Quique och Argonauterna
"Hur tongångarna går i Turia låter jag vara osagt men jag har en viss känsla av att planerna i Turia lyder ungefär likadant. Hämta hem det gyllene skinnet, symboliserat då givetvis genom en pokal."
Förra säsongen gav sig Los Ché ut på en farofylld odyssé. En odyssé genom Champions League, vilken kantades av mäktiga kraftmätningar och hårda bataljer. Första anhalten var Grekland och Olympiakos. Färden gick över ett vredgat hav. Det blev en vacker och storslagen inledning. Men lika vacker som inledningen var, lika hemsk och abrupt var resans slut. Den tionde april 2007 blåste det till storm, vinden piskade och Los Ché bröts som ett fartyg som helt utan förvarning går rakt på ett blindskär. Resan slutade där i början av april. Den skara tappra som deltog drog sig tillbaka till Turia.
Äventyret var ett avslutat kapitel, boken det skrevs i slogs igen och lades undan. Den har samlat damm sedan dess.
Onsdagen den 29 augusti 2007
Mörkret har samlat sig till en kompakt vägg. Tiden är någonstans i mellanrummet mellan sen kväll och midnatt. Elva man står på ett rektangulärt fält. Månen strör sitt silver över dem. En tung dimma håller på att klä staden i sin andedräkt. Jag drar ett finger över boken som hämtats fram igen. Dammet delar sig i en flodfåra. Det är dags att öppna boken igen och börja på ett nytt kapitel.
Prolog
Som så många gånger förr kretsar en gammal grekisk myt kring en kung och hans gemak. I Orkomenos härskade konung Atamas tillsammans med Nefele. Tillsammans får de barnen Frixos och Helle. Historien ville dock inte bättre än att konungen tar en ny gemål i Ino. En kvinna som vill Frixos och Helle allt ont. En missväxt drabbar landet, enligt vissa frammanad av Ino. Varpå man som så många gånger förr sänder ett bud till Oraklet i Delfi. Ino ser dock till att budbäraren frambär ett falsk och mycket elakt budskap om att barnen skall offras till Zeus för att få slut på missväxten. Konungen kan givetvis inte gå med på detta, men tvingas genom Inos övertalningsförmåga och giftiga tunga tillslut att ge med sig. Barnen räddas dock undan offer riten i sista stund. Deras mor Nefele hade blivit bönhörd av gudarna och Hermes hade givit henne en bevingad vädur med gyllene skinn, på vilkens rygg modern hade satt upp sina tvenne barn och låtit väduren flyga bort med dem över land och hav. Inos falskspel uppdagas och hon drabbas av konungens vrede.
Under färden på väduren faller dock Helle av och det är endast Nefeles son Frixos som överlever och anländer till en plats kallas Aia vid en av Svarta havets yttersta vikar. Här blir han väl mottagen av solguden Helios son, Aietes. Frixos växer upp och gifter sig senare med Aietes dotter. Aietes själv offrade väduren med det gyllene skinnet till Zeus, dess gyllene skinn valde Aietes dock att ta vara på och hänga upp i Ares Lund. Där det vaktades av en skräckinjagande och aldrig sovande drake.
I Champions League sammanhang är det knappast en överdrift att säga att den åtråvärda pokalen är lika svår att nå som det gyllene skinnet. Många trupper är landsatta att försöka men bara en kommer att lyckas med denna näst intill omöjliga uppgift. Med betoning på näst intill. För möjligheten finns där, så länge det gyllene skinnet glimmar i Ares Lund är det fritt fram att söka, jaga och kämpa för det.
Berättelsen om det gyllene skinnet slutar dock inte här. Jakten har ju inte börjat än.
Berättelsen fortsätter som det brukar vara i den grekiska mytologin med ett kungamord. Vi befinner oss nu i Tessalien. Den störtade kungen är Aison. Störtad av sin egen styvbror Pelias. Aison fick efter det att han störtats av tronen en son, vilkens liv han fruktade för. Därför lät han kungöra att sonen mist livet strax efter födseln. Sonen Jason skickades istället i hemlighet till Keiron, den kloka och berömda kentauren. Denne uppfostrade Jason som växte upp till en stark yngling. Pelias har i en profetia fått reda på att han skall akta sig för en man beklädd endast på den ena foten. En dag står det en yngling framför Pelias, med endast en sandal på en av fötterna. Jason förklara vem han är och vad han kommit för, att ta tillbaka sitt till börden rättmätiga kungarike. Han vill dock göra det utan någon blodspillan. Han erbjuder Pelias att behålla alla rikedommar och allt annat han rövat från Jasons fader Aison. Det enda som intresserar Jason är tronen och riket. Pelias som inte bara var en mycket orättfärdig man utan en mycket slug man vågade inte möta Jason öppet utan gav följande förslag: Han skulle överlåta kungariket till Jason om denne lyckades hämta hem det gyllene skinnet.
