Krönika: Sluta aldrig drömma
Undertecknad är på plats i Hamburg och skriver av sig inför kvällens tillställning där HSV och Freiburg ska göra upp om en biljett till årets cupfinal i Berlin.
Så var dagen slutligen kommen. Dagen då det med största sannolikhet kommer avgöras om den här säsongen är till ända eller om det fortfarande finns något att hoppas på.
Det var ett tag sedan jag senast skrev något om klubben i mitt hjärta, men motivationen har inte direkt varit på topp efter den senaste tidens resultat. För efter förlusten hemma mot ärkerivalen Werder Bremen för snart två månader sedan har det sannerligen inte funnits mycket att jubla över.
Trots ett oerhört angenämt spelschema där motståndet huvudsakligen utgjorts av klubbar hemmahörande på den nedre tabellhalvan har HSV bara lyckats vinna två av sina sex senaste matcher. Detta innebär att man gått från en uppflyttningsplats till att nu vara sexa i tabellen.
Dock har man efter helgens omgång endast fem poäng upp till kvalplatsen då även de andra topplagen börjat underprestera.
Så rent teoretiskt finns det fortfarande en chans för HSV att nå en efterlängtad uppflyttning till Bundesliga. Speciellt om man kikar på det återstående spelschemat där man ställs mot lag som inte kommer ha något att spela för samtidigt som toppkonkurrenterna går en avsevärt tuffare slutspurt till mötes.
Förmodligen kommer det finnas en gnutta hopp som lever in i det sista, men efter nästan femton års supporterskap känner jag min klubb utan- och innantill och har redan ställt in mig på att det även nästa säsong är andraligan vi spelar i. För om det är något jag lärt mig genom årens gång så är det att hålla förväntningarna så låga som det bara är möjligt. Något som är lättare sagt än gjort då klubben har en tendens att vilja gäcka oss supportrar inför och under majoritet av säsongen om att det här kommer bli ett underbart år, för att sedan när det är dags att knyta ihop säcken rasa samman likt ett korthus.
I mångas ögon kan det säkerligen betraktas som förlorarmentalitet, men efter alla otaliga besvikelser jag utsatts för är det för mig rent och skärt sunt förnuft att inte längre låta mig luras. Därför har jag tagit det aktiva beslutet att ha en pessimistisk inställning för att sedan låta mig överraskas positivt om det nu mot all förmodan skulle sluta med en återkomst till den tyska fotbollens finrum.
En dag som denna finns det dock ingen anledning att ha ligaspelet i tankarna. För i kväll har det nämligen blivit dags för HSV att göra upp med Freiburg om en plats i årets cupfinal på Olympiastadion i Berlin om en månads tid.
Givetvis är det Freiburg som kliver in som stora favoriter – och det med all rätt. Christian Streich och hans manskap har så här långt stått för en fenomenal säsong där man är med i toppen och slåss om en biljett till den kommande upplagan av Champions League. Samtidigt har man alltså även stora möjligheter att ta sig till final i cupen och därmed chans att vinna sin första stora titel någonsin.
» LÄS ÄVEN: Fabian Dahlström om Freiburgs succésäsong
Det går inget annat än att lyfta på hatten för vad den lilla föreningen lyckats åstadkomma med små medel och skrala förutsättningar. För bara sex år sedan spelade man i andraligan och det är fantastiskt imponerande hur man på så kort tid kommit dit man är i dag. Ett bevis på att pengar och makt inte alltid är det som ska till för att man ska kunna nå framgångar.
Men oavsett hur imponerad jag är över Freiburgs bedrifter hoppas jag av förklarliga skäl att deras cupresa når sitt slut i kväll.
För första gången på över två års tid kommer Volksparkstadion vara fullsatt. När det kvarvarande biljetterna släpptes till allmänheten efter att medlemmarna fått förturen att köpa tog de slut på mindre än en minut. Hungern efter framgångar är stor i Hamburg efter de senaste årens eländen och jag kan inte tänka mig något annat än att det kommer råda en elektrisk stämning inne på vår ståtliga arena när över 50 000 åskådare stämmer upp i kör för att sjunga fram HSV till en triumf.
Precis som i fallet med en uppflyttning är mina förväntningar lågt ställda när det kommer till en bragd i kväll. Samtidigt är det svårt att inte låta fantasin skena i väg till ett sommarvarmt Berlin där tiotusentals likasinnade fyller gator och torg för att sedan i gemensam trupp marschera bort till Olympiastadion för att bevittna en cupfinal där HSV står på den ena planhalvan. Något jag hade varit beredd att offra en njure för att få uppleva.
Hur det sedan hade gått i finalen hade varit av mindre betydelse. Bara det faktum att få se mitt älskade HSV spela en final hade för mig varit tillräckligt – vilket kanske säger en hel del om hur tillvaron som supporter till klubben ser ut.
När jag skriver det här sitter jag på ett kafé mitt i Hamburg medan solen strålar från den molnfria himlen. Om bara några timmar blåser domaren i gång säsongens viktigaste tillställning inför ett fullsmockat Volksparkstadion och naturligtvis kommer jag vara på plats.
Tankarna på att jag kan komma att få vara med om ett stordåd gör sig ständigt påminda, men jag försöker som alltid stå emot frestelsen att låta den så lockande euforin tränga in i min känslokammare. Det är först när jag står där på läktaren och insuper inramningen som jag kommer våga hoppas på att det ska gå vägen och att det är vi som efter slutsignalen kan sjunga ”Berlin, Berlin – wir fahren nach Berlin” och för en gångs skull faktiskt mena det.
Jag må vara pessimistiskt lagd och ha låga förväntningar på min klubb, men jag kommer aldrig sluta drömma om framgångar och bättre tider.
