Tack för mig!
Åtta år som medlem av redaktionen. Sju år som redaktionsansvarig. Nu är det slut för mig för den här gången.
Tiden går fort när man har roligt. När jag började skriva för Sevilla hade jag inte jobbat utomlands, inte rest jorden runt, inte utbildat mig till journalist och inte träffat mitt livs kärlek.
Min första artikel för Sevilla skrev jag i november 2006, en rapport inför Sevillas hemmamatch mot Valencia. Den sista blev matchrapporten då Sevilla vann mot Villarreal i söndags. Det är drygt åtta år emellan och det har varit åtta lärorika år, både för mig som skribent och för mig som människa.
När Sevillaredaktionen i november 2006 sökte skribenter sökte jag in direkt. Jag hade följt klubben i flera år och det där suget att skriva om och för Sevilla hade byggts upp mer och mer. Sedan var den legendariske Sevillaredaktören Lars Wahlström snäll nog att ge en ung och inte särskilt duktig 18-årig skribent chansen. Stort tack för det Lars!
I november 2007, alltså nästan exakt ett år efter att jag började som skribent för Sevilla, lämnade Lars över redaktörskapet till mig. Det var självklart oerhört stort för mig och då började jag känna på allvar att jag kanske skulle kunna ha en framtid inom skrivandet och journalistiken.
Att dessutom få möjligheten att ge unga skribenter chansen att skriva för laget de håller på är en speciell känsla. Ni har alla spelat en stor del i att Sevilla-redaktionen på Svenskafans är där den är idag, ni vet vilka ni är.
Redaktörsskapet har också inneburit att jag fått vara med i Sevilla FC:s officiella radiokanal, att jag varit med och startat artikelserier som veckopanelen, vad hände sen och Leyendas Sevillistas och startat upp vår Pena. Den ligger mig varmt om hjärtat då det var mycket slit bakom att till slut få igång den, sedan att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig är en annan sak.
Jag har också fått den oerhörda förmånen att lära känna Paco. Den mannen har gjort oerhört mycket för Sevilla FC i Sverige och hjälpt oss svenska Sevillistas i vått och torrt. När jag åkte till Sevilla med familjen fixade Paco de bästa platserna. Vi har också pratat i telefon flera gånger och en varmare och mer hjälpsam person finns inte. Tack för allt Paco!
Den tyngsta tiden som Sevillasupporter är given. Antonio Puertas bortgång berörde oss alla. För mig blev det mer verkligt eftersom jag hade varit på ett par Sevillamatcher och sett honom springa längs vänsterkanten. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur orättvist livet är, när jag tänker på Antonios son, när jag tänker på stödet Sevilla FC fått från andra klubbar i världen.
Att hålla på Sevilla FC är inte som att hålla på andra lag. Sevilla vinner inte något varje år och klubben befinner sig ofta i kaos. Men det finns något med klubben, ”Sevillismo”, som gör att Sevilla alltid kommer tillbaka. Det spelar ingen roll vad än som händer, om det är på plan eller utanför, Sevilla kommer alltid tillbaka.
Och Sevillas storhet för mig är att klubben alltid finns där. När jag själv gått igenom tyngre perioder i livet har Sevilla blivit som en tillflyktsort. Då tänker jag inte bara på klubben som sådan utan även på vad supporterskapet ger. Att snacka Sevilla med andra likasinnade har gett mig otroligt mycket.
Sevilla FC är min klubb och kommer alltid att vara det. Anledningen till att jag nu slutar som redaktör är enkel; jag har inte den tiden att lägga ner längre. Jag kommer fortsätta att se varje match och följa laget, men jag känner att jag är färdig med Sevillaredaktionen, åtminstone för den här gången. Att jag nu är utbildad journalist och har jobb på en tidning tackar jag till stor del SvenskaFans och Sevillaredaktionen för. Då måste jag även nämna Robban Johansson som varit Spanienredaktör under de flesta av mina år på SvenskaFans. Vi har alltid haft en bra relation och Robban har varit ett stort stöd från start till slut.
Jag skrev en gång: ”Sevilla FC är livet. Sevilla FC är en kärlek som aldrig dör ut, en kärlek som alltid består. En kärlek som aldrig lämnar en, en kärlek man aldrig vill lämna”. Det känner jag nu, mer än någonsin.
Stort tack för mig för den här tiden, kör hårt redaktör Johannes och HASTA LA MUERTE!!!