Ett år med Bruno Labbadia
Exakt ett år har nu passerat sedan Bruno Labbadia klev in som ny tränare för Hamburger SV. En hel del har hunnit hända sedan dess.
Det hade under de senaste veckorna tisslats och tasslats friskt om att Thomas Tuchel var några mindre detaljer från att underteckna ett avtal med HSV. Anhängarna till klubben satt och väntade på att ett pressmeddelande skulle släppas angående den 42-årige tränarens ankomst. Istället var det Bruno Labbadia som presenterades när det efterlängtade meddelandet kom.
Irritationen och ilskan lät inte vänta på sig. Från flera håll och kanter hördes kritiska röster gentemot styrelsens val av tränare och det fanns en viss substans i anklagelserna. Labbadia hade fem år tidigare tränat HSV men fick mot slutet av säsongen lämna efter att ha gjort sig impopulär bland spelarna. Samma sak skedde i VfB Stuttgart tre år senare, vilket även det ledde till en uppsägning.
Nu var det han som med sex matcher kvar att spela skulle få ordning på ett Hamburger SV som låg sist i tabellen efter åtta matcher i följd utan seger. Det såg minst sagt mörkt ut.
Enbart fyra dagar efter att blivit presenterad som den fjärde tränaren för säsongen väntade ett livsviktigt möte med ärkerivalen Werder Bremen på bortaplan. En seger var mer eller mindre ett tvång för att ha chans att hålla sig kvar i Bundesliga. En straffspark i slutminuterna av matchen gav dock hemmalaget tre poäng och HSV var nu dömda att gå en ödesdiger nedflyttning till mötes.
Det som hände efter det kan bara beskrivas som ett mirakel. Tio poäng på de fem avslutande matcherna räckte för att med nöd och näppe knipa kvalplatsen och återigen väntade ett nedflyttningskval för klubben som aldrig någonsin åkt ur Bundesliga.
För de som följt föreningen den senaste tiden är det nog ingen som glömt den där kvällen i början av juni. Karlsruher SV hade tagit ledningen på Wildparkstadion och klockan hade tickat över 90 minuter när HSV tilldömdes en frispark strax utanför hemmalagets straffområde. Fram klev Marcelo Diaz och borrade in bollen i det vänstra krysset. Förlängning väntade och där avgjorde Nicolai Müller med bara minuter kvar att spela. HSV hade för andra året i rad lurat döden när man med minsta möjliga marginal gått vinnande ur nedflyttningskvalet.
Sedan dess har läget runt omkring klubben blivit betydligt lugnare. Bruno Labbadia har ingjutit ett självförtroende i spelartruppen som verkligen gett resultat. Även om det ännu inte är avgjort talar det mesta för att det blir en ny säsong i Bundesliga till hösten, och efter de två senaste minst sagt turbulenta säsongerna är det en obeskrivligt skön känsla att redan nu kunna pusta ut någorlunda.
Givetvis är det inte enbart Labbadias förtjänst, men det råder ingen tvivel om att han är grunden i det hela. Det var han som fick spelarna att börja kämpa och uppträda som ett lag under sluttampen av den förra säsongen och det är han som byggt samman ett stabilt lag som förhoppningsvis är startskottet på det som ska bli det nya och framgångsrika Hamburger SV inom några års tid.
I dag är det på dagen exakt ett år sedan hans återkomst till klubben och jag skulle därför vilja avsluta den här texten genom att ägna ett stort tack till vår tränare, som fått oss supportrar att börja tro och hoppas igen. Danke, Bruno Labbadia!
