Fem anledningar till att HSV inte når Bundesliga
Efter ännu ett onödigt och kostsamt poängtapp känns vägen till Bundesliga allt längre för ett ständigt underpresterande HSV. Här är fem anledningar till att det inte blir någon uppflyttningen den här säsongen heller.
Saken kändes biff och jag hade redan påbörjat matchrapporten när Greuther Fürth tilldelades en hörna med bara sekunder kvar att spela. En olustig känsla började ta form i magtrakten samtidigt som bollen damp ner i straffområdet, och förbyttes snabbt till ett knivhugg när Håvard Nielsen pangade in kvitteringen på matchens sista spark.
Därefter satt jag som apatisk och bara stirrade med tom blick på skärmen medan de grönvita spelarna firade med distans till varandra. Jag borde vid det här läget vara van, men lik förbannat kan jag inte rå för att jag tillåter de mörka molnen torna upp sig på min himmel.
Jag förstår nu varför min abstinens efter fotboll inte varit lika omfattande som många andras, och det är för att jag innerst inne vet med mig att fotboll ofta innebär ett stort psykiskt lidande då det enda laget i mitt hjärta ideligen förpestar min tillvaro. Ständigt denna besvikelse och vemod efter att ha bevittnat en match, och det är knappt längre att jag kan glädjas åt en vinst då jag vet med mig att nästa motgång väntar runt hörnet.
Just nu är jag allt annat än övertygad om att det kommer bli en återkomst till den tyska fotbollens finrum. Faktum är att jag snarare börjar bli alltmer säker på ännu ett år i andraligan. Därför har jag här nedanför listat de fem anledningarna som jag tror kommer ligga bakom att vi återigen går miste om en efterlängtad uppflyttning.
Den beständiga förlorarmentaliteten
Vi har de senaste åren sett otaliga tränare, spelare och sportchefer komma och gå. Inför varje ny säsongen är det samma visa med ständiga floskler och löften om guld och gröna skogar som aldrig uppfylls. För i slutändan står vi anhängare alltid där med hängande huvuden medan besvikelsen och ångesten äter upp oss inifrån.
Det är en gång för alla dags att slå fast att hela föreningen omgärdas av en förlorarmentalitet som saknar motstycke. För när senast hade vi en framgång att jubla över? Att i säsongens sista match säkra kontraktet eller att vinna ett nedflyttningskval tack vare bortamålsregeln är ingen framgång för en klubb som HSV. Inte heller att besegra St. Pauli eller Werder Bremen – det bör vara en självklarhet.
Oförmågan att göra mål
Nonchalansen vet inte gränser framför motståndarnas mål. Det vore intressant att se en sammanställning över hur många heta målchanser som sjabblats bort den här säsongen, för jag vill lova att det är en hel del. Det skjuts över, det skjuts vid sidan om och det skjuts mitt på målvakten. Inte en enda spelare verkar behärska den koncentration och det lugn som krävs för att få till ett distinkt avslut och det är löjeväckande att match efter match se hur det bränns lägen på löpande band.
Bristande disciplin i defensiven
Rick van Drongelen hyllades till skyarna över att han valde att stanna kvar en andra säsong i andraligan. Mittbacken skulle bli den store ledaren och titanen som såg till att ingen kom förbi försvarslinjen. 26 omgångar senare kan vi slå fast att han misslyckats fatalt då han inte längre ens är en reguljär startspelare, utan i stället fjärde- eller femtealternativet i mittlåset. Grunden till detta är hans stora brister i markerings- och positionsspelet där han gång på gång går bort sig och inte är hans konkurrenter mycket bättre – vilket kostat oss många dyrbara poäng den här säsongen. Holländaren är absolut inte ensam om att bära hundhuvudet, men han är den av försvararna som haft svårast för att leva upp till förväntningarna.
Avsaknaden av supportrarna
Jag kan verkligen tänka mig att spelarna tycker det är skönt att spela utan publik på läktarna. Nu är det ingen som skäller på dem och uttrycker sitt missnöje över alla felaktigheter och det oändliga slarv som aldrig verkar vilja upphöra. I stället kan de i godan ro lunka runt och göra lite vad de vill, för inte verkar Dieter Hecking ha tillräckligt med råg i ryggen för att läxa upp sina överbetalda primadonnor.
För den som inte vet har HSV alltid ett troget följe på alla sina matcher som har för vana att göra sig sedda och hörda. Trots att de med åren blivit härdade tolererar de inte spelarnas likgiltighet och brist på moral, och har inga problem med att ryta ifrån när det behövs. Men med ett rådande publikförbud under resterande matcher kommer spelarna i stället mötas av varandras uppmuntrande ord när de lallar omkring på planen med tankarna på nästa tjocka lönekuvert.
Resterande spelschema
Om exakt sju dagar inleds det jag skulle vilja benämna som ödesveckan då det vankas tre matcher inom loppet av sju dagar. Först är det serieledarna Arminia Bielefeld hemma som står för motståndet och bara fyra dagar senare väntar en bortamatch mot ett revanschlystet VfB Stuttgart. Alltså ställs vi med strax över hundra timmar mellan matcherna mot båda våra största konkurrenter i kampen om en uppflyttning. Jag känner redan ångesten komma krypandes och inser att det börjar bli hög tid att stålsätta sig på nytt inför ytterligare en säsong i andraligan.
