Villarreals störste var en komplex Romántiker som vägrade spela på någon annans sätt
Lat, självgod, egoistisk, obstinat, maktmissbrukande och kanske till och med rasistisk. Det finns alla möjliga skäl till att Juan Román Riquelmes framgångar blev mindre än de borde blivit, att han hamnade i onåd hos många och att det var nödvändigt att han lämnade Villarreal. Men på något sätt var han också en godhjärtad och ångerfull romantiker. Och en säregen, fantastisk fotbollsspelare som förändrade Villarreal på flera sätt.
I många sporter är det spänningen och fascinationen att se någon försöka maximera de fysiska begränsningarna som gör den intressant.
Det som främst skiljer fotboll från de andra sporterna är att estetiken och oberäkneligheten är minst lika viktiga underhållningsparametrar.
Den vackraste och, på gott och ont, oberäkneligaste av dem alla var Riquelme.
När sporten gick mer och mer mot att likna alla andra, där alla spelare började stöpas i samma form, stack han ut mest.
Jorge Valdano beskrev det troligtvis bäst och vackrast.
– Om vi måste ta oss från punkt A till punkt B så skulle de flesta av oss ta motorvägen för att ta oss dit så snabbt som möjligt. Men inte Riquelme. Han skulle välja den blåsiga bergsvägen, vägen med vacker utsikt som tar sex timmar istället för två.
Till en början gick det resultatmässigt som på räls för Riquelme. Innan han lämnade Boca Juniors för första gången hann han med tre ligatitlar, två Copa Libertadores-vinster och seger i Klubblags-VM år 2000, där Boca besegrade Real Madrid i finalen och unge Riquelme överglänste deras ” Galácticos”.
Riquelme byttes in mot Maradona i den senares sista match för Boca, och precis som för Maradona blev Barcelona första stoppet när det var dags för Riquelme att flytta till Europa. Enligt Riquelme lämnade han Boca för att ha råd att betala lösensumman några kidnappare begärde för att släppa hans bror. Andra menar dock att det var för att Bocas president inte ville ge honom den lönen han tyckte att han förtjänade.
I Barcelona stötte han på ett problem. Tränaren Louis van Gaal deklarerade att han inte hade velat värva Riquelme, utan att folk över honom hade tagit det beslutet.
Van Gaal är en teoretiker som sätter systemet före individuella spelares skicklighet, och för första gången i sin karriär tilldelades Riquelme inte en fri roll. När han väl fick spela var det istället ofta på en kant och van Gaal var inte alls nöjd med argentinarens defensiva arbete.
– När vi har bollen är du bäst i världen, men när vi inte har den är det som att spela med en man färre än motståndarna, sa holländaren till Riquelme som inte alltid höll med om hans instruktioner.
Efter en match som Barcelona vann med 2-1 mot Racing de Santander, där Riquelme hade stått för lagets båda assist, förklarade van Gaal inför hela truppen att Riquelme inte hade gjort en bra match. Han hade nämligen slagit assisterna från en central position, trots att van Gaal hade sagt åt honom att bara hålla sig på vänsterkanten.
******
1997 blev Fernando Roig Villarreals president. Redan samma säsong gick klubben upp till Spaniens högsta division för första gången någonsin.
Till stor del berodde det på pengarna han pumpade in i klubben, men det var inga astronomiska summor och hans idé var hela tiden att klubben på sikt skulle vara självförsörjande. Men trots det drömde han om att en gång få vinna Champions League med klubben från orten som bara har fått kalla sig stad i några år – när den fick över 50 000 invånare.
******
Villarreal hade bara spelat i Spaniens högsta division fyra säsonger innan klubbens dåvarande vd – nu vice president – José Manuel Llaneza hade identifierat Riquelme som en spelare som skulle passa in i laget och hämtade honom på lån från Barcelona.
Då började det gå väldigt bra för Villarreal och Riquelme igen. På planen.
