Gisdol – den utvalde eller en i mängden?
Återigen har Hamburger SV införskaffat sig en ny tränare i hopp om att ha hittat rätt person för det till synes omöjliga uppdraget.
Den gångna helgens förlust mot Bayern München blev som bekant Bruno Labbadias sista framträdande som tränare för Hamburger SV. Mindre än ett halvt dygn efter hans uppsägning stod det klart att Markus Gisdol tar över det minst sagt tuffa uppdraget att försöka undvika en ny nedflyttningsstrid.
Vid första tanke känns det som ett fantasilöst val. Gisdol får mig inte att bli exalterad och känna att han är precis den tränare vi letat efter de senaste tio åren. Precis samma typ av känslor strömmade genom min kropp när Thorsten Fink, Mirko Slomka och Bruno Labbadia presenterades, och samtliga blev mycket riktigt kortsiktiga lösningar som fick sparken när ångesten började lägga sig som en hinna över föreningen.
Precis som alltid när en ny tränare anländer silas allt det negativa bort och enbart det positiva belyses av såväl styrelse, media som supportrar. Märkligt nog är det ytterst sällan som en tränare blir ifrågasatt, utan istället hyllas han för sin ankomst och pekas ut som frälsaren som ska få mig att glömma bort den ständiga smärta jag burit med mig i snart ett decennium. Men så enkelt går det inte att lura mig den här gången heller.
Jag ska vara uppriktig och säga att jag tvivlar på Gisdol. Självklart är det svårt att inte ryckas med i de positiva tongångar som ljuder i klubben just nu där Gisdol hyllas till skyarna. Redan nu har han pekats ut som helt rätt tränare för den nuvarande truppen då han har ett gott öga för unga och talangfulla spelare samt är en beundrare av den offensiva fotbollen. Visst, det kan jag köpa, att ett flertal av spelarna känns som rätt typ för honom att arbeta med. Men efter det då?
Vi ska komma ihåg att Markus Gisdol enbart är 47 år gammal, vilket är relativt ungt för en tränare på den här nivån. Hans meritförteckning är högst begränsad då hans enda uppdrag som huvudtränare för en klubb i Bundesliga var för Hoffenheim under två och ett halvt års tid. För elva månader sedan fick han nämligen sparken efter att ha inlett fjolårssäsongen katastrofalt uselt och sedan dess har han varit utan arbete.
Att han fick sparken förklaras nu bort med att han hade tröttnat på Hoffenheim. Hur det kan vara en giltig anledning och betraktas som fullt normalt är för mig en gåta. Som tränare måste du brinna för ditt uppdrag och ge precis allt du har dag ut och dag in, annars är du inte lämplig som människa att stå som ansvarig ledare för en grupp bestående av uppemot 40 individer. Bara på den punkten börjar det ringa varningsklockor i mina öron. För vad säger att han inte helt plötsligt kommer tröttna på HSV en dag? Speciellt med tanke på hur kaotiskt det brukar vara i klubben.
Någonting annat som gör mig skeptisk är att Gisdol själv ska ha propagerat för ett kortare kontrakt som enbart gäller över den pågående säsongen. Varför han så gärna ville det finns det i nuläget inget officiellt svar på, men det är inte svårt att gissa att han hoppas finna ett mer fördelaktigt jobb till sommaren efter att ha gjort succé i Hamburg. Ett tecken om något på att han inte brinner för sin arbetsuppgift.
Jag blir ofta kallad för pessimist när det kommer till HSV och kanske framstår jag som cynisk när jag redan nu, två dagar efter Gisdols ankomst till klubben, granskar honom från topp till tå och försöker detektera hans svaga sidor som tränare. Men jag vägrar att låta mig övertalas om att han är en ängel som blivit nedsänd från himlen för att rädda klubben, för att sedan om ett halvår känna mig rånad på den tillförsikt jag gav honom i tro på att allting skulle bli bra.
Som jag redan nämnt finns det naturligtvis också en del positiva aspekter och självklart ska jag inte blunda för dem. I Hoffenheim lyckades han ta fram egenskaper hos spelare som man inte trodde fanns där och just på den punkten hoppas jag få se resultat. Det finns ett flertal spelare i truppen som inte lyckats nå sin fulla potential och kanske kan Gisdol hjälpa dem att nå den under höstens gång. Att han under sin tid som arbetslös rest runt i Europa för att kolla på fotboll och utöka sin kunskapsbank tyder på att han vill utvecklas och ständigt hitta nya sätt att arbeta på. Drivna människor är någonting jag gillar skarpt och det ska bli högst intressant att se om han lärt sig någonting som kan revolutionera Bundesliga.
För fyra-fem år sedan var Gisdol assisterande tränare till Ralf Rangnick i Schalke 04 och hade dessförinnan arbetat en smula med honom. När Rangnick sedan gick vidare till RB Leipzig ville han gärna ta Gisdol med sig, men så blev det inte då Gisdol istället tackade ja till att bli huvudtränare i Hoffenheim. Rangnick står högt i kurs i Tyskland trots sina val av klubbar och att han gärna ville fortsätta sitt samarbete med Gisdol tyder på att det finns något hoppingivande där.
En som hoppas att Gisdol ska bli en fullträff är klubb- och sportchef Dietmar Beiersdorfer. Sedan han tillträdde som nytt överhuvud i föreningen är det inte mycket som fallit väl ut, trots löften om att en ny storhetstid är på ingång. Det kan vara så att Gisdol blir hans sista drag som ledare, för om det inte heller den här gången faller väl ut vågar jag lova att hans förtroende är förbrukat från supporterhåll. Redan nu har kritiken varit massiv gentemot både honom att storinvesteraren Klaus-Michael Kühne, som påstås vara den som styr med järnhand då han placerat stora pengar i klubben i sitt hjärta med löfte om att få vara med och ta avgörande beslut.
På lördag väntar det första testet för Gisdol och hans assistenter Frank och Frank, som ska försöka bärga säsongens första seger borta mot ett starkt och sammansvetsat Hertha Berlin. Spelarnas heroiska insats mot Bayern München skänker hopp, men ur ett historiskt perspektiv har vi aldrig haft det enkelt i huvudstaden. En vinst på Olympiastadion är ytterst sällsynt, så det är sannerligen en hårdför prövning som vår nye tränare står inför.
För att summera upp en relativt lång och väldigt spretig text så är mina förhoppningar lågt ställda på Gisdol, även om jag kan tycka mig se en del punkter som talar för honom. Men det är omöjligt för mig att betrakta honom som en långsiktig lösning och det är precis det jag eftersöker – en tränare som jag känner förtroende för och som får tid på sig att bygga upp sitt lag. Jag är fruktansvärt trött på att det ständigt plockas in provisoriska lösningar och att vi ständigt står med kniven mot strupen för att det inte finns någon som kan tänka på lång sikt. Till sommaren blir det av allt att döma återigen dags att hitta en ny tränare och den gången hoppas jag innerligt att man hittar någon som andas framtid.
