Krönika: Tro eller tvivla
Efter avancemang med totalt 5-3 mot holländska PSV i Europa League så borde allt var frid och fröjd i Valencia. Riktigt så är det inte, avancemanget köpte laget lite tid men en ny ligaförlust på söndag och vi är tillbaka i samma hjulspår. Valencia står inför något av ett vägval om man inte vill kasta bort den här säsongen.
Det är som det är med Valencia, förväntningarna är alltid väldigt höga nere i Turias huvudstad och vid tillfällen menar man på att det kanske begärs lite för mycket. Vi är många som spyr galla och är innerligt trötta över att höra det eviga tjatandet om att laget ”tvingats sälja stjärnor som Villa, Silva och Mata de senaste säsongerna och därför gör det bra”. Vi har hört det nu, vi håller med, men det går inte att diskutera med de här argumenten längre. Enough is enough, så att säga.Valencia är en storklubb och har väldigt länge varit så, självklart så går allting i cykler och fantastiska eror ersätts av mindre framgångsrika perioder. Varför är det som så att vi idag måste jämföra Valencia med vad man för tre år sedan när man var på botten? Självklart är allting bättre än när Ronald Koeman styrde laget och Juan Soler nära på lotsade klubben nere i ekonomisk konkurs. Att något är bättre behöver dock automatiskt inte betyda att något är ständigt eller fulländat. Självklart måste vi få ställa krav, vi som följer laget i vått som torrt. Problemet verkar vara att spelarna har tagit åt sig av de rösterna som skriker att man inte kan begära mer av laget än var de är idag, ”det är inte rättvist” heter det. Tror fan att spelarna själva då börjar tvivla och inte ens är i närheten av att överträffa sig själva utan istället bjuder på intetsägande och ganska så platta insatser. Man gör inte mer än precis det som behövs och knappt det vid vissa tillfällen. När Valencia varit som mest framgångsrika har man sällan haft det bästa laget på pappret eller de största stjärnorna, man har varit solid och starka som lag och många gånger överträffat sig själva.
I det här läget blir ledarskapet extremt viktigt. Att styra över ett självspelande lag där allting rullar på och segrarna kommer i stort sett av sig själv är inget svårt. Det är i krisens tider som tränaren och ledarskapet prövas, förmågan att vända på en negativ trend blir svårare för varje match som går, vilket vi ser prov på i Valencia just nu. Att Valencia inte är i harmoni just nu krävs det heller ingen Sigmund Freud för att konstatera. Det har varit interna stridigheter mellan spelare, krissamtal mellan ordförande och tränare, samtidigt som såväl ledare som spelare är satta under en enorm press utifrån just nu, från fans och media framförallt. Vad jag saknar är en enighet och tydlighet utåt sett. Gruppdynamiken verkar inte riktigt finnas där, vilket även speglar av sig på planen och i spelet. Det är inte samma uppoffrande löpningar eller tacklingar som vi sett tidigare. Valencia känns just nu som ett fuskbygge.
Med fuskbygge så menar jag att det som vi i höstas, med all rätt då, hyllade till skyarna nu ser ut att brista i alla möjliga riktningar och på flera positioner. Rami och Ruiz målade vi upp som våra nya mittfältsgeneraler och jämförelser med Ayala och Pellegrino gjordes, äntligen hade vi fått våra stöttepelare i försvaret efter flera miserabla försök. Den bärande bakre väggen har dock uppträtt som en gipsplatta efter nyår. Darrigt, ostabilt och helt utan någon kraft att bära laget. Kanske var det lite väl höga krav som satte på tvåa för säsongen helt nya spelare, kanske har de blivit matchade lite för hårt av Emery och kanske kan de hitta tillbaka till sin fina höstform. Men det som kanske mest oroar är den väldigt låga lägstanivå som Valencia i allmänhet och vissa spelare i synnerhet besitter. Alla spelare har sina formkurvor som går både upp och ner, men skillnaden mellan dalarna och topparna har varit alldeles för stora och det har svängt väldigt snabbt, ibland helt oförståeligt – exempelvis som i matcherna mot PSV och Mallorca för att nämna några färska exempel. Det ska inte kunna vara så stor skillnad på en spelare eller ett lags prestationer i olika halvlekar. Här menar jag att vi återigen kan se skillnad på ett bra ledarskap och ett mindre ledarskap. Bra ledare ser till att hålla sitt lag på tår och när han kan se tendenser på att det är på väg att brista någonstans, då agerar han. En sämre ledare hoppas istället att det ska lösa sig av sig själv. Notera nu att jag inte väljer att kategorisera in Emery i någon av kategorierna, det är inte så svart eller vitt och förmodligen hamnar den gode Unai någonstans mittemellan, i gråzonen. Som vanligt då med andra ord när det gäller Emery, lite lagom sådär, varken mer eller mindre. Señor Mellanmjölk om ni vill ha det så.