Utanför var det en annan femma.
Det finns så många anledningar till att Riquelme tillslut fick lämna Villarreal att Sandy Jamieson ägnade ett helt kapitel åt att försöka förklara det i sin bok ”Yellow submarine: the miracle of Villarreal”.
Trots att Villarreal bara låg en poäng ifrån Europaplats i ligan och var i kvartsfinal i Uefa-cupen avgick klubbens tränare, Benito Floro, i februari 2004.
Det som föregick det var att han strax innan hade bett Riquelme att komma en halvtimme tidigare till jobbet en dag för att jobba med rehabiliteringen av en skada.
Men istället för att göra som han var tillsagd kom Riquelme dit 20 minuter för sent, sket i att snacka med fystränaren och började istället teatraliskt att skrubba golvet innan han anslöt till den vanliga träningen.
När samma procedur upprepade sig några dagar senare krävde Benito Floro att Riquelme skulle lämnas utanför truppen.
Då ringde Riquelme till Fernando Roig, och det tog inte lång tid innan Riquelme spelade igen och Floro var borta.
Roig må vilja Villarreals bästa och gilla fotboll, men han är också en skicklig affärsman och ansåg förmodligen att Riquelme var en nästan oersättlig pjäs i laget som dessutom fängslade fotbollsälskare världen över till potentiellt livslånga Villarreal-supportrar, eller om man vill uttrycka det mer cyniskt: inkomstkällor. Det var inte Benito Floro.
Efter en interimlösning fram tills sommaren 2004 kom Manuel Pellegrini och började genast bygga laget kring Riquelme. Tre mittfältare placerades bakom Riquelme som livvakter för att täcka upp för hans ovilja att jobba hem. Och framför honom fanns oftast två torpeder för att springa upp ytor åt honom.
Med sin uttråkade min strosade Riquelme runt på planen tills han fick bollen. När han väl hade den verkade bollen ha en magnetisk relation till hans fötter som gjorde det omöjligt för motståndarna att ta den medan han sonderade omgivningen för att tålmodigt vänta ut det perfekta läget att slå en precisare djupledspassning än någon annan kunde, i luckor bara han såg, eller själv traska förbi motståndare med sitt tröga steg men snabba, avledande höftrörelser för att kunna avlossa sitt exceptionella skott.
Inom loppet av två år hade han på det sättet lett Villarreal till en tredjeplats i ligan – och därmed deras första Champions League-slutspel någonsin – en semifinalplats i Uefa-cupen och själv bland annat slagit La ligas assistrekord med 17 assist under en säsong, blivit utsedd till ligans bästa utlänning av magasinet Don Balón och fått dagstidningen Marca att hitta på ett nytt pris som ännu mer talade om vilken speciell fotbollsspelare han var: Ligans största artist. Båda dessa under Ronaldinhos peak.
Allt detta innan hans förmodligen största bedrift i klubben.
Under Villarreals första säsong i Champions League vann klubben en grupp där Manchester United slutade sist.
Efter att sedan ha slagit ut Rangers i åttondelsfinalen väntade stjärnspäckade Inter.
Första matchen förlorade Villarreal borta med 2-1, men segern på hemmaplan med 1-0, där Riquelme stod för såväl assisten till målet som den kanske bästa individuella insatsen jag någonsin sett, räckte för att ta klubben vidare till semifinal mot Arsenal.
Återigen började Villarreal på bortaplan och återigen föll man, den här gången med 1-0.
På hemmaplan tryckte Villarreal däremot ner Arsenal från första minuten, men hade ändå väldiga problem med att få in bollen. Men så, i 89:e minuten, föll José Mari (såklart) inne i straffområdet och domaren blåste straff. En osannolik dröm var nära att gå i uppfyllelse. Klubben från den lilla orten, med de relativt små medlen, som spelade turneringen för första gången, höll på att ta sig till final. Straffen i mål och matchen skulle gå till förlängning.
