Copa del Rey - en tillbakablick
Los Chés insatser i Kungens cup har kantats av motgångar och besvikelser. Vi kikar tillbaka på hur det gått sedan det fantastiska året 1999 när Schwarz och Björklund fick höja bucklan.
Det har gått drygt 9 år sedan den där magiska kvällen då Copa del Rey-titeln senast bärgades hem till Mestalla. Det är en titel jag minns med värme. Valencia charmade världen med spelare som Mendieta och Piojo López i högform, de båda levererade absurda mål som alla och envar kan njuta av på YouTube. Men efter detta gyllene år, när hela stan gick man ur huse för att fira ett cupguld, har de flesta försök att nå titeln igen varit fruktlösa.
De senaste årens cupförsök har slutat abrubt, låt vara för sportsliga nederlag mot "mindre" lag, mynt som kastats från läktaren, spel inför tomma läktare och b-lagsuppställningar. Men denna säsongs upplaga av CdR har visat sig vara något annat, något så ovanligt som en hoppingivande resa för ett i övrigt mycket svag upplaga av Valencia CF.
Nu är man i semifinal. Camp Nou (Barca klapp-klapp-klapp) är arenan för första mötet nu på onsdag, returen blir på Mestalla. Valencia har gjort avtryck genom att avfärda Real Unión, Real Betis och Atlético de Madrid, men nu väntar en svår match mot katalanerna. 1999 var läget liknande, de båda kombattanterna möttes i kvartsfinal och FC Barcelona var den givna favoriten. Blaugrana tog följdaktligen hem ligaguldet med hjälp av två anfallare i hysterisk form: Rivaldo och Kluivert. Los Che bjöd på utmärkt motstånd - och mer - vilket resulterade i två extremt underhållande kvartsfinalmatcher: Barcelona 2-3 3-4 Valencia.
Redan här visste många att det skulle bli något stort, men som supporter kunde man inte låta bli att häpna över vad som hände i semifinalen mot Real Madrid: Valencia 6-0 1-2 Madrid. Vi tar det en gång till: VALENCIA CF 6-0 Real Madrid CF. Av rena farten vann man CdR mot Atletico de Madrid med 3-0, målen producerade av inga mindre än Claudio López och Gaizka Mendieta. Och här var det OCKSÅ drömmål. Man fick nypa sig i armen. Euforin och adrenalinet bultade hårt och taktfast. Detta var så otroligt stort för ett lag som varit och vänt nere i Segundan ett årtionde tidigare och inte lyckats ta några titlar på rätt många år.
Efter dessa häpnadsväckande insatser blev det förstås ett tungt fall att inte kunna leva upp till denna triumf igen. Det lindrades förstås rejält av framgångarna i Champions League, men ett visst mått av besvikelse lade sig som smolk i bägaren. Copa del Rey betyder fortfarande någonting i Spanien jämfört med motsvarande cup i Sverige.
Den stora triumfen var också början på dekadensen. Året efter framgångssagan blev VCF eliminerade mot Osasuna, som då befann sig i Segundan! 3-0 på dåvarande El Sadar gjorde att det inte räckte till med 2-0 på Mestalla. Snöpligt.
Följande säsong, la 2000-2001, gick Valencia ner sig ännu ett steg när man åkte direkt mot Segunda B-laget Guadix, som dessutom var jumbo i sin grupp. Det var visserligen förlust på straffar efter 4-4 under ordinarie tid, men det gjorde inte precis saken bättre.
Säsongen efter det kom nästa förlust, som inte ens skedde på plan! Rumänen Dennis Serben fanns med i truppen trots att han inte var inskriven ordentligt så matchen tilldömdes Segundalaget Novelda. Det räckte inte med att returmatchen vanns med 0-1. Godnatt, man önskade att klubbkansliet skulle sträckas upp ordentligt av en sadomasochistisk marinkårslöjtnant med fobi mot donuts.
Så kom säsongen 02-03, åter föll laget på mållinjen efter straffar. Segunda B-laget Alicante tog en fin skalp efter 3-3 under ordinarie tid.
03-04 blev det fel igen och VCF drog det korta strået. Tumult uppstod vid en omdiskuterad straffsituation. Castellón drog det längsta strået och gick vidare med 1-3. Då hade VCF tidigare i turneringen fått spela en match inför tomma läktare mot Castalia.
Först 2004-05 kan man säga att los Che gjorde en någorlunda förväntad insats. Valencia blev utslagna i kvartsfinalerna mot Real Madrid, och för första gången på länge var det enbart det sportsliga som stod i fokus.
Men det dröjde inte förrän till nästa säsong förrän det var dags igen. 2005-2006 blåstes matchen mot Deportivo av på Mestalla efter att en linjedomare träffats av ett föremål, troligen ett mynt. Matchen återupptogs några dagar senare inför lykta dörrar och tillslut gick Depor vidare.
Förra året? Borta mot Getafe blev det 1-1, men när EuroGeta kom på besök och visade de vart skåpet skulle stå. De bjöd på fotbollsfest (tyvärr inte för valencianistas) och vann fullt rättvist med 2-4.
Vart lämnar det då oss idag?
Efter år av besvikelser och motgångar, sportsliga såväl som icke-sportsliga, har Valencia nu hoppet uppe om att göra något stort - under en i övrigt väldigt kall säsong kantad av problem. Medan Barcelona börjat hitta rytmen i ligan och flåsar Real i nackhåen, och går framåt i Champions League, har los blanquinegros inget annat att se fram emot. Detta är sista chansen till att skapa historia under den här säsongen.
Likheterna med säsongen 98-99 är inte tydliga. Det finns ingen ny López eller Mendieta, men det finns Villa, Banega och flera andra hungriga spelare...
AMUNT VALENCIA!
