Gästkrönika: Ur dimman reser sig en slumrande jätte?
Nils Wilénius med ännu en krönika om den nyfunna relationen till Werder Bremen under klubbens desperata kamp för att undvika nedflyttning.
Om förra veckans tema var ursprungsberättelser och varje supporters unika relation till dennes favoritklubb, så är den här veckans tema optimism (eller månne naivitet?). För visst får man lov att erkänna att det blåser varma(re) vindar kring anrika Werder just nu? Sedan vi hördes sist så har klubben spelat ytterligare två matcher, släppt in noll (!) mål och inkasserat fyra av totalt sex poäng och detta trots respektabelt motstånd. Det betyder att klubben tagit totalt sju av tolv möjliga poäng sedan omstarten, och att man efter käftsmällen mot kusarna (1-4) spikat igen totalt bakåt. Allt detta är skäl för optimism, för även om tabellen fortfarande envist poängterar att Werder Bremen är på god väg ner i Zweite - så är sanningen att man har en hängmatch på både Fortuna och sorgebarnet Mainz. Vi är därmed farligt nära att kunna yppa saker som att ”man har det i egna händer” och andra supporterprofetior som tenderar att sluta i hjärtesorg och virala klipp på gråtande supportrar som skoningslöst förevigas i rörlig form av tekniskt kunniga motståndarfans. Men när motståndet sedan omstarten varit Leverkusen, Freiburg, Mönchengladbach samt Schalke och poängsnittet gått upp markant är det lätt bli dumdristig.
Med andra ord så har min tid som adoptivsupporter till Werder Bremen trots allt varit relativt framgångsrik fotbollsmässigt. Laget har visat upp en nyfunnen resoluthet defensivt (av målskillnaden på -29 att döma) och helt plötsligt domineras sociala medier av feelgood-stories kring hur Gross och Langkamp klivit rakt in i nyckelroller från skadelistan/frysboxen och gjort osannolika prestationer. Målvakten Pavlenka verkar inte göra annat än matchavgörande räddningar, Davy Klaassen ser pånyttfödd ut (om man ska tro It Ain’t Easy Being Greens allt annat annat än positiva omdömen om dennes säsong fram till avbrottet) och min och polarens gubbe alla dagar i veckan, Leo BITTENCOURT (all caps!) fortsätter frälsa klubben längs floden med sina drömmål. Supporterskap är ett komplext psykologiskt fenomen, men det finns en sanning som är lika gammal som idrotten själv och det är att det är lättare att stötta en klubb i medgång (men att de sanna känslorna visar sin färg först i motgång). Och Werder Bremen har medstuds just nu. Till veckan väntar först upp-och-ner laget Eintrach Frankfurt och sedan ännu ett lag med hugg på Europaspel i Wolfsburg. Överlever Werder även detta stålbad är jag beredd att börja säga saker som att ”man har det i egna händer” och försiktigt börja pika rivalen HSV som på ett mycket symptomatiskt sätt håller på att sumpa sin direktplats till Bundesliga – men först då, inte tidigare. Oavsett vad bör ni ringa in den 20 juni i era respektive kalendrar och göra er redo för 90 minuter av totalt lidande då Mainz står på menyn för Werder i matchomgång 33.
Det var det fotbollsmässiga avstökat. Vad är nytt vid sidan av planen? Well, tidigare under veckan fyllde kompisen från förra veckan 30 och han möttes en dag vid brevlådan av en stilren vit tröja med ett grönvitt W på bröstet. Jag oroades över hur mycket han fastnat i sin karriär med vargarna från Wolfsburg i den virtuella fotbollsvärlden och såg till att agera proaktivt. Att jag själv samlar på matchtröjor och därmed fick en semi-acceptabel ursäkt att utöka även min egen samling med en likadan tröja är en bisak. Det är sånt som händer när man svurit att stötta en klubb som slåss med näbbar och klor för förnyat kontrakt i den tyska högstadivisionen, och i och med den senaste veckans resultat känns det helt plötsligt som att jungfruresan nästa säsong inte nödvändigtvis behöver vara Nordderbyt i Zweite - utan kanske till och med en helt vanlig serielunksmatch mot Augsburg i Bundesliga. Den som lever får se helt enkelt, men klart är att Werder Bremens aktier höjts markant sedan förra veckan. Förhoppningsvis kan vi konstatera samma sak igen vi hörs nästa gång.