Men straffen gick inte i mål. Jens Lehman räddade superstjärnan Riquelmes tama straff och Arsenal höll ut.
Robert Pires, då spelandes i Arsenal, erkände efteråt att Arsenal, som hade blivit utspelade och var slutkörda, förmodligen inte hade orkat stå emot Villarreal i 30 minuter till.
Efter det spelade Riquelme VM i Tyskland, där han var dirigenten i Pékermans – som byggde sitt lag runt Riquelme på ett sätt som liknade Pellegrinis – Argentina och fick dem att spela mästerskapets bästa fotboll innan det blev respass i kvartsfinalen mot hemmanationen Tyskland. Tysklands förbundskapten, Jürgen Klinsmann – som sommaren innan hade kallat Riquelme för en ”nästan perfekt spelare” – valde att markera honom med Frings och Ballack i olika zoner, och gjorde det svårt för honom att bli så involverad som han ville. Trots det stod Riquelme för assisten till 1-0-målet – hans fjärde för turneringen, flest av alla – innan Pékerman efter drygt 70 minuter valde att plocka av sin stjärna för Cambiasso. Plötsligt hade Argentina svårt att hålla upp bollen, Tyskland började trycka på, och i minut 80 nickade Klose in 1-1. Matchen gick sedan till straffar och återigen var det Lehmans händer som tillslut skickade ut Riquelmes lag.
******
Sommaren 2012, cirka sex och ett halvt år efter att Riquelme spelat sin sista match för Villarreal, intervjuar Radio Marca honom.
– Jag är alltid tillgänglig för Villarreal. Det är bara att ringa så kommer jag direkt.
Klubben gav mig möjligheter och upplevelser. Folket behandlade mig som en hjälte när jag var där. Det glömmer jag aldrig.
– Mitt avsked med klubben var inte bra, och det är synd – Roig är ju faktiskt den bäste presidenten jag har haft.
Det här var efter att Villarreal mot alla odds hade åkt ur Spaniens högsta division, och Riquelme verkade försöka gräva ner stridsyxan tillslut och erbjuda sina tjänster till en klubb som verkligen kunde behöva dem vid det här tillfället. Men ändå nappade inte Roig och Villarreal. Och när man vet vad Riquelme menar med att hans avsked ”inte var bra” går det att förstå.
Alessio Tacchinardi förklarade det kortfattat flera år senare.
– Zidane är den ende jag spelat med som var bättre än Riquelme. Riquelme hade mer talang än Zidane, men hans personlighet begränsade honom. Han ville vara omklädningsrummets chef.
Bara för att Benito Floro var borta så slutade Riquelme inte att vara… komplicerad. Och till en början lät Villarreal honom få specialbehandling.
Trots att han var en av få i laget som bodde i själva Vila-real så sågs han sällan på gatorna, och han var den enda i laget som inte besökte någon av de stora supporterföreningarnas lokaler; han tyckte inte det ingick i hans roll att representera klubben på ett positivt sätt för att förbättra gemenskapen i orten.
Riquelme verkade inte trivas i Vila-real, trots att han ofta hade sitt entourage där, utan åkte hem till Argentina så ofta han kunde.
Kände Riquelme inte för att träna någon dag så vände klubben andra kinden till, och man ifrågasatte aldrig hans ”skador”.
Under en Champions League-match skrek Riquelme efter bollen som Villarreals lagkapten Marcos Senna hade, men brassespanjoren valde att passa en annan medspelare. Då hojtade Riquelme till Senna.
– Hey, svarting, du borde ha passat till mig.
Senna replikerade med en föraktfull ton i rösten.
– Du borde springa mer och prata mindre, innan båda spelarna återgick till att spela klart första halvlek.
I halvtidspausen satt Senna redan och väntade i omklädningsrummet när Riquelme stormade in och kastade sin matchtröja på Senna samtidigt som han sa:
– Säg aldrig åt mig vad jag ska göra igen.
