Bruno Labbadia – mer hjärta än hjärna
Krönika om Bruno Labbadia och hans egenskaper som fotbollstränare.
Tiden har nu nått till sitt slut för Bruno Labbadia då han återigen fått sparken som tränare för Hamburger SV. Det är andra gången på drygt sju års tid som han tvingas städa ur sitt kontor på Volksparkstadion efter att ha misslyckats med sina arbetsuppgifter.
För sex år sedan fick han i slutet av april lämna med anledning av att klubben inte var med och slogs om ligatiteln. Det var helt enkelt andra tider då, med andra pretentioner än de som finns i dag. Det var faktiskt inte längre sedan än så som HSV förväntades ligga i toppen av tabellen och betraktades som en av de största titeltutmanarna till Bayern München, även om det i dagsläget känns som det var minst ett sekel sedan.
I dag är läget minst sagt annorlunda och i ärlighetens namn är det med mer tur än skicklighet som föreningen fortfarande tillhör Bundesliga. ”Finns det en Gud så håller han på HSV”, myntade någon i samband med att klubben för andra året i följd klarat sig kvar efter kvalspel. Den här gången på ett vis som lika bra hade kunnat gestaltats i det tokhyllade seriemagasinet ”Buster”, som tidigare var ett måste för varje fotbollstokigt barn i Sverige.
Personen som hyllades runt om i Hamburg då var Bruno Labbadia. Den tidigare storspelaren plockades in som ett sista försök att undvika nedflyttning i mitten av april och blev den fjärde tränaren för säsongen. Det som skedde därefter kommer för alltid vara ett viktigt kapitel i klubbens historia.
Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan dess och Bruno Labbadia är inte längre kvar. Hans sista dag som tränare för Hamburg blev i lördags då HSV trots en bragdinsats föll hemma mot rekordmästarna Bayern München. Precis som alla andra visste Labbadia mycket väl vad som väntade honom, fast än att han på den efterföljande presskonferensen svarade på frågorna som om att det fanns en framtid för honom i klubben.
Dagen efter basunerades nyheten ut om att Labbadia fått sparken och cirka tolv timmar senare presenterades Markus Gisdol som hans efterträdare. Ett tecken på att beslutet om att göra sig av med Labbadia sedan en tid tillbaka redan varit tagit. Troligtvis redan efter tisdagens förlust mot nykomlingarna Freiburg.
Protesterna mot beslutet har varit stort från supportrarnas sida, trots att många av dem tidigare krävt hans avgång. Plötsligt började folk minnas att det ju faktiskt var Labbadia som för inte särskilt längesedan räddat klubben undan en nedflyttning och då kan man ju inte göra sig av med honom hur som helst. Återigen ett bevis på att människor i allmänhet vänder kappan efter vinden.
Det går att säga mycket om Labbadia. Personligen har jag aldrig varit någon större anhängare till honom och var mer eller mindre säker på att han skulle misslyckas med sitt uppdrag våren 2015. Givetvis är jag honom evigt tacksam för att han motbevisade mig, men min åsikt har inte förändras särskilt mycket sedan dess.
Går vi tillbaka i tiden och tittar på hans facit som tränare så är det inget imponerande sådant. Under hans första sejour i Hamburg inledde han lovande, men ju längre tiden led, ju värre blev problemen. Han gjorde sig ovän med både spelare och fans, så till den milda grad att situationen blev ohållbar och bara dagarna innan returen i semifinalen av Europa League tvingades han avgå. Det säger en hel del om hur pass kaotiskt det faktiskt var innanför de till synes stängda portarna. Efteråt har det berättats historier som fått en att höja på ögonbrynen.
Därefter tog han över VfB Stuttgart, och även om hans tid där blev betydligt längre uppstod nästintill exakt samma situation då han gjorde sig impopulär hos spelartruppen. Han tappade helt enkelt spelarnas förtroende och det märktes klart och tydligt på planen. Enbart tre matcher in på säsongen deklarerade ledningen i Stuttgart att Labbadia inte längre var tränare för klubben.
Efter att för tredje gången i följd fått sparken har det mer eller mindre bekräftats att Labbadia är en tränare som gör stor skillnad till en början, men i ett längre perspektiv klarar han inte av sin uppgift. Även om han under den senaste sejouren i Hamburg inte verkar ha gjort sig ovän med spelarna så har han inte lyckats motivera dem och i samtliga matcher som spelats den här säsongen har man förlorat under de sista 15-20 minuterna.
Labbadia vet hur han ska föra sig i ett kritiskt läge då han kommer in med huvudet högt och talar från hjärtat. Ett brandtal i sådana lägen betyder otroligt mycket då han får spelarna att släppa allt det negativa och istället börja tro på sig själva och jobba för varandra. Utan Labbadias ankomst hade HSV med största sannolikhet spelat i 2. Bundesliga vid det här laget. Men i längden fungerar det inte att enbart visa hjärta, utan det måste också finnas en vision för hur laget ska spela, en taktik som ska kunna rubba motståndarnas. Det går inte bara för spelarna att kliva ut på planen och hoppas på det bästa – även om det fungerade någorlunda under fjolårssäsongen.
Ska Labbadia någonsin lyckas som tränade måste han hitta en grund att stå på, ett sätt han vill spela fotboll på. För i ärlighetens namn saknades det en tydlig spelidé hela förra säsongen och inte har det sett bättre ut under den pågående även om spelarmaterialet är bättre än på länge. Det känns hårt att säga det, men Labbadia är en tränare med ett enormt hjärta och en minimal hjärna när det kommer till den taktiska biten. Det är förmodligen just därför han lyckats göra sig ovän med folk i både Hamburg och Stuttgart då de genomskådat hans brister som fotbollstränare.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag önskar Bruno Labbadia allt gott i framtiden och hoppas av hela mitt hjärta att han en vacker dag kan överbevisa mig och alla andra tvivlare där ute om att han är en kompetent tränare. Det finns någonting djupt där inne, men han måste lyckas plocka fram det och göra någonting vettigt av det.
