Krönika: Vi har gjort det igen
Återigen har HSV misslyckats med att nå en efterlängtad uppflyttning till Bundesliga och klubben går nu en mycket osäker framtid till mötes.
Vegetationen har fått en ljuvlig grön färg, fåglarna kvittrar för fullt och vissa dagar är det möjligt att klä sig i enbart shorts och t-shirt. Påtagliga tecken på att sommaren snart är här – men det tydligaste tecknet av dem alla är att vi anhängare till HSV dras med en oerhörd ångest.
Under gårdagen släcktes nämligen det sista hoppet om en efterlängtad återkomst till den tyska fotbollens finrum efter att ha förlorat säsongens näst sista match. Således kan vi slå fast att ett nytt år i andraligan väntar från och med i höst.
Naturligtvis är besvikelsen enorm efter ännu ett monumentalt fiasko, men efter att ha följt klubben i en bra bit över ett decennium är man vid det här laget ordentligt luttrad. För mig kom det nämligen inte som ett hårt slag i magen att vi återigen misslyckats, för jag har ända sedan i februari varit inställd på att det inte kommer gå vägen. Det har länge synts klart och tydligt på spelarna att luften gått ur dem och att de inte har haft samma glöd och passion som under säsongsinledningen där man gick ut starkt och radade upp segrar på löpande band.
Det är bara till att vara ärlig och erkänna att vi inte gjort oss förtjänta av en uppflyttning till Bundesliga – precis som tidigare säsonger. Hade vi mot all förmodan lyckats lägga vantarna på kvalplatsen och sedan vunnit kvalet hade det inte känts rättvist och åtminstone jag hade haft svårt för att fira i någon större utsträckning. För en säsong som denna, när det egentligen inte finnas några hotfulla konkurrenter, ska man jogga hem ligan och säkra uppflyttningen långt innan säsongen är till ända. Man ska inte med nöd och näppe kvala sig upp till Bundesliga efter en på många sätt och vis usel säsong.
Så vad är det som inte fungerat den här gången då? Att försöka peka ut specifika anledningar till att det ännu en gång skitit sig börjar bli tjatigt. För det finns otroligt många faktorer som ligger bakom att det aldrig vill sig, att det år efter år slutar med fullständig misär. Men utan att lägga all skuld på Daniel Thioune kan jag inte göra annat än att konstatera att jag hade rätt när jag inför säsongen ställde mig frågande till honom. I mina ögon har han visat upp en stor osäkerhet som spridit sig till spelartruppen, där han egentligen aldrig lyckades hitta en formation och laguppställning som nådde framgångar och där han aldrig fick ut spelarnas fulla potential.
Det kändes som det låg mer tur än skicklighet bakom de gånger laget faktiskt åstadkom något kollektivt, där man inte vann enbart tack vare att Simon Terodde är en mästare på att ösa in mål. För det har varit många matcher där Teroddes dagsform varit skillnaden på tre poäng eller inga alls.
Bortsett från Thioune så har det återigen varit en stor brist på vinnarmentalitet hos spelarna. Jämfört med konkurrenterna i toppen av tabellen har man inte haft det jävlar anamma som krävs för att kliva fram och avgöra tuffa matcher. När man stött på motgångar har man direkt kört fast och det verkar inte finnas någon i truppen som kan ryta ifrån och motivera resten av gruppen att sluta titta i backspegeln och i stället blicka framåt raka i ryggen. Utan nej, samtliga spelare har kört ner huvudet i sanden med rädsla för att det ska bli ännu värre – vilket det naturligtvis också blivit.
Just nu känns det som att turen aldrig komma vända, att vi är fördömda till att år efter år misslyckas och vara en öppen måltavla för resten av fotbollsvärlden att skratta åt. Stora, starka, stolta Hamburg är inte längre det slagskepp man så länge var – utan i stället ett vrak som för varje år som passerar läcker in mer och mer vatten. Den stora frågan är hur mycket mer vi klarar av att ta in innan vi en gång för alla går på grund.
Nästa säsong kommer med största sannolikhet bli den tuffaste sedan degraderingen för tre år sedan där toppskiktet av tabellen kommer vara ett enda stort getingbo. Jag har otroligt svårt för att se oss kunna utmana om en uppflyttning i det långa loppet, utan tror snarare vi kommer vara ett mittenlag utan någon tydlig kurs.
Givetvis ska vi inte gå händelserna i förväg, för vi vet ännu inte vem som kommer leda laget och inte heller hur truppen kommer se ut. Det enda vi i dagsläget vet är att Terodde inte kommer vara kvar och hans frånvaro kommer vara kännbar. Att hitta en ersättare till honom är mer eller mindre omöjligt, men om vi ändå inte kommer utmana i tabelltoppen kanske vi kan klara oss utan en målmaskin. Då kanske det räcker med att plocka in någon talang med potential samtidigt som man ger Manuel Wintzheimer och Robin Meißner ett större förtroende.
Personligen hoppas jag att våra egna talanger kommer spela en större roll framöver, för det finns många spännande spelare som står på tillväxt och som gjort sig förtjänta av speltid i stället för de överbetalda legoknektar som vi dessvärre har på tok för många av.
Så att göra en större utrensning av truppen där man gör sig av med dödkött samtidigt som man bygger ett nytt lag där talangerna utgör grundstommen hade jag inte sagt nej till. Dock är frågan om man har råd att göra något så vågat, för skulle det inte falla väl ut kan det mycket väl bli så att vi inom kort kommer slåss i den andra änden av tabellen.
Ovissa tider väntar, men det är inte första gången. I egenskap av supporter kan man inte göra mycket annat än att flyta med och med jämna mellanrum påminna sig om att världen inte går under bara för att HSV är på väg att göra det. För oavsett vad som sker kommer jag stå bakom föreningen och göra vad jag kan för att stötta den. Det vet jag att jag inte är ensam om och med tusentals likasinnade vid min sida ska vi nog tillsammans ta oss igenom det som väntar runt hörnet – oavsett vad det handlar om.
Slutligen måste jag säga att den största sorgen för mig inte är den uteblivna uppflyttningen. Utan det är att en hel säsong har passerat utan att jag varit på plats på Volksparkstadion en enda gång. Det må låta överdrivet, men det gör faktiskt ont i hjärtat på mig. För om det är någon plats här i världen jag saknar är det vår fina och anrika arena. Att sätta min fot där igen är utan tvekan högsta prioritet när den här påfrestande pandemin är över – och det kommer inte spela någon roll för mig om vi vinner eller förlorar. Det viktigaste är att jag får känna att jag är hemma igen tillsammans med mina oerhört saknade gelikar.
NUR DER HSV