Den vanligtvis sansade Senna försökte hoppa upp och lappa till Riquelme, men några lagkamrater lyckades dra undan honom innan Pellegrini hann ställa sig mellan dem och lugna ner stämningen någorlunda.
Efter sommaren 2006 blev det ännu värre. Riquelme verkade må psykiskt dåligt. Han bojkottade det argentinska landslaget och menade att det berodde på att den negativa kritiken han fått hade gjort hans mor stressad.
Samtidigt började han begära ännu fler privilegier jämfört med andra spelare i Villarreal: Allt från var hans parkeringsplats skulle ligga till att kräva att få bo i enkelrum när laget residerade på hotell, trots att alla andra spelare alltid bodde i dubbelrum.
Under träningar visade han öppet missnöje mot saker Pellegrini föreslog, och under matcher följde han inte tränarens instruktioner.
Både han och hans lagkamrater var medvetna om att han gjorde det, vilket ledde till att laget splittrades; de som var på Riquelmes sida och de som var på Pellegrinis sida.
Innan jul 2006 krävde Riquelme att få extra lång ledighet, och när han nekades det försökte han få klubbens övriga sydamerikaner att också begära det.
Sista droppen för Pellegrini var när Riquelme återvände några dagar för sent efter jul trots att han inte fått lov. Pellegrini ansåg att för att kunna vinna tillbaka omklädningsrummet så måste det vara en Riquelme-fri zon, och gick ut och sa att Riquelme inte skulle spela första matchen efter jul.
President Roig och vd Llaneza försökte till en början att lösa problemet. Men när Pellegrini gjorde klart för dem att han skulle avgå om de tvingade honom att spela Riquelme så valde Roig att bestämma träff med Riquelme.
Där gjorde presidenten klart för Riquelme att han bara kunde stanna om han gick med på att bli behandlad på samma sätt som de andra spelarna.
Riquelme vägrade inte bara att lova att han kunde det.
– Jag har inget att be om förlåtelse för, sa han utan att titta presidenten i ögonen en enda gång under mötet trots att Roig till och med röt åt honom att göra det.
Tidigare hade Roig sagt till Alex Ferguson att han kunde tänka sig att sälja ”alla förutom Riquelme” när den dåvarande Manchester United-managern frågade om argentinaren var till salu. Men nu hade han bestämt sig, om någon av Riquelme och Pellegrini skulle stanna så var det den bra människan – den som tittade honom i ögonen – även om det betydde att Villarreal skulle förlora pengar.
******
Inget lag nappade innan Europas transferfönster stängde den sista januari 2007. Boca juniors hade tidigare meddelat att de var intresserade men att de inte hade särskilt mycket pengar.
Men nu var det skralt med alternativ och Villarreal gick med på att låna ut Riquelme under resten av säsongen. Det finns de som tror att det var Riquelmes plan hela tiden.
Den 13 december 2006 spelade Riquelme sin sista match för Villarreal. Efter 143 matcher, 45 mål, 59 assist och oräkneligt antal briljanta aktioner på planen var det slut.
Väl hemma i Buenos Aires var den gamle Riquelme tillbaka. Med bland annat tre mål under de två finalmatcherna ledde han Boca till ännu en Copa Libertadores-titel.
Under den följande sommarens Copa America med Argentinas landslag – som han hade återvänt till – var han den stora stjärnan, gjorde flest assist och näst flest mål, men i finalen var han märkvärdigt osynlig och Brasilien blev mästare.
Även Villarreal mådde bra av den tidigare frälsarens exit.
Under sin sista säsong i Villarreal gjorde den oinspirerade Riquelme bara ett mål på 13 matcher, och efter att han spelat sin sista match låg Villarreal – som nästan nått final i Champions League säsongen innan – på 13 plats i ligan.
