Krönika: En boll av papper
Redan för flera veckor sedan bävade jag för den här stunden men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att en pappersboll skulle fälla avgörandet mellan succé och fiasko.
Helt sanslöst vad en sådan liten, nästan rund, vit och hård sak kan ställa till det, för ett lag och för alla oss som älskar detta lag, Die Rothosen.
Men innan vi tar itu med själva bollen tar vi allt från början, mitt hjärtas lag har inte fått ens känna doften av en titel på mer än tjugo år, rättare sagt 22 år. I våras efter en rekordlång jakt efter en ny tränare, en jakt som hånades av hela Tyskland valdes slutligen Martin Jol till att leda laget. Ett lag vars mål är att bli femma i ligan, komma till åttondelsfinal i UEFA-cupen och lika långt i tyska cupen. Första dagarna i augusti åkte Jol på sin första motgång, han förlorade sin stora stjärna Rafael van der Vaart till Real Madrid, i samma veva spelade vi i Emirates cup i London och vann hela cupen före lag som Real Madrid, Arsenal och Juventus. Så vi kan redan konstatera att vi kan vinna, visserligen inget som kan räknas som en riktig merit i en CV. Alla så kallade experter i hela Tyskland gissade inför säsongen på att vi skulle hamna nära tionde plats i ligan eftersom vi är helt värdelösa utan vår superstjärna. Vi överraskade alla med att spela oavgjort i höstens öppningsmatch mot rekordmästarna Bayern München. Sedan dess har vi hängt med i toppen av ligan och tagit oss vidare i omgång efter omgång i bägge cuperna. Många gånger har samma experter trott att vi inte skulle gå vidare, dem förväntade sig att vi skulle göra bort oss mot Unirea Urziceni och när det slog slint att vi inte skulle överleva helveteskitteln i Istanbul. Att Manchester Citys miljontrupp skulle bli för svår för ett bundesliga lag eftersom man spelar snabbare i England. Vi spelade skiten av dem hemma på Volksparkstadion och deras största stjärna drömde nog mardrömmar om Collin Benjamin efter den matchen. City som föresten tror sig ha köpt två av våra bästa spelare, vilket inte stämmer, Nigel de Jong var vår bästa spelare efter Rafael van der Vaart, men Rafael håller ju reservbänken varm åt sina kollegor i Real medan dem spelar.
När alla dessa experter insåg att vi fortfarande var kvar i racet, började man skriva om att vi ska ta en trippel. Enda klubben som har fortfarande möjlighet till en trippel, till en trippel, en trippel… och man började med förväntan vänta på den dag man kunde säga att vad var det vi sa, HSV kan inte vinna. Att vi är trötta, att vi inte orkar. Nog fan är vi trötta när våra konkurrenter kan vila under veckorna och spelar endast lördagar medan vi spelade torsdag, söndag, torsdag, söndag, onsdag, lördag, torsdag, söndag….även om ingen vill erkänna det, inte ens för sig själv. För har man sagt det högt, då är man ta mig fan trött också. Och hur jäkla dumt det än kan låta så undrar jag om det varit bättre att åka ut mot Manchester City i UEFA-cupen, då hade man sluppit det som händer nu. Då hade man åtminstone haft äran i behåll och sluppit bli förödmjukad av ärkefienden Werder Bremen med Tim Wiese i spetsen. Då hade man kunnat fira att man nådde ända till kvartsfinal i UEFA-cupen istället för åttondelen som var klubbens målsättning och man hade sluppit blir hånad av media och av Bremen som eviga loosers. Man hade sluppit att se den klubben och den målvakten vi alla tycker allra mest illa om, fira sin seger, två gånger om, på vår egen hemma arena, vår älskade Volksparkstadion. Och vi hade sluppit se den lilla vita pappersbollen som avgjorde allt till vår nackdel och ordagrant slog sista spiken i kistan för alla våra drömmar. En boll som såg till att vår förnedring är fullständig och att vi i åratal, nej, i all evighet tvingas höra det från dem gröna.
Man försökte tappert marknadsföra dessa fyra matcher mot ärkefienden som hanseatiska festveckor. Klubbarna gick ihop med reklam om respekt, men dem glömde tala om det för sina spelare och speciellt Tim Wiese som redan tidigare är illa omtyckt av våra fans efter Kung-Fu attacken mot Olic förra året. Men vi Rothosen fans, vi visste att det inte skulle bli några hanseatiska festveckor utan endast 19 helvetiska dagar som man var tvungen att försöka överleva på något sätt. Men hade man vetat att det slutgiltiga avgörande mellan succé och fiasko har formen av en pappersboll, hade vi hellre förlorat mot Manchester City och låtit dem spela semifinal mot Bremen. Med lite tur skulle dem kanske vunnit och vi sluppit se Bremen i två finaler. Då hade vi också tagit ett ärofyllt farväl av UEFA-cupen och trots allt hade vi nått klubbens uppsatta mål med råge. Och hade vi förlorat dessa semifinaler mot något annat lag än Bremen, hade man kunnat trots förlust, se det som en stor framgång att man överhuvudtaget spelade i två semifinaler. Egentligen har vi spelat bra mot Bremen denna säsong, i höstas vann vi hemma med 2-1. I tyska cupen stod det 1-1 efter förlängning och Bremen vann lotteriet som kallas för straffläggning, med två stolpskott in. UEFA mötena sluta med vår bortaseger med 1-0 och men med hjälp av en pappersboll (och domaren med ett felaktig bortdömt mål för Rothosen) vann Bremen returen med 3-2 vilket gör sammanlagt 3-3 och final för vår ärkefiende enligt bortamålsregeln. Och det gjorde ont ända in i själen att höra Bremen fans håna oss, i vår egen arena: "Und schon wieder kein Finale, HSV!". Och vad är vi tvungna att göra på söndag, visst, vi ska avsluta dessa ack så roliga festveckor med en match mot fucking Bremen.
Bayer Leverkusen och Shakhtar Donetsk har fått många nya fans när det är dags för final, inklusive undertecknad. Inte ens femårsrankingen och möjligheten till en fjärde Champions League plats kan få mig att hålla på det gröna packet.
Fotbollsguden är riktig grym och ett är absolut säkert, han är ingen Rothose.
