Krönika: Peter Lims sunk cost-dilemma i Valencia CF
Många och långa har de kvällar och nätter varit då jag verkligen försökt mig på att analysera och förstå, verkligen sätta mig in i ämnet, försöka se saker objektivt och ta på mig ett par andra skor, andra glasögon för att bredda mina intryck. Men fortfarande än idag så står jag här och känner att jag inte har aning om vad Peter Lim ville med Valencia CF när han köpte klubben 2014, vad han tänkt med sina olika strategier och beslut längs vägen eller vad han vill med klubben framåt.
Det blev inte direkt mycket tydligare idag – när han valde att ge Javi Gracia sparken – på inga sätt ett fel beslut, Gracia har varit trött och oinspirerad på tränarbänken sedan i oktober ungefär, så det är mer en fråga om varför nu? Att Gracia borde blivit utbytt tidigare denna säsongen tror jag de flesta är överens om – att han inte blivit det är inte heller en hemlighet, utan beror uteslutande på ekonomiska förhållande då Valencia behöver punga ut ca 3 mEUR till Gracias i avgångsvederlag och därmed har parterna väntat ut varandra sedan i höstas. Gracia hade nämligen straffats med ungefär samma summa om han sagt upp sig självmant, en absurd situation som tagit Valencia CF som gisslan under säsongen och där Javi Gracia nu lämnar som en av de allra sämsta tränarna i Valencia CF 102 åriga historia och med ytter fadd eftersmak i munnen som minne. Beslutet idag ger även en signal om att Peter Lim börjar svettas och inse allvaret – att klubben är på allvar nära att åka ur La Liga vilket vore katastrofalt för Peter Lim.
Ska vi uppehålla oss vid Gracia en liten stund till så vet jag att det finns många som försvarar honom och hans mindre goda resultat med att han inte haft förutsättningarna att prestera, att löften han fått inte levts upp till och att det stora problemet är styrning och ägarna. Mycket av det här är såklart helt sant – men för mig blir det att gömma sig bakom ursäkter att påstå att det är hela sanningen och orsaken till det här fiaskot. För det första så visste Gracia mycket väl vad han gav sig in på – han kunde enkelt bakgrundskolla Anil Murthy, Peter Lim och hur dem behandlat tidigare tränare och hur mycket deras löften var värda. Att situationen är som den är i Valencia kan omöjligt heller varit en hemlighet – således så borde Gracia haft klart för sig att det var en risk att ge sig in i den här miljön – att då bli så desillusionerad och likgiltig så tidigt in på säsongen – det finns inget som försvarar det i min bok. Lim och Murthy är usla ledare och ägare är solklart – men två fel gör inte ett rätt.
Men tillbaka då till de fundamentala problemen i Valencia – styrningen och ledningen av klubben. Sen Meriton köpte Valencia 2014 har man nu avverkat åtta tränare - exklusive Voro som nu återigen får agera caretaker - Pizzi, Nuno, Neville, Pako, Prandelli, Marcelino, Celades och Gracia – sju av åtta har fått kicken innan avtalet löpt ut. Bara sedan september 2019, alltså mindre än två år sen, har Valencia CF fått betala omkring 12 mEUR i avgångsvederlag till tränare. Så att komma och säga att Corona är boven i ekonomin går inte riktigt hem. På samma tidsperiod ungefär, från Maj 2019 till Maj 2021 har laget gått från att vara regerande mästare i Copa del Rey och en ny fjärdeplats i ligan – till att med fyra omgångar kvar av ligaspelet på allvar vara indragna i striden om nytt kontrakt i La Liga.
Det finns mer här – statistik ljuger sällan utan pekar ofta krasst hur verkligheten ser ut – de senaste 24 åren och säsongerna har Valencia CF kvalificerat sig för Europaspel 19 år av dessa. Av de 5 åren som man misslyckats så har 4 av dessa säsongerna skett sedan Lim och Meriton köpte Valencia CF. Det säger mycket om hur illa man skött det här och att vi verkligen behöver en förändring för att på riktigt kunna drömma om en förbättring.
Tillbaks då till rubriken – sunk cost dilemmat. Det är här som jag funnit min enda förklaring till varför Peter Lim är kvar i Valencia CF än idag 7 år senare, trots att i stort sett allting längs vägen gått åt helsike och säkerligen inte alls som Lim hoppats på eller drömt om från början han heller. Sunk cost dilemmat går ibland även under synonymen ”Concorde fallacy” och handlar grovt förklarat om den känslomässiga utmaningen att besluta sig för att överge ett projekt eller i det här fallet sälja en förening, när man redan lagt ner en massa tid och pengar som man ej får tillbaka, men där de önskade resultaten helt uteblivit. En helt rationellt tänkande ekonom eller människa skulle i det fallet enbart kolla på de variabla kostnaderna och nuläget – men där det är enkelt att bli irrationell och fortsätta stånga sig blodig för att försöka vinna åter tid och pengar man redan investerat och förlorat.
I Valencia CF har Peter Lim en hel hög med sunk cost – både rent bokstavligen finansiellt sett men även bildligt talat rent karaktärs- och ryktesmässigt. Han kan inte sälja Valencia CF nu utan att hans tid i klubben skulle ses som ett grovt misslyckande från hans sida – jag tror han tänkt den här tanken många år, men varje gång blir han irrationell och försöker ändra strategi eller försöka vända på skutan – men likaväl varje gång så slutar det på samma sätt till slut – med nya fiaskon som bara gräver sunk cost graven än djupare. Det går även att relatera sunk cost dilemmat till olika specificka saker under Lims styre – till exempel Nou Mestalla bygget, Anil Murthy som president och nu allra senast Javi Gracia som tränare.
Det här gör ju även att framtidssynen blir ytterst blurrig och oviss.
När vänder det för Peter Lim och han tvingas se rationellt och logiskt på sin investering i Valencia CF? Det är såklart oerhört ovisst att säga något om – men jag tycker att de här tankarna spelar väl in med de budskap som kommer ut från Meriton att klubben inte är till salu och att han aldrig kommer sälja till någon han inte har en relation med. Låt oss hoppas att verkligheten, på ett eller annat sätt, träffar Peter Lim snarast möjligt. Den här misshandeln av Valencia CF har pågått alldeles för länge redan – och jag vet ärligt talat inte hur mycket till klubben tål.
