Träningslägret dag 2 och 3
Hamburger SV är i Längenfeld i Österrike på träningsläger, träning, träning, träningsmatch och åter träning, omväxlande värre med andra ord.
Om vi i Sverige får nöjet att svettas i värmen så kan inte våra kära Rothosen beklaga sig över värmen i alla fall, lågtrycket har placerat sig över Längenfeld och solen lyser med sin frånvaro. Då är det tur att Rothosen inte är där för att sola utan för att jobba. Vi fans däremot, många har följt med laget till Österrike, hade gärna sett lite sol också, men att umgås med spelarna kan man göra även om det skulle regna småspik. Undertecknat svettas tyvärr i Sverige på grund av det arbetet som ger mig lön varje månad, men jag har skickat ut mina spioner till Österrike, allt för att ni ska få veta lite nyheter därifrån.
Som jag skrev i förra artikeln så kom laget tre timmar senare än beräknat till Längenfeld på grund av storm. Men dagen efter hade stormen bedarrat och Labbadia började dagen tidigt, medan spelarna fortfarande sov, gav sig tränaren ut på en löprunda. Sedan såg han till att väcka alla sömtutor, och på schemat stod stabiliseringsövningar för alla. Detta klockan 07.45 och tre timmar senare var det dags för vanlig träning. Vanlig träning på ett träningsläger låter som en längre runda i skogen men inte hos Bruno. Vår vackre Bruno är den som själv gillar att springa, så mycket att han inte tillåter någon annan att göra det. Nej, killarna ska träna med boll, till och med på uppvärmningen är den runda lädret med. Det uppskattas, lika mycket som Bruno gillar att springa ute i skogen, lika mycket hatar hans spelade det. Träningarna är tuffa, cirkelträning, med hög intensitet, trappklättring, kortpassningsspel på liten yta… efter närmare två timmars träning fick alla äntligen äta lunch och vila lite. På kvällen var det sedan dags att sätta sig i bussen och åka till Innsbruck.
I Innsbruck väntade Wacker Innsbruck för att få spöa Rothosen, vilket dem också gjorde. Lite pinsamt kanske men inget att hänga i julgranen, inte när man tänker på att Wacker börjar sin säsong nästa vecka och vi började träna i lördags. Några spelare fick visa upp sig lite mer, Romeo Castelen gjorde en härlig comeback, liksom vår andre olycksfågel, Eric Maxim Choupo-Moting, jag älskar hans namn föresten. EMCM förkortar jag det när jag inte orkar säga hela namnet, han fick komma in till andra halvlek och ärligt talat var han inget vidare bra men han sprang. Efter två knäoperationer är man tacksam för det lilla. Bruno Labbadia bytte ut åtta spelare till andra halvlek, endast Jansen, Alex Silva och Mathijsen fick fortsätta från startelvan. Medan Guerrero, Petric, Trochowski, Castelen, Demel, Jarolim, Tavares och Rost fick sätta sig på bänken och se dem andra spela om platserna till nästa startelva. Det vill säga, Elia, Torun, EMCM, Pitroipa, Benjamin, Tesche, Rincón och Hesl fick chans att visa upp sig. Eljero Elia visade några fina dribblingar och såg ut att trivas, Rincon var bra som alltid, jag skulle vilja se mer av honom. Tyckte nästan att vi spelade bättre än i första halvlek, men de yngre killarna kanske ville mer helt enkelt. Att Wacker vann med ett söndagsskott är helt i sin ordning och inget att vara ledsen över, men att Alex Silva skadades så svårt att större delen av hans säsong är över innan det ens börjat, är katastrof. Visserligen är jag inte en fan av vår babygiraff men ingen önskar en korsbandsskada för en spelare.
Eljero Elia var som sagt en spelare man var lite nyfiken på och det han visade var helt ok för att vara fösta matchen. Han själv däremot är lite missnöjd och säger självkritiskt att han skulle gjort ett mål egentligen.
Idag har man fortsatt träna hårt, eftersom man har inte har någon match på schemat, tränar man tre gånger om dagen. Som åskådare ser man stor skillnad på förre tränaren Martin Jol och Bruno Labbdias sätt att leda träningarna. När Jol stod vid sidan av planen med hängandearmar och tyst betraktade vad spelarena gjorde, stor Bruno mitt i gröten. Han avbryter genast när någon inte gör som han hade tänkt sig, han förklarar, han dirigerar, han skriker och om någon är oklart hoppar han in och visar hur han tänkt sig det. Men han är noga med respekt, mot sig själv och mot andra. När det gäller att dua är det endast en spelare som får säga du till Labbadia, Frank Rost, detta eftersom dem tidigare spelat tillsammans. Det skrattas också mycket, både spelare, tränare och åskådare, som Bruno säger, fotboll ska vara roligt.
Idag är också dagen före Zé, om inte stormen hindrar honom att landa så är det tänkt att Zé Roberto ansluter till laget imorgon kväll. På torsdag ska han träna med Rothosen för första gången och Mladen Petric kan knappt vänta. Han har glömt sin flirt med Wolfsburg och är nöjd över att stanna kvar och få spela tillsammans med Zé. Undrar vad han tycker om ryktena om Marcus Berg, men konkurrens är aldrig skadligt. I väntan på Zé och Berg – NUR DER HSV.