Efter att han lämnat klättrade klubben hela vägen till en femteplats.
Boca hade dock fortsatt en ansträngd ekonomi och under sommaren var det tänkt att Riquelme skulle lämna Villarreal på permanent basis, precis som spelarna som stått på hans sida i dispyten med Pellegrini: Peña, Arruabarrena, Forlán, Somoza, Quique Alvarez, Barbosa.
Det såg länge ut som att Riquelme skulle gå till Atlético, men på transferfönstrets sista dag sprack affären.
Kvar i Villarreal var spelaren med klubbens högsta lön och en tränare som inte hade för avsikt att använda honom.
Under de nästföljande fyra månaderna satt Riquelme och såg uttråkad ut på el Madrigals läktare. Två VM-kvalmatcher hann han dock spela under tiden – med bland annat fyra mål som facit – innan Boca skrapade ihop ett bud som Villarreal accepterade.
Efter det blev allt som vanligt igen för Riquelme.
Under sina sista år med Boca vann han bland annat två ligatitlar, donerade tillbaka sin lön till klubben efter en skadefylld säsong för att Boca skulle kunna förbättra sin infrastruktur, men började också bråka med flera lagkamrater och högre höns i Bocas organisation.
När han låg bakom målet som gjorde Martín Palermo till Bocas meste målskytt genom tiderna sprang Riquelme inte till Palermo utan firade för sig själv. Efter matchen sa han:
– Vem som helst kan göra sådana där mål.
Som lagkapten och en av tre tillåtna spelare över 23 år ledde han Argentina till OS-guld 2008.
Innan han skulle få chansen att ta revansch för det snöpliga uttåget från VM 2006 började han däremot bråka med förbundskapten Maradona, och bojkottade landslaget för andra gången.
– Jag kommer aldrig spela för landslaget så länge han är tränare, sa Riquelme på en presskonferens utan att nämna Maradonas namn en enda gång.
– Vi tänker inte på samma sätt och har olika etiska värderingar.
Maradona verkade oförstående.
– Jag ville bara att han skulle spela högre upp i planen.
Under tiden – efter Villarreals första hela säsong utan Riquelme – nådde Villarreal sin högsta ligatabellsplacering någonsin: tvåa, tio poäng före Barcelona.
******
Riquelme var en viktig katalysator för Villarreal som efterlämnade en tro på att den lilla klubben kunde åstadkomma något stort. Men på sikt var situationen han skapade ohållbar, och i dag är Villarreal en annan klubb.
Nu är en viktig del i scoutingarbetet att inte bara identifiera bra spelare, utan spelare som ska fungera med varandras personligheter och spelare som ska passa in i Vila-real-livsstilen. En klubb där laget står över jaget, där gruppharmoni rankas högre än individuell briljans, där man ofta får höra spelare benämna Villarreal som ”en familj”, och där Cani – den sista kvarvarande spelaren som värvades när Riquelme fortfarande var i klubben – fick lämna så fort det anades en spricka mellan honom och tränaren Marcelino.
*******
Efter att den senaste säsongen ha hjälpt tillbaka sin moderklubb, Argentinos juniors, till Argentinas högsta division, där han under säsongens sista match byttes ut med 30 sekunder kvar till stående ovationer från publiken på estadio Diego Armando Maradona, kallade Riquelme till presskonferens för att berätta att han tänker sluta spela fotboll.
–Jag har bestämt mig för att lida från utsidan istället. Jag har uppfyllt mina skyldigheter mot Argentinos. Och jag har redan uppnått allt jag kunnat drömma om med Boca, och vill inte representera någon annan klubb i Argentinas högsta division.
På frågan om vad han ska göra efter sin karriär sammanfattade han sig själv som fotbollsspelare.
– Jag är en person som tar beslut i lugn och ro, som tänker mycket, sa spelaren som använde insidan av huvudet mer än benen för att spela fotboll.
