Täglicher Fußball: Nilsson - Tunnelbaneföraren som räddade kvällen
Resan från Regensburg till Allianz Arena.
Då vi är igång med bloggskrivandet på sidan tänkte jag introducera mig själv lite kort. Adam Nilsson, kommer ursprungligen från Stockholm men är just nu i bosatt i Regensburg, Bayern. En stad som har 150 000 varav ingen bryr sig om sitt lokala 2. Bundesliga-lag SSV Jahn Regensburg. Nja, det är inte helt sant för det är nästan alltid fullsatt på arenan som tar 12 000 åskådare men om man frågar gemene man här vilket favoritlag de har så är svaret allt som oftast: Bayern München. Bayern München är även mitt lag i hjärtat.
Igår var jag på Allianz Arena och såg Bayerns seger mot Wolfsburg med 3-0. För mig som bor i Regensburg är det ett dagsprojekt att ta sig till München, speciellt på en vardagskväll. Det tar mig ungefär en och en halv timme med tåg att åka till München. Därför får åka iväg minst 3-4 timmar innan match om man inte vill stressa när man väl kommit till München.
Jag har, hittills, aldrig varit ensam Bayernsupporter på tåget. Oftast är det ett tjugotal andra människor med Bayerntröjor som ska ta sig till huvudstaden. Dessa människor är inte svåra att hitta. Utöver det självklara klädvalet så har de också oftast minst en back öl per grupp (en grupp brukar vara ungefär fem personer) och de brukar skråla rätt rejält. I Sverige hade det aldrig fungerat men i Tyskland tycks ingen bry sig. De flesta verkar mest uppskatta den goda stämningen och inte ens de äldre tycks ha något emot de halvfulla supportrarna som, trots att de sitter bredvid varandra, skriker.
När man väl har suttit på tåget i en och en halv timme börjar kampen mot resten av München för att ta sig till arenan. Från Centralstationen tar jag S-Bahn (pendeltåg) och U-Bahn (tunnelbana) i nämnd ordning för att ta mig till arenan. S-Bahn är den enkla delen, där kommer man alltid på. U-Bahn är dock helvetet på jorden och igår vid klockan 18.30 var det värre än jag någonsin upplevt.
U-Bahn linje 6 mot Fröttmaning är den som man ska ta sig på och när jag ska försöka ta mig på vid Marienplatz (centrala München) är det fullt. När jag har tagit mig på med övriga på Marienplatz ser det numera ut som det japanska tunnelbanesystemet, det där som man har sett på Youtube eller TV med människor som blir inputtade i tågen. Åtminstone är det så jag tror att det ser ut.
Efter tre minuter börjar syret ta slut. Människor (främst de som redan druckit alldeles för många) slutar att hålla i sig och förlitar sig istället på att människorna man lutar sig på kommer att palla trycket. Sedan kommer räddningen och det av någon som jag aldrig skulle säga ett ord kring spektaklet som just nu pågår i den till smärtgränsen fyllda tunnelbanan.
„Jag ber alla som inte ska till fotbollen att kliva av tåget och göra plats för de som ska se matchen“, brister tunnelbaneföraren ut i sin mikrofon när han stannat ett par stationer efter Marienplatz. Människor kliver av. Det är långt ifrån alla som inte ska till fotbollen, men det är tillräckligt många. Jag jublar inombords men samtidigt undrar jag: „kan man göra så här?“ Ingen annan verkar särskilt förvånad så jag antar att det inte är ovanligt.
Vad vill jag säga med allt det här? Att fotbollen i Tyskland är viktig, extremt viktig. Man accepterar glädjen, de fulla supportrarna och engagemanget kring sporten på nästintill alla platser man kan befinna sig på. Det är ingen som klagar. Jag inbillar mig att man accepterar det av den anledning att man inser att fotbollen för med sig mer gott än ont. Så åker jag vidare mot Allianz Arena med mer syre och en hängande supporter på ryggen.