Vid minsta lilla motgången så har laget den senaste tiden fallit samman som ett korthus. Jag såg det själv på plats vid hemmamötet mot Sevilla för en månad sen. Där inledde Valencia bra, fick ledningen 1-0 men sedan efter Sevilla något slumpaktiga kvitterat så spreds sig en skräck i Valencia. Alla blev plötsligt osäkra med bollen, ingen tog löpningar för att bli spelbara och spelare drällde med bollen. Det kändes som om samtliga aktörer försökte gömma sig och hoppas att någon annan skulle ta tag i det, istället för att själv vara den ledaren som laget behöver och gå i bräschen. Valencia borde dugga tätt med såväl informella som formella ledare på planen, vi har Rami och Albelda som två tydliga exempel. Men där Rami tillfälligt tappat formen såväl fysiskt som psykiskt så måste vi även, sorgligt nog, konstatera att Kapten Albelda inte är den spelaren eller ledaren han var för några år sedan. Därför finns det ingen auktoritet på planen som genom sitt spel, kroppsspråk och verbala förmåga styr laget och ser till att ingen slappnar av eller försöker gömma sig genom alibispel. Återigen blir det här väldigt tydligt när laget hamnar i en djup svackan som man nu är nere på botten av, i höstas när allting flöt på då var det inte så svårt att vara ledare eller gå i bräschen.
Det positiva i hela den här historien som vi kan kalla ”Säsongen 2011/2012” är att inget är för sent egentligen. Visst vi kan inte trolla oss tillbaka till varken CL eller Copa del Rey, inte heller är det särskilt troligt att vi kommer utmana Real Madrid om ligatiteln. Men – vi har ett bra utgångsläge i Europa League där AZ Alkmaar väntar i kvartsfinalen och har allting i egna händer för att fixa tredjeplatsen i ligan och därmed garantera CL-spel nästa säsong. Vi har inte misslyckats, ingenting är egentligen förstört. Men fortsätter laget på den inslagna vägen så kan det här bli en säsong där vi tar ett halvt steg fram och fyra tillbaka. Utmanarna till CL-platserna börjar bli varma i kläderna där framförallt Malaga, Atletico och Athletic kommer kriga hela vägen in i majmånad om att komma toppfyra.
Valencia måste välja mellan att antingen tro på sin egna förmåga och lagets kapacitet för att återigen ta sig upp på vinnarspåret ifrån den krokiga vägen som vi färdats på under 2012. Fortsätter man att tvivla på sig själv och laget så kommer vi att få en jobbig vår. I nuläget finns det kanske inte mycket som säger att det här ska vända. Men som obotlig optimist och romantiker så har jag en känsla i magen om att vändningen är nära. Jag tror inte det krävs särskilt mycket egentligen för att få den här maskinen back on track igen. Ett par segrar och självförtroendet kommer återigen att pumpa i de svartvita ådrorna hos Valenciaspelarna. Börjar man dessutom se möjligheten att bärga en titel den här säsongen så kan förhoppningsvis glädjen också återfinna sig och sammansvetsa laget igen.
Onsdagen den 9:e maj spelas finalen av Europa League på National Arena i Bukarest. Det må inte vara lika glamoröst eller prestigefullt (jag menar bara valet av finalstad säger en hel del) som en CL-final på Allianz Arena, men det är likväl en möjlighet för återupprättelse för såväl spelare, ledare som fansen. Innan säsongen hade jag ett mål och en önskan om att få se Valencia höja en stor pokal mot skyarna, jag får gåshud bara jag tänker tanken och skriver orden. Vägen dit har inte varit rak och destinationen är möjligen inte riktigt densamma som jag tänkt mig från början, men känslan finns kvar och drömmen den lever vidare. Det må ha varit flera svåra stunder då tvivlen funnits där och uppgivenheten kännts som den enda utvägen, men jag har aldrig slutat att tro på det här laget, vi har alltid funnit tillbaka till varandra. Vi förflyttar oss 1500 kilometer österut, men samtidigt så har Emery alla möjligheter att skriva in sig i Valencias historieböcker för evigt. Det är dags att han börjar tro på det och förmedlar denna drömmen till sitt lag.
Vi kan, vi vill, vi ska – vi ses i Bukarest!
Amunt Valencia!
