Betraktelser gällande lagets tillstånd
Ett lite annorlunda "Moin, Moin HSV" i form av en klagovisa
Till helgen fyller den levande legenden Uwe Seeler 80 år. En annan levande HSV-legendar är inläggsguden “Manni” Kaltz som gjorde 667 matcher för klubben på en period över två decennier. Kaltz som i begynnelsen av sin karriär spelade med “Uns Uwe” fick med anledning av bemärkelsedagen frågan av SKY om vad dagens lag kan lära sig av födelsebarnet. Med två ord formulerade han det dräpande svaret: “Vilket lag?”
Man kan ha förståelse för föraktet mot dagens spelare som de senaste säsongerna släpat HSV:s fana i smutsen. Denna säsong har det skett i en större omfattning än tidigare. Sammantaget med tidigare usla insatser har det lett till att den stolta föreningen numera är en vedertagen driftkucku i fotbollstyskland. Trots motgångarna är arenan alltid välfylld och att fansen är det enda i HSV som håller hög klass är en även det numera vedertaget.
Herr Kaltz förtydligade att det inte rörde sig om något missförstånd genom att följa upp med: “De är ju inget lag nuförtiden.” Gisdols leende optimism och taktiska idéer har inte fått fäste och lyckats svetsa samman spelarna. Mycket av det beror på den dåliga utdelning det givit. Hade man fått resultat med inledningsvis hade läget varit ett helt annat. Det är dock svårt att vinna matcher om man ideligen drar på sig straffar och röda kort. Tre röda kort, tre bundesligamatcher i rad måste vara någon form av bottenrekord. Till det kommer att spelarna dragit på sig fyra straffar på fyra matcher. Även om man kan tycka att det funnits ett visst oflyt med domsluten kan man konstatera att laget lider av brist på disciplin under Gisdols regim.
Tränarbytet var ett misslyckande och Labbadia som hade en helt annan koppling till föreningen framstår sett ur backspegeln som ett bättre alternativ.
Skulle han ta över det krisande Wolfsburg kommer han säkert få med sig resultat inledningsvis. Engagemanget från “schöne Bruno” är alltid helhjärtat. I jämförelse känns Markus Gisdol betydligt blodfattigare. I veckan gick han ut med receptet för att vända trenden. “Lugn, kontinuitet och stabilitet” Det känns som att han knappt tror på sina egna ord. Ord som klingar falskt likt skojaren Victor Müllers visioner under SAAB-krisen. Labbadia lyckades få klichéer att låta som sanningar. Hoogma eller Heldt eller vem nu den nye sportchefen blir har troligen ett första uppdrag. Att hitta en ersättare till Gisdol.
Att inleda uselt har blivit något signifikativt för HSV under senare år. Under fjolårssäsongens inledningen hade Labbadia och laget en portion tur. Efter att först ha blivit överkörda av Peps Bayern låg man under hemma mot Stuttgart när Klein drog på sig ett rött kort. Med en man mer lyckades de vända matchen till vinst med två sena mål. Detta följdes upp med en något slumpartat vinst borta i Ingolstadt. De hade senare turen att möta Gladbach som då var i djup kris under Favre. Inför omgång 10 stod man på 11 poäng och mot Gisdols krisande Hoffenheim tog ytterligare tre. Impulsen till de relativt goda resultaten kom i mångt och mycket utifrån i form av lyckliga omständigheter. Denna säsong har man inte haft den lyckliga stjärnan med sig. Istället har man stött på lag i god form och haft domsluten emot sig.
Utan en samlande kraft i form av resultat som går med eller en tränare som är lätt att tro på blir laget inget lag. Spelarna tar egoistiska och idiotiska beslut som Woods armbåge mot Köln senast. Rödögda, blånästa sitter spelarna på scenen inför den högklassiga publiken på Volksparkstadion – var och en är kung vid sitt bord. De måste börja spela tillsammans, för varandra. Annars får de sitta där och vänta på en färja som ska ta dem någonstans där de inte har varit. De kan få vänta länge.
/Karl Jansson