Hur tongångarna går i Turia låter jag vara osagt men jag har en viss känsla av att planerna i Turia lyder ungefär likadant. Hämta hem det gyllene skinnet, symboliserat då givetvis genom en pokal.
Avresan
Jason lät ingen tid gå till spillo. Han satte genast igång med förberedelserna inför den hårda och prövande färden. Han rönte gott hopp om att lyckas då han stod under beskydd från himladrottningen Hera. En gudom som inte såg med blida ögon på Pelias som vägrat offra till henne. Jason insåg trots allt att detta äventyr skulle komma att bli väldigt farligt och påfrestande. Han sände således bud till de för vinden spridda hjältar som befann sig i landskapen runt omkring. Många var de som lyssnade till hans inbjudan. Nerför kullarna kom tvillingarna Kastor och Polydevkes, Lynkevs. Av de riktigt namnkunniga som följde med fann man Tesevs, Herakles och Orfeus. Det måste ha varit en mäktig syn att skåda alla dessa hjältar och hur de tågade genom staden ner mot skeppet som låg där, ty när de kom fram till stranden låg där redan ett skepp redo för avsegling. Synen av skeppet var lika mäktig som synen av hjältarna. En massiv femtioroddare låg där, det första stora skepp som burit hellener ut på havets vågor. Skeppet var byggt av Argo, son till Frixos (det barn som räddats av väduren). Skeppet bar sitt namn, Argo, efter dess byggare. Vad som ingöt än mer styrka i äventyrarna, som härmed gick under namnet argonauterna, var det faktum att även gudinnan Atena skänkt sitt beskydd åt Jason. Hon hade infogat ett stycke trä från en spådomsek i skeppets förstäv. Innan seglatsen kunde ta sin början var det tid att finna en anförare för argonauterna. De flestas blickar riktades mot Herakles, den mest berömde bland hjältarna. Herakles avböjde dock och förslog Jason, som valdes till ledare. Varpå skeppet gjordes redo att avsegla och hjältarna för att möta faror och väsen från helvetets avgrund.
Den tionde april 2007 gick skeppet på grund.
Fem månader har passerat. Tiden läker alla sår sägs det. Jag är inte så säker på det.
Fem månader har Quique haft på sig att sätta samman hjälteskaran igen.
Fem månader att gjuta mod i de för en stund fallna hjältar som rönte ett så grymt öde den där kvällen i april.
Än en gång skall de färdas över stilla vatten och vredgade hav. Hav och vind som kommer piska och ryta över skeppet och dess besättning. Denna gång går färden genom ett tungt tyskt landskap via kyla och nordmän i norr mot det anglosaxiska blinkskär som klöv vårt skepp för fem månader sedan. Detta är svåra passager som vi måste förbi för att ens få fortsätta jakten på det gyllene skinnet. Besättningen som skall utföra kraftproven består av i stort sett samma skara hjältar som vid den odyssé som tog sin början för ett år sedan, men som gick i sank i april. Det är dock ett visst manfall där den största hjälteförlusten är Ayala, försvarsresen. I gapet av hans frånvaro grupperar sig nu en yngling, som inom en snar framtid kommer att regera men som behöver lite mer tid på sig. Ytterligare hjälp i försvarslinjen finns att tillgå i form av rutin, hämtad från inlandets torra mark. Rutin i form av en man fylld av ärr och rutin från tidigare resor av samma slag. Från kustremsan i nordväst har en fartfylld yngling anslutit, en elegant på mittfältet som även skall göra allt för att bryta ner och sabotera motståndarnas speluppbyggnad. Även en sista utpost har anslutit, en man från Europas norra bredgrader. När näste besättningsman mönstrar på utgår jag från att det gungar till i skeppet.
Kommer titanen från Serbien att bli tungan på vågen i vår jakt på det gyllene skinnet?
Den artonde september 2007
Jag blickar mot himlen.
Det drar ihop sig till storm.
Jag hälsar stormen välkommen
Låt den fylla våra segel.
Ett nytt skepp står redo att avsegla.
