra bit över 30 000 sålda säsongsbiljetter, en ökning på mer än 5 000 jämfört med föregående år, vittnar om att folk inte röstat med fötterna i år. Alla vill vara med om den här resan. Och faktum är att våra drömmar om stundande framgång kan tillskrivas de som för åtta månader sedan nästan var personae non gratae, president del Nido och sportchef Monchi.
Under sex månader var budskapet från del Nido tydligt – ekonomin måste och ska saneras. Budgeten skulle minskas med €20 miljoner. Spelare ska säljas. Vi ska få ut mer av mindre. ”Jag har fullt förtroende och enormt engagemang för det här projektet” var andemeningen. Få trodde att det skulle bli så. För att det skulle vara möjligt skulle det behövas en utrensning av truppen och riktigt bra scoutade nyförvärv. Att Sevilla skulle kunna avlasta halva truppen såg inte så otroligt ut. Försäljningar av Navas, Negredo, Medel och Rakitic skulle kunna ge klubben lite kapital att röra sig med. Men med tanke på Monchis oförmåga att upprepa de succévärvningar som gjorde klubben till en av världens absolut bästa i mitten av förra decenniet, så såg det inte otroligt ut att Sevilla skulle vakna upp i maj 2014 och upptäcka att man inte längre tillhörde Primeran. För utan dessa fyra spelares, plus Kondogbias, insatser hade Sevilla säkert blivit nedflyttade, eller åtminstone varit en nedflyttningskandidat hela förra säsongen. Om inte Míchel blivit avsatt hade det kanske blivit så ändå. Visst, Sevilla kan absolut sälja, den egenskapen har oavbrutet varit tillskriven del Nidos regim. Men kan Sevilla värva?
Svaret från Monchi: Carlos Bacca, Kévin Gameiro, Víctor Machín och Marko Marin. Plus förlängningar eller försäkringar om fortsättning för Federico Fazio och Geoffrey Kondogbia, samt en utnyttjad köpklausul på Beto. Dessa är värvningarna som fått en hel klubb att drömma att nästa säsong är den där man kommer att stiga upp ur djupet och bli en Champions League-klubb igen. De senaste två veckorna har Sevilla spelat 9-1 mot Mladost Podgorica i Europa League-kvalet, joggat hem prestigefulla Trofeo Ramón de Carranza, och vunnit 3-1 på Old Trafford mot Manchester United. De senaste två veckorna ger oss anledning att tro på att Sevilla faktiskt kan klara av den svåra serieöppningen mot Atlético Madrid, Levante, Málaga, Barcelona och Valencia med en respektabel mängd poäng på kontot, och av farten kvala till gruppspel i Europa League mot Slask Wroclaw.
Så, ja, Sevilla kan värva. Och däremellan har agitationen mot del Nido minskat och ligger nu endast och puttrar på låg värme, om den ens står på spisen längre. Presidenten har gjort sitt jobb i sommar; han har försäkrat supportrarna om att det inte kommer bli några mer säkerhetsåtgärder mot läktarsektioner, att de hutlösa biljettpriserna sänks, att Sevilla börjar säsongen utan att hotas av att bli nästa klubb i Ley Concursal-ligan. Och kanske viktigast av allt; Sevilla har inte värvat någon ny spelare med delat ägarskap. När det såg som värst ut i vintras var det många som var oroade över att Sevilla inte ägde flera av sina spelare till 100 %. Geoffrey Kondogbia värvades med Doyen Sports Group som delfinansiärer, och det råder fortfarande oklara besked om Sevilla fullt ut kontrollerar spelarens federativa rättigheter, såsom firmarätt på en eventuell försäljning, som både Uefas och Fifas regelverk kräver. Förutom Kondogbia delägdes även Negredo, Babá Diawara, Manu del Moral och omstridda Miroslav Stevanovic, samt reservlagsspelaren Alban Bunjaku, av Doyen. Tanken att Sevilla inte ens hade kontroll över sina egna spelare var en svindlande skrämmande tanke. I sommar har detta emellertid förbättrats; de enda kvarvarande spelarna i A-lagstruppen som delägs av Doyen är Diawara och Kondogbia. ”O’Babuloso” kommer med största sannolikhet bli såld eller utlånad innan månaden är slut. Kondogbia ser ut att bli kvar nästa säsong, till mångas glädje. Sedan kommer han säljas. Negredo är såld, och Manu samt Stevanovic är utlånade till Elche. Utan tvekan har del Nido lyssnat på supportrar och experter, och förstått att delägarskap inte är en acceptabel finansieringsmetod för Sevillaspelare.
Dessa orosmoln har skingrats. Sevilla står inför en enormt spännande säsong, och åtminstone jag har återfått mitt förtroende för vår beryktade sportchef, samt vår kontroversielle president som alltid lyckas leta sig in i tidningsrubriker, vare sig det är för en fängelsedom för förskingring eller något så enkelt som att sätta på sig en hatt under cupmatcher. Det var lätt att klaga i december. Klagomålen var berättigade i december. Det är lätt att jubla över Sevillas sommar. Jublen är berättigade i sommar. Och lovord är även berättigade i sommar, även om de är svåra att få fram med tanke på klubbens nutidshistoria. Hylla den som hyllas bör – oavsett hur det går den kommande säsongen så har två profiler fått oss att drömma, vilket är lite av ett mål i sig självt. Speciellt när det innebär att det finns mycket ammunition bakom rösterna som kommer runga från Sánchez Pizjuáns norra läktare i höst.