Krönika: Ett tertial utan seger
Fyra månader har nu passerat sedan HSV senast vann en match och aldrig tidigare har det varit så nattsvart att se laget spela fotboll som det är just nu.
Ett turligt självmål, ett märkligt frisparksmål och en stenhård mörsare. Hoffenheim hade inte en chans mot ett hungrigt HSV som visade upp sig från sin bästa sida inför en fanatisk publik hemma på Volksparkstadion. Det var för ett tertial sedan. Fyra månader. Ett tredjedels år. En evighet för alla vars hjärta bankar för ”die Rothosen”.
Jag minns matchen mycket väl. Det var i slutet av november förra året och de två månaderna dessförinnan hade jag ofrivilligt spenderat i Sverige efter en operation. Nu skulle jag äntligen tillbaka till min favoritstad här i världen och tog dagen innan match tåget ner från Köpenhamn för att underteckna ett kontrakt för en lägenhet i stadsdelen Altona. På kvällen firade jag min återkomst till Hamburg med några vänner och på söndagen vankades det match mot Hoffenheim – som mot alla odds blev en lycklig historia.
Sedan den matchen har höst blivit vinter, och vinter blivit vår. Hela julen med allt vad det innebär är numera mest ett suddigt minne och i stället är det nu påsken som är den aktuella högtiden att fira.
Under den här perioden har HSV hunnit med att spela 14 matcher – varav inte en endaste av dem slutat med seger. Det har alltså passerat fyra månader och tillika mer än en tredjedel av säsongen utan att en av landets mest klassiska föreningar vunnit.
Aldrig tidigare i klubbens 131 åriga historia har det sett lika bottenlöst nattsvart ut som det gör i dagsläget, och en ödesdiger nedflyttning är snart en realitet i stället för en skrämmande tänkbarhet.
Livet som anhängare till HSV har de senaste åren inte varit lätt, men till skillnad från de tidigare eländiga säsongerna har laget den här sjabblat bort räddningsplanka efter räddningsplanka. Personligen har jag sedan strax efter vinteruppehållet insett att domedagen inom kort är här och försökt preparera mig för det som aldrig skulle få lov att hända. Ändå har jag inte en aning om hur det kommer att kännas och hur jag kommer må när det står klart att den sista lilla gnistan hopp som fortfarande finns där slocknat. Men jag vet att jag mycket snart kommer bli väl medveten om det.
Den största ängslan för mig och många av mina likasinnade är givetvis framtiden. I dagsläget vet vi inte om vi ens kommer lyckas uppfylla den licens som krävs för spel i Zweite, eller om vi kommer bli tvungna att spela i 3. Liga till hösten. Därtill finns det tusentals frågor som för tillfället mer eller mindre är omöjliga att besvara. För vi supportrar vet inget om framtiden, och frågan är om styrelsen är mycket bättre insatta.
Vad vi däremot måste vara förberedda på är att det förmodligen kommer dröja lång tid innan vi åter får se klubben på stadiga ben igen. Oavsett vad kommer jag alltid finnas där för mitt hjärtans lag, och det vet jag tusentals till som kommer vara. Att uppleva trauman och utstå smärta är en del av livets gång, och vare sig man vill eller inte formar det en som person. Med det sagt kommer det som väntar härnäst av allt att döma vara plågsamt, men vi ska alla komma starkare ur det och tillsammans bygga upp den vinnarmentalitet som sakta men säkert skrapats bort från väggarna inne på Volksparkstadion.
För även om vi inte längre är ”Dinosaurien” är vi fortfarande stolta och starka Hamburger SV.
