Bortamatch i Kaiserslautern.
Att ta sig uppför det mytomspunna Betzenberg och vidare in på Fritz Walter Stadion är något mycket speciellt. Tänk er en stad på dryga 100 000 invånare och en arena som tar cirka 50 000 åskådare och ni förstår att fotbollen har en särställning i Kaiserslautern.
När spelpogrammet för årets Bundesliga släpptes tidigare i somras stod det snabbt klart att jag inte skulle få se någon match under min obligatoriska semestervecka i skiftet spetember/ oktober. Mitt i alltihop var det nämligen inplanerat ett litet landslagsuppehåll, så onödigt. Efter lite diskussioner med farbror nere i Stuttgart kom vi fram till att matchen borta mot Kaiserslautern trots allt inte låg så dumt till. En av de bästa vännerna till min farbror kommer just därifrån och är sedan födseln FCK-fan. Via en god kontakt skaffades det fram nio biljetter och planer smiddes för en trevlig lördagsutflykt, Kaiserslautern ligger lite mer än 200 km från Stuttgart. Allt väl så långt om det inte vore för att Bundesligaorganisationen flyttade matchen till fredagen i stället. Det fick bli ett samtal till SAS och en femhundring senare var biljetten ombokad till en tidigare flight.
Landade på Stuttgart-Echterdingen som badade i solsken, tempen strax under 30 grader vilket var helt ok för att vara den 30 september. Hämtning och sen dumpning följt av en lätt lunch. Givetvis med några kalla till, för dagen Hofbräu som alltid är ett säkert kort. Samling runt tvåtiden på det grekiska caféet, lite uppsnack och några vad innan avfärd. Vaden kan jag redan nu nämna, de gav inte en cent tillbaka. Kanske var det lite för optimistiskt att spela på sex matcher som alla skulle innehålla minst 3 mål. Istället fokus på radiorapporterna som informerar om trafikläget på Autobahn. Då det var långhelg i Tyskland och som sagt sanslöst bra väder passade väldigt många på att ta sig en helgtur vilket i sin tur korkade igen motorvägarna. I hettan tog det över fyra timmar att köra och därför blev det inte mycket till sightseeing väl på plats i Kaiserslautern. Istället var det bara att parkera bilen och ta sikte på den italienska restaurangen där vi skulle möta upp resten av gänget.
En grymt god pizza och några Karlsberg Ur-Pils, jodå ni läste rätt, senare var det dags att börja vandringen mot Betzenberg. Att hitta till arenan måste vara det enklaste som finns då en klok figur en gång för länge sedan bestämde sig för att placera bygget så att det i princip syns var man än befinner sig i staden. Ungefär som kyrkbacken förr i världen, det om något visar hur Kaiserslauternborna prioriterar. Trots allt snack om hur negativt det är med fredagsmatcher, jag håller med, kändes det som man ur huse denna ljumna kväll. Vid rondellen som ligger nedanför stadion var säkert ett tusental människor samlade. Mitt ute på rondellen finns konstverket Elf Freunde, en hel elva skrudade i FCK:s färger står uppradade och bildar en hyllning till klubben. Namnet syftar till den tyske förbundskaptenens Sepp Herbegers klassiska citat " Elf Freunde müsst ihr sein", "Elva vänner måste ni vara". Herbergers kapten i VM-guldlaget 1954 var just Fritz Walter, stadens store son och en av Tysklands bästa fotbollsspelare genom tiderna. Walter spelade för klubben remarkabla trettio år från 1929 till 1959, helt makalöst. 1985 döptes arenan officiellt om för att ära Fritz Walter som gick bort 2001. Eftersom FCK hade en storhetstid på 50-talet fanns hela fem spelare från klubben med i VM-laget 1954. Förutom Walter Horst Eckel, Ottmar Walter, Werner Kohlmeyer, Werner Liebrich, imponerande. Dessa fem herrar står tillsammans staty utanför arenan. Det finns som ni förstår många obligatoriska kodakmoment
Stigningen uppför Betzenbergstigen var inte lång men brant och tog oss till Horst Eckel Tor och vidare in på stadionområdet. Vi travade in i värsta fiendeland under Westtribüne där bier och wurststånden avlöste varandra, dessutom ordentligt bemannade. Som ni vet väntar ingen tysk onödigt länge på sin korv och här gick det verkligen undan. Enda negativa är förstås det fåniga kontantkortssystemet som alla måste använda, lite bökigt för oss fotbollsturister. Vi tog oss raskt vidare mot Nordtribüne och intog där våra platser på den övre läktaren. Takets annorlunda konstruktion gör att man högre upp inte får med den fulla vyn över grytan men ljudet är det inget fel på.
FCK-supportrar är kända för sin fotbollskunnighet och enormt stolta över sin historia. Samtidigt är det generellt en alldeles ok bortamatch att gå på såvida man inte travar rätt in på Westtribüne och hittar på knasigheter. Vi var omgivna av fler VfB-supportrar medan huvuddelen givetvis befann sig på ståplatsläktarens bortasektion. Cirka 2500 var på plats och de gjorde sitt bästa för att utmana hemmapubliken. Matchen utvecklade sig till en spännande men inte alltför välspelad historia. VfB spelade en ovan 4-4-2 formation och kombinerat med en viss desparation från FCK:s håll blev det hackigt och stressigt. Påpiskade av sin publik var det FCK som hade flest målchanser men tack vare lite mer kyla när lägen väl dök upp så vann VfB med 2-0, Cacau och Boulahrouz målskyttar. I slutet av den andra halvleken blev det till och med sig att publiken tröttnade på FCK:s usla anfallsspel, chanserna fanns men sjabblades bort. Spridda burop och visslingar således.
Efter matchen med pengar kvar på cashkorten var det bara att njuta av atmosfären. Med de väl tilltagna åskådarutrymmena under läktarna finns det gott om plats att hänga för att beta av matcherna vilket väldigt många gör, vad annars en fredagskväll? Alla utskänkningsstånden hade öppet och vi hann med den famösa hästkorven också, inte så mycket att skriva om bortsett från att den var väldigt torr. Ytterligare en anledning att avsluta en riktigt kul utflykt med en sista Karlsberg Ur-Pils. Sen var det bara att stoppa in sig själv i bilen igen och avverka de två timmarna tillbaka till Stuttgart. Under färden hann vi gå igenom de sju svenskar som spelat i Kaiserslautern, Ronnie Hellström, Roland Sandberg, Benny Wendt, Torbjörn Nilsson, Janne Eriksson, Jörgen Pettersson och Björn Runström, i den ordning de gjorde något väsen av sig. Hellström är förstås klart störst av dem alla med sina tio säsonger och en avskedsmatch medan Runström aldrig spelade någon Bundesligamatch och skickades hem och bort från Betzenberg illa kvickt. Avslutningsvis kan jag bara varmt rekommendera ett besök på Fritz Walter Stadion, vill ni känna på lite gammeldags tysk fotbollssjäl är det hit ni skall åka.
På väg uppåt
Hyfsat brant.
Südtribüne.
Från huvudläktaren Nordtribüne mot Südtribüne.
Öl, korv, öl, korv, öl, korv. Till det behövs även toaletter, finns också.
Westtribüne, helig mark för hemmasupportrarna.
Osttribüne, plats för besökande fans.